Gå direkt till textinnehållet

Så slår vikariekrisen mot public service – pensionärerna kallas in

Otryggheten får ungdomar att rata journalistyrket vilket har lett till vikariebrist. I Umeå tar nyhetsredaktionerna på SR och SVT in pensionärer för att klara bemanningen. Men på Västerbottens-Kuriren har man valt en innovativ lösning – som hyllas av facket.

Eva Brännman, 70, tog helgpasset och tre reporterpass på P4 Västerbotten förra veckan. Det fick räcka. När hon fick frågan om hon kunde ta några dagar till avböjde hon.

– Det är ju det som är fördelen, man kan tacka nej. Det är roligt att hoppa in, att ha kvar kontakten med redaktionen och det är det väldigt bra stämning här. Men man måste hitta en balans, säger Eva Brännman.

Hon skrattar.

– Man är ju alltid journalist, det är något som bara fortsätter hur gammal man än blir och det är ett kul jobb. Och folk är alltid glada att vi kommer – och räddar dem.

Eva Brännman gick i pension i maj 2019, efter nästan 30 år på Sveriges Radio på bland annat Studio Ett, Radio Ellen och P4 Västerbotten i Umeå. När hon lämnade arbetsplatsen hade hon redan skrivit på ett ettårigt kontrakt på att jobba var fjärde helg på P4. Nu hoppar hon in som reporter i snitt ungefär en vecka i månaden, det är lagom.

Vikariebristen har lett till att de pensionerade journalisterna Eva Brännman (till vänster) och Ingrid Marklund under perioder skulle kunna jobba heltid – om de velat. Foto: Tor Johnsson

Ingrid Marklund gick i pension från P4 Västerbotten för nio år sedan, 64 år och tio månader gammal. De första två månaderna fick hon inte hoppa in på SR. Hon fick snällt vänta till hon fyllt 65 innan hon kunde börja jobba igen.

– Jag hade så tråkigt de där två månaderna innan jag kunde börja vikariera. Att vara frisk pensionär och jobba lite lagom, 35 procent tror jag att det blev förra året, det är en idealtillvaro. Man får ett socialt arbetsliv, håller hjärnan igång, får lite mer pengar till reskassan – nu i höst har jag varit fem veckor i Grekland, säger Ingrid Marklund

– Egentligen finns ingen anledning att sluta jobba. Jag har aldrig haft det så bra som jag har det nu.

Ingrid Marklund har arbetat som journalist i 50 år på flera olika redaktioner, och kom till SR 2005. I januari fyller hon 74 och kommer då att ha jobbat längre för SR som pensionär än som fast anställd. 

När ni var i, låt säga 50-årsåldern, tänkte ni då att ni skulle fortsätta jobba efter pensionen?
– Nej, nej, nej, aldrig, säger de i mun på varandra. Då hade man fullt upp och såg fram emot att vara ledig.

Viktor Åsberg, ordförande i journalistsektionen på P4 Västerbotten har aldrig upplevt en liknande situation. Foto: Tor Johnsson

På P4 Västerbotten vikarierar tre pensionärer återkommande. Medarbetare menar att bristen på vikarier har blivit akut.

– I oktober fick en medarbetare avbryta sin föräldraledighet för att det behövdes en helgsändare. Jag har inte upplevt en liknande situation under mina tio år på Sveriges Radio, berättar Viktor Åsberg, ordförande i journalistsektionen på P4 Västerbotten.

Vad skulle man kunna göra åt det?
– Ett sätt är väl att se till att behålla de vikarier som kommer in i huset och inte låta dem vandra vidare efter elva månader. När vi har ett så här skriande behov av vikarier i princip hela tiden borde man tillsvidareanställa.

Blir vikarier alltså fortfarande utlasade hos er trots vikariebristen?
– Det här året kan jag räkna till minst sju som har lämnat. Alla som slutar har inte nått lasgränsen; de ser att det finns bättre ­villkor på andra ställen, så de söker sig dit tidigare, säger Viktor Åsberg.

De räknar med att bli utlasade och drar när de hittar något annat?
– Ja. Det finns ingen som förväntar sig att få vara kvar i flera år. Man kan inte se en framtid här.

