Självständig granskare eller Husbondens röst

Hundratals journalister arbetar inom organisations- och fackpress. På många av redaktionerna tvingas journalisterna ständigt slåss för sin integritet. Särskilt svår är situationen för ensamredaktörerna.

Lars arbetar som chefredaktör på en tidning som ges ut av en enhet inom statsförvaltningen.

– Bara det faktum att jag tar upp en viss fråga kan få ledningen att säga: ”Det ger fel signaler”. Detta utan att artikeln innehåller vare sig faktafel eller kritik mot ledningen, säger han.

I likhet med många andra av dem Journalisten talat med vill han inte ha sitt riktiga namn i tidningen.

På Lars tidning är ansvarige utgivaren en tjänsteman i chefsposition. Flera gånger har han tvingat Lars att lyfta artiklar.

– En gång skrev jag om en utredning som avslöjade allvarliga säkerhetsproblem på vissa arbetsplatser. Jag förbjöds att namnge arbetsplatserna.

– Den gången läckte informationen ut ändå. Andra gånger när viktiga uppgifter stoppats har jag läckt till journalister jag känner.

Lars säger att han får dåligt samvete och identitetsproblem av att inte kunna skriva det han vill. Vid några tillfällen har han tagit strid om tidningens innehåll. En gång ledde det till att hans chef vände sig till ledningsgruppen för att försöka lägga ner tidningen.

– Jag ser en tydlig koppling mellan min lön och hur mycket jag ifrågasätter. Har jag bråkat står lönen still, är jag medgörlig stiger min lön.

Lars menar att tidningsledningen vill att han egentligen ska fungera som informatör.

– Men man anställer en journalist för han behärskar hantverket och kan ge tidningen journalistisk trovärdighet och status.

Lars befarar att alltfler journalister kommer att drabbas av de här problemen.

– Det är ju på såna här tidningar som jobben finns. Egentligen borde alla journalister säga nej till den här typen av arbetsplatser men går jag härifrån står 50 journalister på kö.

Varför slutar du inte?

– Jag har försökt men inte lyckats hitta något annat jobb. Och på många ställen där jag skulle komma ifråga gäller samma villkor som här.

För två år sedan avslöjade Aktuellt att Lärarförbundets ekonomichef hade myglat med förbundets lägenheter vilket ledde till hans avgång.

Innan Aktuellts avslöjande hade Lärarnas Tidning en längre tid vetat om att flera av cheferna inom förbundet hade fått lägenheter.

– Vi kände inte till myglet men vi hade kunnat gräva i det om vi varit modiga. Men det var vi inte, säger Agneta Petterson på Lärarnas Tidning.

– Man blir lätt lite feg när det gäller att granska ledningen för den organisation man arbetar för. Det handlar om personer som man är beroende av för tips och information.

Efter reportaget i Aktuellt skrev tidningen om lägenhetsaffären.

– Då var cheferna redan uthängda och brydde sig mest om att det skulle bli korrekt.

Vad ska man göra åt situationen?

– Man bör helst vara ung och kille så man kan hitta ett nytt jobb om man skrivit kritiskt, svarar Agneta Petterson.

På en annan organisationstidning arbetar Eva som ensamredaktör.

– Det räcker med att jag beskriver verksamheten, till exempel vad förbundet arbetar med, så får jag höra: ”Det ska du inte skriva om, det är inte intressant för medlemmarna”.

Eva har hittat ett sätt att slå hål på det argumentet.

– Jag har luskat reda på en medlem i organisationen som också är frilansjournalist. Han har fått intervjua personer i ledningen. Eftersom det är en medlem som ställer frågorna kan inte cheferna säga att medlemmarna är ointresserade.

En gång skrev Eva en notis om en konkurrerande organisation. Chefen för den organisation där Eva arbetar, som även är ansvarig utgivare, förbjöd henne att ta in notisen.

– Chefen sa först att den konkurrerade organisationen är skum. Då blev jag extra intresserad och ville veta mer men det visade sig att han bara sagt så för att stoppa mig.

I det läget bytte chefen taktik.

– Han sa: ”Lyft ut notisen, jag är ansvarig utgivare, betyder inte det att jag har rätt att bestämma?”

– Han visste inte ens vad det innebär att vara ansvarig utgivare, så jag ljög och sa att det medför bara att du har ett juridiskt ansvar men att jag som redaktör bestämmer.

Chefen bedyrade att han aldrig skulle försöka stoppa Eva igen om hon bara tog bort notisen.

– Jag fick ett sådant löfte och sa att jag i annat fall skulle sluta samma dag. Jag gjorde en styrkedemonstration av det hela men gick med på att lyfta ut notisen.

