Rapport från krigets bakgård
Göteborgs-Postens Jan Arell ger Journalistens läsare en högst personlig beskrivning av vardagen för krigskorrarna under två och en halv vecka som utsänd i Jordaniens huvudstad Amman.
Göteborgs-Postens Jan Arell ger Journalistens läsare en högst personlig beskrivning av vardagen för krigskorrarna under två och en halv vecka som utsänd i Jordaniens huvudstad Amman.
Måndag 17 mars
Framme vid hotellet vid tvåtiden på natten och träffar norska frilansen Åsne Seierstad i receptionen där hon förbereder utcheckningen. Hon reser tillbaka till Bagdad frampå morgonen och är inte helt oberörd. ”Skulle ni?” undrar hon.
Journalistvärlden är inte särskilt stor. De första vi möter efter vår sena frukost är Bengt Therner, Dagens Eko, och Peter Strandberg, frilans i Lissabon och stringer för bland andra GP. Peter har varit hemifrån i två månader – reste till Bagdad med mänskliga sköldar från London – och är glad när jag kan betala hans flygbiljett hem till Portugal.
Vi är något förvirrade och funderar över vad vi ska göra. Efter en stunds småpratande undrar Bengt Therner om jag har papper och penna på mig. Sedan ger han mig sina kontaktnummer i Amman.
Det är sådana kolleger man gillar. Generös, kunnig, erfaren – och obestridd hövding i svenskkolonin.
Resten av dagen ägnas åt att få apparaterna att fungera. Herregud, numera har man mer teknik än kläder med sig. Det tar ett bra tag innan jag får satellittelefonen att fungera. Det måste den göra även här i Amman, eftersom IT-avdelningen liksom har missat att lägga in ett program i den nya PCn så att jag kan sända text som vanligt över mobilen. Herregud, de har ju bara haft en månad på sig.
På kvällarna samlas utländska pressen – även sådana som bor på andra hotell i Amman – här på Hotel Intercontinental, vars Lyckliga timme har gott rykte.
Tisdag 18 mars
Vi tar en promenad ner mot Gamla stan. Det dröjer inte längre förrän vi får en frivillig guide, som vi förgäves försöker bli av med. Gör ett litet jobb i en skivaffär om en egyptisk sångare som har en dunderhit i arabvärlden med sången Attack mot Irak. Bland hans tidigare kända verk kan nämnas ”bin bin bin bin Ladin”.
Får samtal från hemmaredaktionen. En analys vore fint, gärna om hur sannolikt det är att Saddam ger vika för USAs krav och går i exil. Jajamensan.
På kvällen träffar vi kolleger som just kommit från Bagdad och som av tullen på flygplatsen där blev bestulna på i stort sett alla sina pengar. TV-bolagen rör sig med stora pengar och har förlorat mest. Summor som 55 000 dollar (fick behålla 800) och 70 000 dollar bekräftas av dem som själva förlorat pengar. Lämnar en förlängd notis.
Rykte: ABC ”medger” att de förlorade 65 000 dollar vid gränsen landvägen. Kan ha varit fyra miljoner dollar.
Onsdag 19 mars
Långpromenad till svenska ambassaden för en briefing av ambassadör Klas Gierow och Irak-ansvarige Jörgen Lindström.
Ägnar eftermiddagen åt att förbereda en artikel om flyktingfrågan när utlandschefen Peter Andersén klockan 18 ringer och frågar om jag kan skriva en nyhetstext om det väntade första anfallet sent i natt som kan hålla genom alla upplagor. Att jag aldrig kan lära mig att säga nej.
Jag inser att jag inte kan lämna från Bagdad ens om jag kommer dit. Enligt satellittelefonens manual är passningstiden 35 timmar. Det ena batteriet håller i tio timmar, det andra nästan i sex.
På kvällen vill DNs Per Jönsson organisera en konvoj som står startklar när Bagdad faller. Entusiasmen minskar när han också vill ha med en grupp beväpnade palestinier som hans fixer känner. Bengt Therner talar varmt för att vi ska klä ut oss till beduiner och hyra kameler istället. Skönt att ha både en infanterist och en kavallerist i gänget.