Matti Lilja, kanalchef på P4 Västerbotten, råder inte över hur många som får inlasas på redaktionen. Besluten fattas centralt på SR. Foto: Tor Johnsson

Sju vikarier som slutat bara i år, på en redaktion med drygt 20 fasta journalisttjänster – det är inte konstigt att läget beskrivs som akut. Paradoxalt nog håller P4 Västerbotten just nu på att rekrytera till tre fasta tjänster. Det finns alltså jobb som man inte måste vara inlasad för att få.

Kanalchefen Matti Lilja har inte mandat att fatta beslut om hur många inlasningar och överanställningar han får ha på redaktionen. De besluten fattas centralt i organisationen.

– Utlasning är ett resultat av hur lagstiftningen ser ut, och det gäller ju fortfarande att man kan bli utlasad. Men vi har också haft överanställningar under alla år som jag har jobbat här. Det är förmodligen svårt att överanställa ännu fler, men det är en fråga jag inte råder över, säger Matti Lilja.

– Det har blivit allt svårare att få tag på vikarier så jag tar gärna in pensionärer, de kan jobbet och är duktiga. De är klippor. Men de är ingen lösning på sikt. Vi arbetar aktivt för att få in nya medarbetare.

Pensionärerna till undsättning. Eva Brännman (till vänster) gick i pension 2019. Ingrid Marklund gick i pension 2013. Båda jobbar återkommande på P4 Västerbotten. Foto: Tor Johnsson

Detta är den nya realiteten för många redaktioner. För tio år sedan stod journalister i kö för vikariejobben – nu tar man in pensionärer och första- och andraårsstudenter för att klara bemanningen. 

På SVT Nyheter Värmland räddas redaktionen av tre inhoppsvikarierande pensionärer, och på SVTs utrikesredaktion är det ”vi pensionärer som håller hjulen snurrande”, som en av dem säger. På SR Ekot blir ett tiotal pensionerade journalister ständigt inringda. 

Vikariebristen bottnar i ungdomars minskade intresse för yrket. Antalet förstahandssökande till de sju stora journalistutbildningarna har minskat med 44 procent sedan 2013. Enligt Ungdomsbarometerns kompetensförsörjningsstudier har andelen unga (15–24 år) som skulle kunna tänka sig att permanent jobba som journalist rasat från 20 procent till 11 procent sedan 2011. 

– Det är nästan en halvering på tio år – en av de större nedgångarna jag har sett i våra mätningar, säger Jacob Borssén, expert på utbildnings- och samhällsfrågor på Ungdomsbarometern.

”Hallå, ska jag göra allt det här, jag är ju outbildad?”

– Tora Larsson, student som jobbar extra på P4 Västerbotten

I juni kallade Bonnier News till krismöte om vikariebristen med flera stora medie­företag, utbildningssektorn, Journalistförbundet, TU, Utgivarna, Arbetsförmedlingen, Fojo och Trygghetsrådet.

Bollen hamnade hos publicisternas intresseorganisation Utgivarna som nu leder en arbetsgrupp med målsättningen att fler ska välja journalistyrket, främst de som är på väg in i arbetslivet. Gruppen kommer sannolikt att få jobba i uppförsbacke.

I Ungdomsbarometerns senaste enkätundersökning uppger nämligen bara nio ­procent av de svarande i åldern 15–24 år att de uppfattar mediebranschen som ”trygg/stabil”. Av de 44 branscher som Ungdomsbarometern mäter är det bara musik- och konstbranscherna som uppfattas som mer otrygga. 

– Det viktigaste för unga och unga vuxna är tryggheten. De som är födda mellan 1995 och 2012, som brukar kallas generation Z, söker trygghet i högre utsträckning än vad 80-talisterna gör. De som i våra undersökningar uppger att de kan tänka sig att läsa en journalistutbildning tycks vara ännu lite mer trygghetssökande än unga generellt, säger Jacob Borssén.

Är det därför färre ungdomar söker sig till journalistyrket?
– Branschen och yrket upplevs som otryggt och unga idag är väldigt trygghetssökande, så det är klart att det är något som påverkar.

