Största möjliga tystnad: Redaktioner mörkar egna affärer
Den fullständigt opartiska journalisten som aldrig tar några ovidkommande hänsyn. Det är en av kårens mest omhuldade hjältebilder.Men hur opartiska är vi när en kollega figurerar i en brottshärva? Eller när den egna redaktionen hamnat i blåsväder sen VDn syltat in sig i en skalbolagshärva? Vågar vi rapportera då?Det finns få lägen då sanningen sitter så löst som just när vi ska skriva om oss själva.
Den fullständigt opartiska journalisten som aldrig tar några ovidkommande hänsyn. Det är en av kårens mest omhuldade hjältebilder.
Men hur opartiska är vi när en kollega figurerar i en brottshärva? Eller när den egna redaktionen hamnat i blåsväder sen VDn syltat in sig i en skalbolagshärva? Vågar vi rapportera då?
Det finns få lägen då sanningen sitter så löst som just när vi ska skriva om oss själva.
Herenco-koncernen: Här råder tystnaden
Inom tidningsföretaget Herenco är det locket på.
Chefredaktören må trassla in sig i skalbolagshärvor, VDn må vara föremål för polisutredningar — de egna tidningarna tiger som muren.
— Det vore lönlöst att ens försöka få in en kritisk artikel om vår koncernledning, säger journalisten Ulla Görl-Appelkvist.
I höstas avslöjade DN att tidningskungen Stig Fredriksson figurerar i en skalbolagshärva med kopplingar till en av landets mest kända ekobrottslingar.
Lokala medier följde upp men i Herencotidningarna var det tyst.
Stig Fredriksson är VD vid Herenco AB som ger ut bland annat Jönköpings-Posten. JPs redaktionschef Ulf Johnsson vill inte berätta varför tidningen valde att tiga.
— Jag upplever inte att vi utsatts för påtryckningar. Men jag vill inte prata om det här.
Enligt en källa tegs saken ihjäl även på JPs morgonmöten.
Flera av koncernens tidningar har redovisat upplageras som troligen saknar motstycke i svensk press. Samtidigt har många journalister sparkats.
— Mycket av det som händer i koncernen har allmänintresse, ändå får vi inte skriva om det, säger Ulla Görl-Appelkvist, ordförande i JPs journalistklubb.
— Hur ska vi kunna göra anspråk på trovärdighet om vi inte tillåts granska vår egen verksamhet? Man kan undra hur många andra personers affärer som Stig Fredriksson skyddar och aldrig låter komma in i tidningen.
I höstas polisanmäldes Ingemar Helgeson, VD för ett av Herenco-bolagen. Helgeson anklagades av journalister på Herencotidningen Skövde Nyheter för att ha tjuvläst personalens post.
Förundersökning inleddes, konkurrenterna rapporterade men Skövde Nyheter teg.
— Principiellt sett borde vi nog ha skrivit. Men det finns en oskriven lag att journalister inte beskriver sina egna konflikter, menar Alf Johansson, klubbordförande på Skövde Nyheter.
— Det var ju vi som stod för polisanmälan, kanske var vi så inne i historien att vi inte kom oss för att rapportera om den. Fast även om någon skrivit skulle det knappast ha godkänts av ansvarige utgivare.
Hundra meter från Skövde Nyheters redaktion ligger Skaraborgs Läns Allehanda. Den sista tiden har SLA skrivit flitigt om misslyckanden och konflikter inom konkurrerande Herencokoncernen.
—Fast det har skett med viss tvekan, säger Glenn Svensson, nyhetschef på SLA. Om samma saker inträffat i något annat företag i trakten hade vi hoppat på det direkt. Det finns nån konstig kollegialitet som gjort oss tveksamma.
Glenn Svensson menar att det skett en “tillnyktring” vid SLA.
— För ett par år sedan tror jag att vi hade avstått från att rapportera. Nu är vi nog mer benägna att utsätta kollegor för den nyhetsbedömning som normalt gäller.
Medan Herenco tiger jäser det i omgivningen.
Jan Lövenvald, mp-politiker i Jönköpings kommunstyrelse, skickade en insändare till JP där han kritiserade tystnaden kring skalbolagsaffären. Insändaren kom aldrig in. Det ska tilläggas att Stig Fredriksson är ansvarig utgivare vid JP.
—En ansvarig utgivare ska verka för tryckfrihet. Undertrycker han sanningen ska han inte sitta kvar, anser Lövenvald. Ett ägarskap som kombineras med ansvarig utgivarskap är förödande.
Journalisten har förgäves försökt få en kommentar från Stig Fredriksson.
“Min tidning teg – då tipsade jag konkurrenten”
Östgöta Correspondentens chefredaktör var inblandad i en mygelhistoria. Redaktionsledningen kände till den men valde att ligga lågt.
