SVTs kreativa kris
Det är SVTs förbannade skyldighet att på bästa sätt tillvarata den kreativitet och den kunskap som finns inom hela den egna organisationen. Det gör inte SVT i dag och detta är vad den extremt infekterade stämningen inom företaget i grunden beror på. Men Jutterström? Hon fortsätter att le och prata procent.
I novembernumret av satirtidningen Söndagsnisse Strix presenterar redaktionen Sveriges Televisions ännu så länge hemliga TV-tablå för 2004, med exempel på hur en vanlig TV-kväll kan komma att se ut.
Det blir bland annat Gröna rum (om balkonglådor i Vasastan), Landet runt (med reportage från såväl Sollentuna som Upplands Väsby), Packat & Klart (med resor både till Flemingsberg och med 55ans buss runt Östermalm) samt ett Dokument Utifrån (med reportage om kommunalpolitiken i Boden).
I satirsparken finns en väldigt relevant poäng, vid sidan om 08-häcklandet, nämligen att det viktiga inte är vad som står på etiketten, utan hur innehållet ser ut. Denna poäng har fått väldigt lite utrymme i diskussionen om Sveriges Televisions åtgärdspaket.
bryt
Från SVT-ledningens sida har det mesta handlat om det så kallade 55-procentsmålet, även så när VD Christina Jutterström intervjuades i Mediemagasinet i torsdags. Självklart, sade hon och log sitt allra mest vägvinnande leende, ska minst 55 procent av TV-produktionen även fortsättningsvis ske utanför Stockholm. Däremot ska produktionsapparaten slimmas och den nya tekniken användas så effektivt som möjligt.
Procent, pengar och teknik, om och om igen. Men knappt någon gång den senaste månaden har det, på allvar, talats om innehåll – mer än möjligen ur ett regionalpolitiskt perspektiv, av diverse landshövdingar och andra särintressen, som om varje ort och region kvoteringsvägen borde tilldelas ett visst antal minuter i rutan per dag.
bryt
Vad det borde handla om är istället begreppet kvalitet. Hur ska Sveriges Television, med dess enorma resurser men dessvärre lika enorma byråkrati, kunna skapa ett kreativt produktionsklimat, som kan föda nya programidéer och göra bra program som – för att citera ur regeringens proposition om public service – ”utformas så att de genom tillgänglighet och mångsidighet tillgodoser skiftande förutsättningar och intressen hos befolkningen i hela landet”.
Det SVTs ledning och styrelse verkar anse är att detta sker bäst genom ökad centralstyrning när det gäller programidéerna och strömlinjeformning när det gäller produktionsapparaten.
Och det är här det skär sig på allvar mellan ledning och organisation. Utrymmet för kreativitet stryps på lokal, regional och avdelningsnivå och detaljstyrningen sker allt högre i organisationen. Vilket ofrånkomligen leder till ökad strömlinjeformning och ökad Stockholmsprägel, även på de 55 procent som – på papperet – produceras bortom Gärdet.
bryt
Public service-TV ska inte vara ett regionalpolitiskt verktyg, det har Jutterström helt rätt i. Det ska inte heller vara en given rättighet att alla delar av landet ska få göra alla sorters TV. Men det är SVTs förbannade skyldighet att på bästa sätt tillvarata den kreativitet och den kunskap som finns inom hela den egna organisationen. Det gör inte SVT i dag och detta är vad den extremt infekterade stämningen inom företaget i grunden beror på.
Men Jutterström? Hon fortsätter att le och prata procent.
mj@journalisten.se
P.S.
Medieteoretikern Neil Postman dog häromveckan. Han var en av de roligaste och giftigaste mediedebattörer branschen haft – fyndigare och mer cynisk än McLuhan, rakare och lättillgängligare än Bourdieu. Hans klassiker Underhållning till döds finns inte längre att få tag på i bokhandeln i Sverige, men finns i en behändig och billig nyutgåva på engelska, på Methuen Books (Amusing Ourselves to Death). Läs den och få nya perspektiv på mediediskussionen. Att de är 17 år gamla gör faktiskt ingenting alls.