På Sveriges Radio har 20 programanställningar omvandlats till tillsvidareanställningar de senaste två åren, för att mota vikariebristen. Foto: Tor Johnsson

Sveriges två största journalistarbetsgivare SVT och SR är ökända för sina otrygga anställningsformer, men SRs programdirektör Björn Löfdahl anser att bolaget har fått ett oförtjänt dåligt rykte:

– Vi jobbar oss blå i ansiktet med rekryteringen, bland annat är vårt team inom employer branding tillsammans med medarbetare inom programenheten ute på gymnasieskolor, vi samarbetar med olika journalistutbildningar runt om i landet och vi samarbetar inom Utgivarna för att höja attraktionskraften i yrket. Vi har omvandlat fler än 20 programanställningar till tillsvidareanställningar de senaste två åren. Vi har skapat en vikariepool och vi ”överanställer” där vi ser att det finns ett återkommande vikariebehov. Vi tillsvidareanställer cirka 100 personer inom programenheten varje år. Det är mycket. Men det hörs inte i diskussionen, säger Björn Löfdahl.

Hörs det inte?
– Det är utlasningarna som det pratas om, inte alla inlasningar som vi gör hela tiden. Jag vill inte vara bombastisk men när intervjuade ni senast en journalist för att hen blivit inlasad? Det är bara de utlasade som syns. 

Ni fortsätter ju att lasa ut vikarier trots att ni har svårt att hitta ­vikarier, varför?
– Som arbetsgivare har vi ansvar att ekonomin ska hålla alla dagar året om. Ökar personalkostnaderna så att vi börjar gå med underskott måste vi ta till uppsägningar, och det är tråkiga processer. När vi lasar in vikarier, vilket vi gör hela tiden – det är bland annat så vi rekryterar, då tar vi en kalkylerad risk att det kan bli ökade kostnader som kan leda till att vi måste genomföra uppsägningar, och det vill vi förstås undvika. Vi har inlett ett arbete inom HR med att matcha programanställda medarbetare med lediga tjänster för att öka deras möjligheter att vara kvar inom företaget.

Trots att ni överanställer verkar flera redaktioner ha ständiga ­problem att hitta vikarier, P4 Västerbotten till exempel. Borde ni överanställa mer på de redaktionerna?
– Borde vi bli modigare och ta större risker? Ja, kanske, på någon plats, på någon redaktion, det måste jag vara öppen för. Men grunden till problemet är att hela yrkets attraktionskraft minskat, oförtjänt. Det finns jobb.

Journaliststudenter från Umeå universitet på studiebesök på SVT Nyheter Västerbotten. Flera av studenterna jobbar som inhoppsvikarier på både SVT och SR. Till vänster redaktionschefen Karin Wiechel. Foto: Tor Johnsson

Även på SVT Nyheter Västerbotten råder viss vikariebrist, men inte lika allvarlig som i andra delar av landet, menar redaktionschefen Karin Wiechel. 

– Men man måste vara ute i god tid. Vi tar in tre praktikanter i vår och jag har redan gjort upp med en av dem om sommarvikariat. Hon är oprövad, men jag litar på att hon är duktig. Jag har också gjort upp med fjolårets praktikant om sommar­vikariat, säger Karin Wiechel

När Journalisten anländer har redaktionen besök av tolv studenter från andra året på journalistutbildningen på Umeå universitet. 

– Vi har förstås enorm nytta av att det finns en journalistutbildning i Umeå. Det är ett bra utbyte och samarbete, säger ­Karin Wiechel. 

Några av andraårsstudenterna har redan hoppat in som vikarier på SVT och SR i Umeå, trots att de inte gjort praktik än.

– Jag började på radion i somras nästan outbildad eftersom vi bara läst ett år. Det är intensivt, men kul, säger journalist­studenten Tora Larsson. 

– Det går åt mycket kraft eftersom man är lite ny och osäker och förväntas klara allt själv. Jag har fått frihet att göra mycket som jag själv vill, men samtidigt känns det lite som att ”hallå, ska jag göra allt det här, jag är ju outbildad?”

”Det problem som finns på SVT och SR, det problemet har de skapat själva.”

