Gå direkt till textinnehållet

Statens värderingar styr rapporteringen om invandrare

Det finns en följsamhet mellan journalistiken och den förda invandringspolitiken. Anser regeringen att Sverige behöver arbetskraft till skriver tidningarna positivt om de nyanlända. Kräver regeringen att flyktingpolitiken måste skärpas ger det genomslag i medierna. Även statliga myndigheters språkbruk anammas snabbt.

Det finns en följsamhet mellan journalistiken och den förda invandringspolitiken. Anser regeringen att Sverige behöver arbetskraft till skriver tidningarna positivt om de nyanlända. Kräver regeringen att flyktingpolitiken måste skärpas ger det genomslag i medierna. Även statliga myndigheters språkbruk anammas snabbt.

Det är några av de slutsatser Gunilla Hultén, doktorand vid JMK, drar i sin forskning om hur tre tidningar beskriver de människor som kommit till Sverige från andra länder.

– Artiklarna säger även något om de normer som svenskarna lever efter. Genom främlingen skildras det som anses acceptabelt och godtagbart i det svenska samhället, säger Gunilla Hultén som räknar med att bli klar med doktorsavhandlingen om två år.

Annons Annons

Gunilla Hultén har valt att studera tre tidningar med olika politisk färg och på orter som haft både arbetskraftsinvandring som flyktinginvandring: Vestmanlands Läns Tidning (liberal), Borås Tidning (moderat) och Arbetarbladet (socialdemokratisk). Undersökningen sträcker sig över en 50-årsperiod, med början efter andra världskriget fram till 1995. Hon har gjort nedslag under några veckor vart tionde år och läst allt från debattinlägg, insändare och familjenotiser till nyheter och reportage.

Invandrarland efter andra världskriget

Efter andra världskriget blev Sverige ett invandrarland. Tusentals flyktingar från ett sönderbombat Europa sökte sig hit. Sverige hade då ingen tydlig invandringspolitik. Det outtalade politiska målet var att flyktingarna så snabbt som möjligt skulle assimileras och bli svenskar.

– I Västerås och Borås fanns många baltiska flyktingar. De beskrivs som arbetsamma människor som funnit sin plats i samhället, säger Gunilla Hultén.

På 50-60-talet behövde Sverige arbetskraft till industrin. Svenska företag som Asea gjorde värvningsturnéer till Österrike och Italien. Invandrarna framställs ofta i tidningarna som en vara som Asea och övriga landet behöver för att produktionen skall hållas uppe och tillförsäkra svenska folket en fortsatt god levnadsstandard.

I artiklar framhävs deras duglighet, arbetsvilja och ordentlighet. Invandrarna förklarar sig vara tacksamma mot Sverige eftersom de lyckats fly från faror och lidande i hemlandet. De vill anpassa sig till sitt nya hemland och bli svenskar. I en artikel i VLT från 1955 står det i rubriken: ”Ungrare i Simtuna vill bli svenskar”.

Lättare att bli svensk förr

Gunilla Hultén menar att det då räckte med att bli svensk medborgare för att bli svensk. Idag är detta inte tillräckligt.

– Nu är det svårare att bli svensk. Begreppet är mera uppluckrat och inte längre lika självklart. Att vara svensk är mera kulturellt och religiöst präglat än det var på 40- och 50-talet, säger Gunilla Hultén.

De som kom som flykting eller arbetskraft till industrin under 40-50-talet behöll mycket av sin nationalitet. I de tidningar som Gunilla Hultén studerat förekommer det beteckningar som ”västerås-esterna”, ”borås-balter” och så vidare. Det är först när Invandrarverket bildas år 1969 som ordet invandrare slår igenom. Invandrare var en administrativ term som medierna snabbt var med om att lansera. Med den nya benämningen ville det nya statliga verket markera att Sverige inte hade något gästarbetarsystem och att de som en gång tagits emot accepterades.

Invandrarförorten föds på 70-talet

Nykonstruerade ord som invandrarförort, invandrarspråk, invandrarfrågor, invandrarbakgrund och invandrarkvinnor dyker upp i texterna på 70-talet. Oberoende om personen kom hit som arbetskraft eller som flykting kallades de för invandrare. Ordet har efter hand fått en negativ klang som inte alls var meningen från början.

Men det är inte enbart orden som förändrades på 70-talet. De ekonomiska tiderna blev kärvare och inställningen till arbetskraftsinvandring reviderades. Regeringen försökte strypa invandringen från Finland, Grekland och Jugoslavien. Denna mer negativa attityd till invandrare slår också igenom i medierna. Det började dyka upp insändare och artiklar som påstod att personer från södra Europa är annorlunda och därför kommer att ha problem att anpassa sig till det svenska samhället. Det var framför allt något som i tidningarna kallades för ”den jugoslaviska invasionen” som diskuterades. Det fanns en oro för att invandrarna från Jugoslavien skulle ta jobben från infödda svenskar och fackföreningsrörelsen krävde en reglering av invandringen.