Rykte 1: Uday Hussein har flytt. CNN är så korkade att de går ut med ryktet och ägnar sedan kvällen åt att göra en story av dementin.
Rykte 2: Jan Arell ska skriva dagbok åt Journalisten.
Torsdag 20 mars
Upp tidigt för att åka till irakiska gränsen. Stannar efter en halvtimme så att jag kan rusa ut och spy, sedan är det okej. Åker genom ett av de fulaste landskap jag sett med ett litet samhälle var tionde mil. Flack öken med stora gråsvarta stenar. Det har inte ens den skönhet som ett ödsligt landskap kan ha, det är bara häpnadsväckande trist.
Vår engelsktalande chaufför pladdrar oavbrutet. När han hör på radion att Irak har skjutit några Scud-robotar mot Kuwait vänder han sig om och säger ”Oh, I am so happy!” I övrigt är hans engelska totalt obegriplig.
Vi stoppas 19 kilometer från gränsen, som nu är militärt område. Åker tillbaka en bit, till två flyktingläger, och ser hur soldater, militärer, FN- och Röda kors-personal försöker få upp tält i sandstormen.
Tillbaka i Amman vid sju, skriver och tämligen tidigt i säng.
Dagen i sammanfattning: 660 kilometer och två pratminus: ”Ni har inte tillstånd att vara här” (vägspärren nära gränsen). ”Jag har inte tillstånd att tala med er” (polischef i flyktingläger).
Rykte: Märkligt nog inga. Kvällspressens representanter talar opåkallat om namnpubliceringsregler.
Fredag 21 mars
Vi har fått en fixer, en kombination av tolk och förare med lokalkännedom och framför allt wasda, kontakter. Han heter Raed Smadi och tar 150 dollar dollar om dagen. Plus tilllägg. ”Hyfsat pris”, enligt erfarna kolleger.
Vi tar oss till Gamla stan ihop med Ola Westerberg, TT. Det är fredagsbön och efteråt bryter som väntat en olaglig antikrigsdemonstration ut. Den följer det normala mönstret: Tio minuters slagord, 30 sekunders polischock. Sedan är det över. När polisen kommer rusande kastar GPs fotograf Stefan Berg sig in i en butik under ett järnjalusi på väg ned. Ett halvdussin män grabbar tag i honom och undrar varifrån han är. Jaså, Sverige. ”Det var tur för dig. Hade du varit från Amerika hade vi slängt ut dig.” Inget skämt.
Åker till irakiska busstationen där hemvändande irakier väntar på att nästa buss ska fyllas så att de kan åka hem till sina familjer. Alla säger att de ska försvara sitt land och sin älskade president. En kvinna vrålar att om inte bussen går kommer hon att promenera till Bagdad, ett så patriotiskt uttalande att gruppen runt oss brister ut i en kampsång.
På kvällen sitter alla fascinerade runt TV-apparaterna i presscentret och ser explosionerna i Bagdad. En reporter för Sky News rapporterar live från Kuwait iförd gasmask. Spänningen släpper och alla brister ut i gapskratt.
Rykte: ”Så ska det låta” har skjutits upp 30 minuter på grund av kriget.
Lördag 22 mars
Ösregn och kraftig vind. Sitter på rummet större delen av dagen och skriver ännu ett porträtt på Saddam Hussein. Är precis klar när hela artikeln på 6 000 tecken ”försvinner” utan att jag kan hitta den i autosparprogrammet. Det tar mig en halvtimma innan jag, något svettig, lyckas hitta texten.
Står tillsammans med en grupp journalister och ser en CNN-reporter rapportera från utkanten av Basra. Han talar utan inandning i två minuter och använder sig hela tiden av klyschor, som ”järnhand i stålhandske”. Det är så over the top att spontana applåder bryter ut när han är klar.
Möter en kille i lobbyn på kvällen som delar ut lappar om priser för resa till och logi i Ruwaished. 100 dollar natten, minimum 14 nätter.