– Gunnar Falck, Västerbottens-Kuriren

Studenten Paulina Sörlin hoppar in som bland annat livereporter på P4.

– Det tar mycket energi och det är högt tempo hela tiden. Sen kan väl jag tycka att man inte fick så bra förutsättningar för att lyckas som ny, och det har jag sagt. Så det var lite tråkigt, men yrkesrollen i sig är jätterolig.

Vad var problemet?
– Det fanns inte folk som man kunde fråga på plats. Det märks att det saknas personal, så de har inte haft de bästa förutsättningarna att ta hand om de nya. Jag fick inte gå bredvid, det var bara att kasta sig in, här har du apparaterna, nu är det bara att jobba.

Pensionerade journalisten Nader Sedehi får en kram av SVT Nyheter Västerbottens redaktionschef Karin Wiechel. Foto: Tor Johnsson

Även om vikariebristen på SVT Nyheter Västerbotten kanske inte är lika stor som på andra håll har man problem med att hitta inhoppare – och det har blivit svårare sedan Strömbäcks folkhögskola i Umeå lade ned sin journalistutbildning 2018. Två pensionerade journalister går återkommande in och jobbar. En av dem är Nader Sedehi, som gick i pension i februari 2020 när han fyllde 67.

Nader Sedehi slår sig ner i en soffa och gnuggar ögonen, jetlaggad, förklarar han; just hemkommen från en fyra veckor lång USA-resa, kust till kust. 

– Jag hade tänkt att jag skulle vara ledig när jag pensionerades. Men jag vet hur situationen är. När de ringer vet jag att de verkligen har behov. Jag känner en sorts solidaritet med mina gamla arbetskamrater, även om det inte är så många kvar från den tiden, säger Nader Sedehi och skrattar.

– Det är jätteroligt att hoppa in och jobba. Jag kommer bort från den vardagliga tristessen. Man kommer hit och får mycket energi. Men i år har det blivit ovanligt mycket, jag arbetade heltid sex veckor i sträck inför valet.

Han tror att vikariebristen hänger ihop med krisåren i början och mitten på 2010-talet. 

– Bilden som har spridits är att det finns inga jobb, det finns ingen framtid. Jag tror att det skrämmer bort väldigt många ungdomar. De väljer andra utbildningar och yrken.

På SVT i Umeå är vikariebristen inte lika stor som på andra orter i Sverige, tack vare att det finns en journalistutbildning i staden. Foto: Tor Johnsson

Så gott som alla medarbetare vi träffar på SVT och SR – fast­anställda, studenter och pensionärer – lägger en del av skulden för vikariebristen på de systematiska utlasningarna, som de menar har skrämt bort unga från yrket.

Ingen av dem förordar heller bemanningsföretag för att locka ungdomar till yrket, eftersom ”det också är en otrygg anställningsform” i ett ”B-lag” med ”sämre villkor och lägre lön än vad den jämnåriga bordsgrannen har”, säger en medarbetare.

Men bara sex kilometer från radiohuset i Umeå finns en redaktion där det ser ut som att man kan ha hittat en oväntad lösning på bemanningsproblemet.

VKs administrativa redaktionschef Gunnar Falck har ett knep som gör att tidningen aldrig har problem att hitta vikarier. Men det verkar inte imponera på andra medieföretag. Foto: Tor Johnsson

Humankapitalkardinalfel, säger Västerbottens-Kurirens administrativa redaktionschef Gunnar Falck och fnyser.

Vi sitter i VK Medias nya konferenssal, ett öppet och fräscht amfiteaterliknande fikarum med glasvägg, gröna växter och någon sorts … mobil konst. Vi har diskuterat vikariebristen och kommit in på public service-bolagens systematiska utlasningar när Gunnar Falck häver ur sig sin tungvrickande sammanfattning av andra medieföretags undermåliga personalpolitik: humankapitalkardinalfel.

– Det problem som finns på SVT och SR, det problemet har de skapat själva. Håller du på och lasar ut folk efter elva månader får du till slut inga sökande. Vi gör ju inte så. Trivs vi med varandra och har vi vikariat som fortsätter över ett år då får de fortsätta. Det leder till slut till att vi kan få många som kan bli anställda på fyraårsregeln. Just nu är det sex personer.