Under 80-talet ändrades ännu en gång flyktingpolitiken. Dåvarande Invandrarverket slöt avtal med kommuner runt om i landet om att ta emot flyktingar. Även innan Invandrarverket bildades sökte sig flyktingar till kommuner, men då hade varken staten eller kommunerna något ekonomiskt ansvar. Flyktingarna fick klara sig själva.

Flyktingar blev problem på 80-talet

De tidningar som Gunilla Hultén studerat började på 80-talet skriva om flyktingar som ett ekonomiskt problem på ett helt annat sätt än tidigare. Det är artiklar som handlar om hur flyktingförläggningar påverkar kommunens ekonomi, villapriserna, tillgången till dagisplatser och så vidare. Ordet rasism dyker också upp för första gången.

Gunilla Hultén tycker sig se att det solidariska band som en gång fanns mellan det svenska samhället och de flyktingar som sökt sig hit har brutits. Sverige var på 40- och 50-talet tacksamt för att ha sluppit undan andra världskrigets fasor och kände att landet kunde erbjuda trygghet, jobb och välstånd för de människor som sökte sig hit. Dessa flyktingar kunde i sin tur återgälda med sin arbetsvilja och vara med om att bygga upp det svenska välståndet.

– På 90-talet är detta solidariska band brutet. Sverige har inte så mycket att erbjuda. Det är en osäker framtid: invandrare har svårt att få arbete. Det ömsesidiga utbytet finns inte längre, säger Gunilla Hultén.

Negativ bevakning på 90-talet

Den massmediala bevakningen på 90-talet koncentrerade sig på det negativa. Artiklarna handlade om människosmuggling, fysiskt våld, misshandel och främlingsfientlighet. Gunilla Hultén tycker sig se att det finns en uppgiven ton i artiklarna. Ett reportage i VLT handlar om kvinnojouren i Västerås. Redan i rubriken konstateras det konstiga i att alla kvinnor som befinner sig på kvinnojouren är svenskor: ”det är ovanligt”. En angränsande artikel berättar om en ung kvinna från Algeriet som inte vill gifta sig med den man som föräldrarna valt ut. ”Hon vill leva som en svensk kvinna”, står det i artikeln.

– Det är en instängd värld som skildras. Hon vill leva ett annat liv, men det står ingenting om hur hon skall ta sig ur detta dilemma. Allt verkar hopplöst, hennes möjlighet att bli svensk verkar ouppnåelig, säger Gunilla Hultén.

Men allt är inte nattsvart. Under samma period skrevs det också många artiklar om hur enskilda svenskar ställde upp och försvarade flyktingar som hotades av utvisning.

Kvinnorna är osynliga

Gunilla Hultén har även studerat hur flyktingkvinnorna beskrivits i de tidningar hon studerat. Hon valde Borås Tidning på grund av att staden hade textilfabriker och många kvinnor från Polen och Finland sökte sig dit. Detta märks dock inte i tidningsartiklarna.

– Hela välfärdsprojektet verkar vara en manlig idé. Då tidningarna skriver om arbetskraftsinvandring är det män som beskrivs. Det är männen som skall lyckas i Sverige, säger Gunilla Hultén

Det är först på 80-talet som invandrarkvinnorna träder fram i medierna. Innan dess är de bara tysta hemmafruar och mödrar, ett bihang till mannen. Enligt Gunilla Hultén beror det ökade intresset för invandrarkvinnornas situation på att det finns fler kvinnor på redaktionerna och att kvinnofrågor uppmärksammas i medierna på ett helt annat sätt än tidigare.

pj@sjf.se

Fotnot: JMK: Institutionen för journalistik,

medier och kommunikation vid Stockholms universitet

Alexandra Pascalidou: Ordval som sårar

Det är ordvalen, de subtila formuleringarna som sårar och stigmatiserar invandrare. Det kan exempelvis i en artikel stå ”den svenska medborgaren”, vilket underförstått betyder att personen har sitt ursprung i ett annat land.

Frilansjournalisten Alexandra Pascalidou anser att sådana ordvändningar är försåtliga. Den journalist som skrivit artikeln kanske anser att informationen är relevant. Men främlingsfientliga grupper tolkar det som att invandrare inte kan anpassa sig till det svenska samhället. Och invandrare utläser formuleringar som “utländsk bakgrund” som att de inte räknas som riktiga och likvärdiga medborgare: svenskar på pappret, men inte så mycket mer.