Till de nya rutinerna hör ett timslångt pass i hotellets gym. Gör ont men gott.
Rykte: Saddam svårt skadad, kanske död.
Söndag 23 mars
Ännu en fin tripp till flyktinglägren utanför Ruwaished nära gränsen, nu tillsammans med Mats Gezelius, frilans för Hufvudstadsbladet och ibland även för Aftonbladet. 56 mil i en trång minibuss utan säkerhetsbälten.
Intervjuar en sudanesisk fembarnsfamilj som nyss kommit från Irak. Och som så ofta när någon verkar ha en bra intervju på gång kommer andra journalister springande för att lyssna. Hamnar nästan i slagsmål med ett pakistanskt TV-team som försöker tränga sig före. Raed, vår tolk, hämnas en stund senare när pakistaniern är nästan klar med en stand-up. Raed går fram, lutar sig in i bilden och säger ”I am the translator”. Omtagning.
Samhället Ruwaished har blivit basläger för åtskilliga stora nyhetsföretag som vill vara först när gränsen öppnas. Några har varit här i flera månader utan att ha något att göra. En driftig lokal turistguide har öppnat Baghdad Café där TV-teamen häckar dagarna i ända trots uppseendeväckande priser.
Vi kommer sent iväg till Amman. Har datorn med mig och börjar skriva ned anteckningarna. Efter två timmar får vi punktering med fem mil till närmaste oas. Iväg igen efter en halvtimme. Ny punktering och nu har vi inget reservdäck. Chauffören får lift och är tillbaka med nya däck efter trekvart. Då har jag börjat skriva artikeln medan mörkret faller. De sista styckena skriver jag med skärmen lyft mot mötande bilars strålkastare.
Rykte: Nån galning erbjuder skjuts från Ruwaished till Bagdad för 10 000 dollar.
Måndag 24 mars
Det känns som om man är i limbo. Alla är här för att kunna åka någon annanstans när det blir möjligt. Och hur stort är intresset för Jordanien egentligen där hemma? Lokalfärg, javisst, men från fel ställe.
Skriver om stämningarna bland exilirakier i Amman. Finns det någon som tror att förutsättningarna för fundamentalism och terrorism minskar av TV-bilder på dödade irakiska barn?
Rykte: Några firade finska TVs nya kamerastativ med karaoke till halv fyra i morse.
Tisdag 25 mars
Hinner ringa hem och gratulera Julia på tolvårsdagen innan hon går till skolan. Det är första gången på 27 år som jag inte är hemma på någon av mina döttrars födelsedagar och det känns hemskt.
Tar ledigt. Ligger nästan hela dagen under täcket och läser eller halvsover. Väcks av tidningen som vill att jag ska skriva om mediecirkusen i Ruwaished. Shit! Och på kvällen får jag dessutom höra att jobbet ställs.
På kvällen har ösregnet övergått i snöfall.
Rykte: Uppror i Basra.
Onsdag 26 mars
Hoppar mellan drivorna av snöslask på Jordan University. Vi intervjuar studenter om vad de anser om kriget. Några hoppas att Irak ska segra, andra att Saddam trots allt ska störtas. Alla är eniga om att USAs agerande är orättfärdigt.
När jag pratar med familjen på kvällen berättar nioåriga Helena att hon har klippt ur min bildbyline. Hon har den i fickan på dagarna och tittar på den när hon saknar mig. Jag vill inte vara här längre.
Rykte: Baghdad Café i Ruwaished ska utökas med ett gym som också erbjuder ”Swedish massage”, vad nu det kan vara.
Torsdag 27 mars
Tillbaka till universitetet för en intervju med 22-åriga Tamara. Hon har palestinskt påbrå men är född i Göteborg. Hon berättar om skillnaderna mellan att vara ung i Sverige och Jordanien, om hur svårt det var att få svenska kompisar och om hur hon under de två åren i Amman har blivit allt mera troende och nu bär sjal.
Försöker förklara för fixern att han tjänar betydligt mer än jag. Hans bror gifter sig på söndag, näste bror nästa torsdag och han själv om två veckor. Han liksom bara tackar.