En reporter på tidningen tipsade konkurrenten som skrev. Först då berättade ÖC om turerna kring den egna chefredaktören.
Det kom ett tips till ÖC. Dåvarande chefredaktören Kjell Göthe påstods ha gått förbi bostadskön och skaffat sig en fin lägenhet i Linköping. Inblandad var även VDn Arne Argus.
En reporter som inte längre arbetar kvar på ÖC berättar att redaktionsledningen informerades.
—Men man beslöt att avvakta. Jag såg ingen annan utväg än att tipsa Östgöten, vår närmaste konkurrent.
Tack vare att ÖC-reportern kontaktade Östgöten drogs Kjell Göthes lägenhetshistoria fram i ljuset. Då kunde inte ÖC tiga längre.
Den som fick uppdraget på ÖC var reportern Lasse Åbom.
Han intervjuade såväl Göthe som Argus.
—Klart att det var känsligt, de var ju mina chefer. Men i ett sånt läge får man stålsätta sig och gå på rutin.
Lasse Åboms artiklar publicerades i ÖC utan strykningar och våren -90 avgick Göthe.
Vad hade du gjort om ledningen stoppat dig?
—Då hade jag inte skrivit, det hade ju inte varit någon idé. Men i och med att konkurrenten skrivit vore något sådant otänkbart.
ÖCs redaktionschef Lasse Johansson säger att han inte har något minne av att ledningen skulle dröjt med att skriva om saken.
Metall ställde ultimatum: Ansvarige utgivaren måste bort
Gud nåde den journalist som trotsar chefen och skriver kritiskt om det egna företaget.
Den journalisten kan räkna med att hamna i kylan. Eller på arbetsförmedlingen.
När Lars Arnborg 1988 blev ansvarig utgivare vid LO-Tidningen beslöt han att hårdgranska facket.
Hösten 1990 publicerade LO-Tidningen artikelserien “Facket — 90-talets krisbransch?”.
— Bland annat skrev vi om en fackpamp i Pappers som kom till fabrikerna i limousin och försökte göra sin son till efterträdare. Vi kallade honom Kungen av Bomhus, berättar Lars Arnborg.
LO-tidningen granskade även a-presskoncernen där LO hade intressen.
—A-pressen köpte ett förlag av Robert Maxwell. För att få fram kontraktet var jag tvungen att muta en tjänsteman på Bankers Trust. Det rörde sig om “ett lågt femsiffrigt belopp”.
Mutan fakturerade Arnborg som “a-pressresearch”. Saken läckte ut och riskerade att användas mot honom.
En kort tid senare gjorde LO-Tidningen ett reportage om ett företag där de 35 anställda lämnade facket i protest.
—Jag ritade själv förstasidan. Rubriken löd: “De vänder facket ryggen”. När tidningen var klar tog jag med mig en kopia till Pressklubben där redaktionen väntade.
—“Arnborg, nu är det kört”, sa en av redigerarna när han fick se tidningen.
Stig Malm meddelade att Leif Blomberg sagt att Metall beslutat frysa sitt bidrag till LO på tolv miljoner. Pengarna skulle hållas inne tills Lars Arnborg var borta.
—Då gick jag. Det kändes inte roligt längre.
Trots ilskna påringningar från fackliga ledare minns inte Arnborg den stormiga tiden som särskilt pressande.
—Vi tyckte att vi gjorde rätt. Stämningen på redaktionen var sådan att vi kände oss osårbara.
En annan stridbar person är Björn Gorner, tidigare redaktionschef på Dalslänningen. Ansvarig utgivare var Stig Bertilsson.
—Inför valet -91 ville jag intervjua Bertilsson som kandiderade till riksdagen, berättar Björn Gorner.
—Jag ville inte använda min egen tidning som politisk plattform, därför avböjde jag att intervjuas, säger Stig Bertilsson.
Björn Gorner försökte då få bland annat sina frågor publicerade med Bertilssons hemnummer så att läsarna skulle kunna ringa och få svaren.
Det stoppades av Bertilsson som dagen efter sparkade Gorner.
En av Björn Gorners frågor handlade om tidningens presstöd. Gorner började rota i turerna kring presstödet och kom fram till att Bertilsson hade fifflat. Artiklarna publicerades i bland annat Alingsås Tidning.
—I ett sånt läge konstaterar man vikten av en fri press, säger Bengt Michelsen, ansvarig utgivare vid Alingsås Tidning.
Avslöjandet ledde till att Bertilsson fälldes för grovt bedrägeri.
Tragedi drabbade kollega Inte ett ord i kvällspressen
I december 1992 blev en pojke brutalt mördad.
I normala fall hade kvällspressen gått igång på alla cylindrar.
Den här gången blev det knäpptyst. Varför?