Varje dag som Alexandra öppnar morgontidningen hittar hon artiklar och notiser som – utan att egentligen säga det rakt ut – förklarar att personens ursprung är orsaken och förklaringen till allt.

Utländsk härkomst poängteras utan anledning

I en artikel berättas om en far som försvunnit med sina barn. Ingressen avslutas med upplysningen om att både frun och mannen har utländsk bakgrund och är svenska medborgare. Enligt Alexandra kommer många som tillhör majoritetsbefolkningen i Sverige att tolka texten som att det var den utländska härkomsten som är orsaken till att han rövade bort barnen.

– Jag vill att invandrarnas kulturer inte skall vara förklaringen till allt det onda som sker i Sverige, säger Alexandra Pascalidou.

Dagens Nyheter hade för ett tag sedan en artikel som handlade om Stockholmsförorten Fittja, där det bor många invandrare. Rubriken var ”Fittjaborna trivs – men vill flytta”. Ingressen inleds med att beskriva Fittja som en förort ”som många förknippar med våld och torftig boendemiljö”.

– Vilka är det som förknippar Fittja med våld och torftig boendemiljö? Det är han som skriver texten, som inte bor där. Fittjaborna känner sig inte otrygga. Det är brist på jobb och att deras förort stigmatiseras och svartmålas av andra som gör att de inte trivs.

Att aldrig få tolkningsföreträde, att det alltid är majoritetsbefolkningens åsikt om förorterna som gäller har enligt Alexandra lett till en känsla av vanmakt bland dem som verkligen bor där.

“Svensk står alltid för något positivt”

Hur medier använder ett oskyldigt ord som svensk kan också dölja fördomar och misstänksamhet mot främmande kulturer, anser Alexandra.

– Svensk står alltid för något positivt, jämställt, överlägset och civiliserat. Svenskhet är något eftersträvansvärt och alltid finare än andra kulturer. Tidningar skriver inte att vi invandrarflickor vill leva mera jämställt, utan att vi vill leva som svenskor. Man har bytt ut ordet jämlikhet med svensk. Jämställdhet är Made in Sweden.

Nyligen intervjuades Alexandra av en skånsk tidning. Genomgående kallades hon i artikeln för invandrarkändis. Inget speciellt med det, tyckte reportern. Hon var ju invandrare och känd sedan tiden som programledare på SVT. Ett oskyldigt ord, eller? Alexandra tolkade det på ett helt annat sätt. Hon blev arg, ledsen och kände sig förolämpad. Hennes sex år som journalist, programledare på TV, krönikör och författare av den nyutkomna boken Bortom mammas gata reducerades till något hon inte själv hade valt: invandrare, för att hon kommer från ett annat land, och kändis, för att hon har jobbat på TV.

– Att kalla mig för invandrarkändis är att marginalisera mig och sätta mig på plats. Mitt utseende och mitt invandrarskap skall inte hindra andra från att se mig som en yrkesmänniska. Jag vill bli respekterad som en yrkesarbetande ung kvinna. Hur länge skall jag vara invandrare? När blir jag svensk? Är drottning Silvia svensk, är Ludmila Engquist svensk, är Amelia Adamo svensk?

Fick inget stöd efter hotbilderna i Aftonbladet

För några år sedan publicerade Aftonbladet ett nynazistiskt dödshot mot henne och polisen Claes Cassel. När det blev känt att bilderna på nynazisterna framför hennes och Claes Cassels dörrar hade framkallats på redaktionen gick tidningsledningen till motangrepp och ansåg att pressfriheten var hotad. Mitt under pågående rättsprocess i tingsrätten gick chefredaktören Anders Gerdin fram till Alexandra och erbjöd henne jobbet som fast krönikör. Hon tackade nej. DNs ledarskribent Niklas Ekdal skriver i en text om Alexandras bok att de hot Aftonbladet var med om att fabricera är den ”värsta skandalen i svensk presshistoria”.

Alexandra är också kritisk till hur Journalistförbundet skötte hela affären. Hon menar att förbundets inställning under hela rättegången var anmärkningsvärd. Inte en enda gång hörde någon av sig från förbundet för att höra hur hon mådde eller visa solidaritet med en kollega som tystades genom dödshot.

”Mitt eget fackförbund, där jag varit betalande medlem i fem år, gör skillnad på folk och folk. Journalistförbundet fördömer flitigt andra länder där journalister lever under hot, men när det sker på vår egen bakgård, mot en journalist med invandrarbakgrund, råder tystnad. De betraktade mig helt enkelt inte som en av dem”, skriver Alexandra i sin bok.

Får fortfarande hotbrev

Alexandra får fortfarande rasistiska brev. Större delen består av urklipp från svenska dagstidningar med rubriker som exempelvis ”Invandrare mer socialbidragsberoende”.