Vi meddelar hemmaredaktionen att vi nu varit så mycket på gymmet att vi måste uppgradera oss till business på hemvägen eftersom vi inte längre får plats i turistklass. Möts av bristande förståelse, ja, rentav misstro.
Rykte: Amerikansk journalist misshandlad av säkerhetsfolk i Bagdad.
Fredag 28 mars
Vi gör ett nytt försök att vara lediga. Åker till Döda havet med Ola Westerberg. Inte så salt som jag minns det, men det lär bero på att det har regnat så mycket och att snön nu smälter på Golanhöjderna. Hinner också med en liten pilgrimsfärd till trakten där Johannes Döparen var verksam. Jordanfloden är nästan 30 meter bred mot normalt sisådär två.
Rykte: Journalister från krigförande stater som Storbritannien och Danmark påstår att de är tyskar när de är ute på stan i hopp om bättre bemötande.
Lördag 29 mars
Sov gott för första gången sedan jag kom hit. De flesta verkar vakna i gryningen efter stressdrömmar om jobb.
Det börjar faktiskt bli lite varmt.
Efter visst motstånd får vi intervjua en irakier som fortfarande hoppas att Saddam ska falla. Det verkar inte vara så gott om dem just nu, i varje fall tiger de om sin åsikt.
På kvällen kommer Nate Thayer – den amerikanske journalisten som spårade upp Pol Pot – till Amman. Han har blivit utvisad ur Irak, hans fotograferande flickvän är försvunnen och han är så trött och skärrad att han skakar.
Rykte: Islamister tänker angripa hotell i Amman. BBC rör sig inte på stan utan sin egen skyddsstyrka.
Söndag 30 mars
Vi är med när kollegorna i Jordaniens journalistförbund demonstrerar mot kriget. Intervjuar en lätt uppeldad chefredaktör direkt efteråt. Alla västliga medier ljuger om kriget, hävdar han. ”I åratal var ni våra förebilder. Nu har ni inget att lära oss längre.”
Av någon obegriplig anledning blir jag intervjuad av rumänsk TV om tillståndet i Jordanien.
Rykte: 40 kolleger försvunna i Irak.
Måndag 31 mars
Vi tar en heldagstur och besöker den 2 000-åriga klippstaden Petra. Fantastiskt! Och nästan folktomt – före intifadan kom 3 000 turister om dagen, nu rör det sig om några tiotal.
Cheferna har faktiskt fattat det kloka beslutet att låta oss resa hem. Det är hög tid: Jag har för länge sedan passerat det överblickande ”analysstadiet”. Jag hade haft mycket bättre koll om jag hade suttit på rummet på Polhemsplatsen i Göteborg.
Rykte: Vem arbetar han för egentligen? Snacket påminner ibland om någon spionroman om Berlin 1955.
Tisdag 1 april
Vi träffar en skotsk mänsklig sköld som utvisades ur Irak i helgen eftersom han inte hade det särskilda mänsklig sköld-visum som uppenbarligen finns. Nu lägger han sin energi på att få ett sådant så att han kan åka tillbaka snarast möjligt.
Intervjuar en TV-journalist från Abu Dhabi TV som är kritisk mot den ensidiga rapporteringen i både amerikanska och i arabiska TV-kanaler.
Säger upp kontraktet med vår girige fixer. Han vill ha extra betalt för att vi ska åka hem.
Jag springer fem kilometer på gymmets löpband, något jag aldrig orkat tidigare i mitt 49-åriga liv.
Rykte: Fler hot om terrorattentat mot hotell i Amman. Säkerheten på vårt hotell består av en parkerad polisbil och en avspärrad taxiinfart.
Onsdag 2 april
Idag kom värmen till Amman, 25 grader på eftermiddagen. Jag har en förkylning på gång så för säkerhets skull stannar jag inomhus och tar det väldigt lugnt. I morgon är vi hemma, Inshallah. Packar.
Torsdag 3 april
Flyger hem 03.20.
Lämning till Journalisten.
Rykte: Det finns ett samband.