Har ni sex journalister som blivit tills­vidareanställa på fyraårsregeln?
– Ja, av totalt 44 journalister på VK. En del börjar efter fyra år som fastanställd utan en egen ruta i organisationen, men sen flyttas de in i organisationen när det uppstår en lucka. Alla sex som har blivit anställda på fyraårsregeln har nu en egen ruta i organisationen.

Men då har ni överanställningar?
– Nej. De som passerat fyraårsgränsen fortsätter att gå på det vikariat de hade när de passerar gränsen. Blir det inte förlängt sedan och det inte finns något vikarieutrymme, då måste vi säga upp dem. Men det har alltid dykt upp något, så det har vi aldrig behövt göra.

Ni har aldrig behövt säga upp någon på grund av att ni lasat in för många?
– Nej. Vi har gjort så här i alla år. Det här systemet fungerar bra. Att ge folk chansen att jobba till sig en förtur måste ju ändå vara en bättre människoförsörjning för företaget och är självklart bättre för de här stackarna som annars måste hoppa runt. Jag har aldrig sett vitsen med bemanningsföretag eller att man ska lasa ut duktiga journalister. Om vi kan få det här att fungera på ett mindre företag med 44 journalister så kommer det ju inte att vara några problem alls att få det att fungera på ett stort företag med tusentals journalister, som SR eller SVT.

Jag har aldrig hört talas om något liknande. Har du pratat med andra medie­arbetsgivare om det här systemet?
– Jag har suttit med på möten där folk berättar att de skriker efter vikarier, och det är inte bara på SR och SVT. Jag har berättat hur vi jobbar. Inför döva öron, som jag upplever det.

Inför döva öron?
– Jag har inte hört om någon som ändrat sig, trots att jag har berättat om det här många gånger. Jag förstår det inte. Det här är ett självskapat problem. För till slut ledsnar folk. Det är säkert kul att hoppa på ett ettårigt vikariat på SVT. Men vad händer sen? 

Och ni har inga problem med att hitta ­vikarier?
– Inga som helst problem. Vi hade 100 sökande till sommarvikariaten senast. 

Västerbotten-Kuriren kör på inlasningar i stället för utlasningar och har varken vikariebrist eller överanställningar. Foto: Tor Johnsson

Journalistklubbens ordförande Karin Bernspång bekräftar det som Gunnar Falck berättar:

– Här är man inte rädd för att lasa in folk. I klubben är vi förstås glada över det. Det är jättebra. Däremot betalar public service bättre, och där kommer VK att behöva göra någonting. Det är arbetstagarnas tid nu. 

LÄS ÄVEN: Lina Conrad Andersson om varför hon hoppade av las-karusellen: ”Jag bytte ut vikariehjulet mot en traktor”
 

Fakta

Fyraårs­regeln

Fyraårsregeln, eller 4/5-regeln, som finns i bland annat dagspressavtalet sätter en bortre gräns för visstidsanställningar: ”Om en medarbetare under en femårsperiod varit visstidsanställd hos arbetsgivaren i sammanlagt mer än fyra år övergår anställningen till en tillsvidareanställning.”

Hälften lämnade yrket under krisåren

En förklaring till ­vikariekrisen är att många journalister lämnade yrket under dagspressens krisår. 

Åren 2014–2018 bytte 7 245 personer ­yrkestitel från journalist till andra yrken i SCBs yrkesregister, i genomsnitt 28 journalister varje vecka i fem år. Det motsvarade hälften av alla yrkesverksamma journalister. Drygt var femte gick till att bli informatör eller kommunikatör. 

Källa: Arbetsförmedlingen Kultur Media, för Journalistens räkning.

Tryggheten viktigast för unga

När yrkesverksamma unga vuxna (25-35 år) rankar vad som är viktigast när de väljer arbetsgivare hamnar ”trygghet” i topp på 62 procent, följt av svarsalternativen ”intressant verksamhet” (44 procent), höga lönenivåer (43 procent) och ”bidrar till samhällsnyttan” (34 procent). 

Källa: Ungdomsbarometern

Fler avsnitt
Fler videos