Pojkens far arbetade som chef på en av kvällstidningarna.
Pojkens mamma var psykiskt sjuk. Hon dödade sin son på ett brutalt sätt.
—Efter ett dödsfall av det här slaget brukar det ringa massor av journalister, berättar kriminalinspektör Christer Åhrman som höll i utredningen. Men den här gången var det bara nån från TT som hörde av sig.
—Under mina 20 år som utredare har jag aldrig varit med om ett så klent intresse, det var verkligen konstigt.
Den som ringde Åhrman var Ewa Tures, rättsreporter på TT.
—Tipsvägen fick jag höra att ingen ville skriva om det här mordet eftersom det drabbat en kvällstidningschef. Det låg lite utanför mitt område men jag beslöt direkt att skriva.
—Åklagaren sa: “Jaså, ni journalister håller varandra bakom ryggen när det gäller”.
Anders Gerdin, dåvarande redaktionschef på Aftonbladet, framhåller att det var en ren familjetragedi och att det enbart var därför man inte skrev.
—Det var ett fall i Fisksätra för några år sedan där en mamma tog livet av sina barn. Mamman hade förgäves sökt hjälp hos de sociala myndigheterna så det fanns ett allmänintresse och då skrev vi. Den typen av sakförhållanden måste finnas för att vi ska rapportera.
Rubrik ur AB 30/11 -97: Pappa knivhögg sin 18-årige son.
Olle Wästberg, som då var chefredaktör på Expressen, förnekar att man avstod från att berätta om mordet för att en journalist fanns med i bilden.
—Visst är det svårare att skriva om en kollega men det fällde inte avgörandet.
—Det rörde sig om en familjetragedi och normalt skriver inte Expressen om sånt.
Ur Expressen 26/11 -97: Maken dog under parets sexlek.
Polisutredaren Christer Åhrman har sin uppfattning klar.
—Att det blev så tyst måste bero på att pojken var son till den där tidningschefen.
Enligt Ewa Tures finns ingen anledning att ta särskild hänsyn till kollegor.
—Tvärtom. För att undvika misstankar om vänskapskorruption finns det skäl att vara extra hård när vi bevakar medlemmar i kåren.
Hon berättar om en rättegång då en ung man åtalats för smuggling av datakomponenter.
—Efter rättegången kom det fram en man och presenterade sig som hög chef på Expressen. Det visade sig att den åtalade var mannens son.
—“Du och jag är kollegor. Du ska väl inte skriva om det här, pojken är ju oskyldig”, sa han. Att han försökte stoppa mig genom att hänvisa till något slags kollegialitet fick mig att se rött. Naturligtvis rapporterade jag som vanligt.
VK tvättar sin byk offentligt
Styrelsens ordförande åtalades för bedrägeri. Ena VDn blev oense med chefredaktören och sparkades. Den andra VDn dömdes för miljöbrott. Allt redovisades öppet.
Västerbottens-Kuriren är tidningen som vågar lyfta fram även negativa nyheter om det egna företaget.
Flera gånger har VKs chefer varit i blåsväder. Men reportrarna har inte försetts med munkavle, tvärtom.
• 1990 tvingades tidningens VD Sten Munther avgå med omedelbar verkan.
VK berättade att VDn inte kunde komma överens med chefredaktören Olof Kleberg.
• Två år senare polisanmäldes Lennart Strömsten, styrelseordförande vid Västerbottens-Kuriren AB. Han misstänktes för bedrägeri riktat mot tidningen.
VK rapporterade flitigt om utredningen och den friande domen.
• I fjol gjorde VK stora nedskärningar.
Avpolletterade medarbetare fick komma till tals och kritisera företaget.
• I november i år skrev VK att VDn Erik Orring dömts till böter för miljöbrott. Bland annat hade fotoanläggningen släppt ut avloppsvatten utan tillstånd.
En del av artiklarna har skrivits av Staffan Westfal.
—Nyhetscheferna har alltid sagt att vi måste tvätta vår egen byk. Några påtryckningar att tysta ner något har jag aldrig utsatts för.
Rapporteringen har ofta varit omfattande och detaljerad.
—Domen för miljöbrott var en småsak, ändå skrev vi mycket. Om det gällt ett annat företag hade vi nog inte dragit på så stort.
Enligt nyhetschefen Peter Hegethorn vore det otänkbart att sopa något under mattan.
—VK är ett av de större företagen på orten. Redan där finns ett allmänintresse. Problemet är snarast att vi ibland skriver för mycket för att inte anklagas för att mörka.
Peje Emilsson, grundare av Kreab, har 25 års erfarenhet som rådgivare till olika företag. Han rekommenderar VKs linje.
—Att lägga locket på vid krissituationer är en mycket dålig strategi, säger han.