Eva har hittat metoder för att stå emot påtryckningarna.

– Folk ur ledningen ringer ibland och vill ändra i texter så att de ska verka bättre än vad de i själva verket är, men det lyder jag aldrig. Ofta har de betett sig klantigt, det skriver jag inte rätt ut, men jag citerar dem så att det framgår hur de tänker.

– Många gånger vill de i ledningen att jag ska skriva om projekt de är inblandade i. Till en början sa jag nej, men nu säger jag: ”Bra idé”, sen lägger jag det i en hög. Det är förvånansvärt hur ofta det fungerar.

Eva säger att det tar på krafterna att hela tiden hålla emot trycket.

– Dessutom förstår ingen av mina arbetskamrater vad man bråkar om när man vill göra en journalistisk produkt istället för propaganda. De ser inte ens skillnaden.

Påtryckningarna kan även vara av kommersiell natur. Bengt, även han ensamredaktör, jobbar för en stor ideell organisation som anlitar privata företag, till exempel för fastighetsförvaltning.

– Det har hänt att handläggare här på organisationen kommit med artik-lar som de kräver att få in i tidningen. Det kan vara en oljefabrikant som via en frilansjournalist berättar hur bra hans företag är. Jag stoppar allt sånt men det blir ett jäkla liv.

En grogrund för integritetsproblemen är att ansvarige utgivaren är en hög chef i organisationen medan chefredaktören är en journalist som arbetar på redaktionen.

– Så är det för merparten av våra medlemmar, uppger Figge Bergquist vid Redaktörsföreningen interna medier, RIF.

RIF har 650 medlemmar, främst personaltidningsredaktörer.

– Att få artiklar stoppade är något som i stort sett alla våra medlemmar förr eller senare råkar ut för. Jag har en känsla av att problemet ökar när det är lågkonjunktur.

Nyckel till makten över innehållet i tidningen är givetvis ansvarig utgivarskapet. När det gäller fackförbunden blir det alltmer ovanligt att ansvarige utgivaren är en chef inom organisationen. Men det förekommer, ett exempel är Handelsnytt där förbundsordföranden Kenth Pettersson också är ansvarig utgivare.

Journalisten Carl von Schéele är chefredaktör och ansvarig utgivare på HTF-tidningen.

– Det vore omöjligt för mig att arbeta som chefredaktör om någon annan person var ansvarig utgivare och skulle granska vad vi skrev, säger han.

I våras avslöjade HTF-tidningen att VDn för TBV, där HTF är delägare, hade ett hemligt löneavtal och uppbar högst lön av alla chefer inom tjänstemannarörelsen.

– Ansvaret för tidningen är så tydligt att jag aldrig var orolig att ledningen skulle försöka stoppa artiklarna, säger Carl von Schéele.

I höstas ville förbundsledningen att HTF-tidningen skulle låta bli att publicera en text. Ledningen befarade att många medlemmar skulle kräva ut en försäkringsersättning om uppgifterna kom ut.

– Min princip är att nyheter ska publiceras så jag skrev ändå, berättar Carl von Schéele.

Bosse Silfverberg har 20 års erfarenhet av fackförbundspress. Han tycker att integriteten oftare var hotad förr i tiden.

– Det finns i dag en utbredd syn på fackförbundstidningar att de är en medlemsdemokratisk resurs. Jag producerar för närvarande tidningar åt Kommunal och det är inget snack om att redaktionen har sin frihet.

Om ansvarige utgivaren censurerar tidningen har SJF små möjligheter att agera.

– Vi har inte lagstöd att ingripa, inte heller MBL går att använda, säger Magnus Lindström, sektionschef på SJF. Vi kan bara stötta journalisterna. Om de vill kan vi diskutera med ansvarige utgivaren och argumentera för SJFs policy för organisations- och facktidningar.

Ett annat problem för många ensamredaktörer är att SJF inte har rätt att förhandla åt dem, trots att de är medlemmar i SJF.

Anledningen är att det ofta arbetar endast ett fåtal journalister på dessa arbetsplatser och arbetsgivarna vill ogärna sluta kollektivavtal med ett fackförbund som omfattar ett så litet antal personer.

– Vår målsättning är att få kollektivavtal på alla arbetsplatser, även om det bara arbetar en enda journalist där, uppger Magnus Lindström.

SJF-klubben Ideella organisationer inom Ekendistriktet håller på att bilda ett nätverk för ensamredaktörer.

– Det finns ett stort behov av att diskutera bland annat dilemman kring att man är ensam i sin roll på sin arbetsplats, säger Peter Forsman (Vi Hyresgäster) som är en av initiativtagarna.

STAFFAN WOLTERS

sw@sjf.se