– De klipper naturligtvis ut vad som passar deras syfte. Men det är oroväckande att deras främlingsfientlighet får näring av vad som står i svenska dagstidningar.

När hon är ute och föreläser om främlingsfientlighet brukar hon fråga publiken hur de tror att fördomar uppstår. Åhörarna brukar alltid tillskriva medierna en stor skuld. Många infödda svenskar träffar inte i sin vardag invandrare utan möter dem först via medier, och där framställs de oftast som ett problem. De är antingen kriminella, könsstympar sina döttrar, arrangerar äktenskap, kidnappar sina egna barn, utför gruppvåldtäkter eller är arbetslösa och beroende av socialbidrag.

“Alla har fördomar, men vi måste rannsaka oss själva”

Alexandra menar inte att medierna skall sluta skriva om dessa ämnen, men menar att journalisterna måste öka sin medvetenhet och behandla frågorna på ett fördomsfritt och ärligt sätt.

– Alla har vi fördomar – även journalister. Vi måste rannsaka oss själva och ta journalistiken på absolut största allvar och inte förmedla och mura fast myter om ”de andra”; vi måste vara medvetna om att en artikel på tusen tecken faktiskt kan frammana fördomar hos läsaren.

Alexandra skulle vilja att det på varje redaktion fanns minst en person med minoritetsperspektiv och etnisk sensivitet som tvättade och noggrant läste igenom alla artiklar innan tidningen gick i tryck, så att inga fördomar slinker igenom.

– Sätt på er invandrarglasögon för en dag, läs allt som om ni vore en invandrare. Det kommer att vara den svartaste dagen i era liv.

Underhållningsprogrammet Mustafas show i SVT har hyllats. För första gången har en invandrare fått en egen talkshow. Alexandra är inte lika positiv till Mustafas show, utan ser med sin invandrarbakgrund hur programmet befäster schablonbilden och de fördomar infödda svenskar har om invandrare: torftigt språk, naiva och okunniga om svenska förhållanden. Dessutom erkänner den person som spelar Mustafa att han inte skriver manuset själv.

“Mustafa borde få vara sig själv”

– Man borde istället låta Mustafa vara sig själv. I verkligheten är han en klipsk kille utan minsta brytning, fullständigt integrerad. Det är sådana personer vi invandrare vill se i TV, lika begåvade som vilken ursvensk som helst.

Därför är det inte konstigt, anser Alexandra, att många invandrare föredrar att skaffa parabol och se på sina hemländers TV-kanaler.

– Där får de se människor som ser ut som dem själva, där är det ingen som talar nedsättande om deras kultur, där bejakas deras existens, där slipper de skämmas.

För några år sedan sökte Alexandra ett jobb på en nyhetsredaktion. Hon fick det inte; hon ansågs för partisk eftersom hon så starkt hade tagit ställning mot rasism och för invandrare.

– I deras ögon var jag partisk eftersom jag var svartskalle. Borde jag se ut som Claes Elfsberg för att verka objektiv? Jag tycker att alla journalister har en skyldighet att ta ställning för mänskliga rättigheter och mot rasism. Objektivitet är inte att stå mellan rasism och antirasism. Vi skall vara antirasister, allt annat strider mot de demokratiska värdegrunderna.

Misstro mot invandrade journalister

En väninna till henne sökte ett jobb som reporter på ett program som skulle skildra livet i förorterna. Hon kommer ursprungligen från ett annat land. Under anställningsintervjun frågade chefen henne om hon var beredd att svika sin kultur. Alexandra tolkar det som ännu ett bevis på att många svenskfödda journalister inte litar på dem med annan bakgrund. Svenska medier verkar inte tro att invandrade journalister kan göra ett professionellt jobb och vara neutrala om deras ursprungslands politik eller kultur tas upp.

– Svika sin kultur! Är det en fråga man ställer till en svensk journalist? Är det en fråga man ställer till en medelålders manlig journalist som är uppväxt på Östermalm i Stockholm.

Enfald istället för mångfald

Det börjar nu dyka upp reportrar på TV och i tidningar med annorlunda efternamn. Det är ett steg i rätt riktning, men det räcker inte, anser Alexandra. Det gäller också att låta dessa personer ta med sig sin särprägel och sitt kontaktnät in på redaktionerna så att det nya Sverige blir synligt och kännbart.

– Ju mer heterogen en redaktion är desto rikare blir programutbudet. Men då måste man låta oss vara oss själva och inte tvinga oss att svika eller glömma vår bakgrund. Det är inte mångfald – det är enfald, säger Alexandra Pascalidou.

pj@sjf.se

Fler avsnitt