Otto Sjöbergs huvudvärk

Någon som saknat de unga svenskorna som hölls som fångar som sexslavar i Spanien? De syntes senast på Expressens löpsedel den 25 mars. Sedan dess har de varit osynliga i medierna.

bryt

Skälet är enkelt: nyheten var inte sann. Svenska polisen kontrollerade Expressens uppgifter, men insåg snabbt att det var en anka. Sant var bara att ett svenskt pass upphittats i samband med den spanska polisutredningen av en prostitutionshärva. Passet var stulet eller borttappat för länge sedan och personen ifråga inte det minsta försvunnen, än mindre någon sexslav, enligt utrikesdepartementet.

Annons

Att det inte fanns någon grund för den dramatiska löpsedeln anade nog alla som läste själva artikeln, där det står att varken sambandsmannen för rikskriminalen i Madrid eller UDs presstjänst fått några uppgifter som tyder på att uppgiften om svenskorna skulle vara sann. Ändå drog Expressen stort på svenskvinkeln på löpet.

bryt

Detta, precis detta, borde bekymra Otto Sjöberg mer än något annat i dag.

bryt

Sedan den nya tidningsledningen tog över har det skett flera positiva saker med Expressen. Tidningen har blivit skickligare på att paketera sitt innehåll. De nya TV- och nöjesbilagorna ger kanske inget större journalistiskt spelrum, men de är extremt instrumentella och har säkert ökat läsarnas nyttoupplevelse av tidningen. Tidningen har också, vilket man kan tycka vad man vill om, blivit ”folkligare” i tilltalet. ”De gamla hederliga kvällstidningsgreppen sitter där, så säkert som om de inte alls varit bortglömda i en tio år lång osäker dimma”, skrev Pontus Forsström i en krönika i Vision efter Otto Sjöbergs första månader. Andra har inte varit lika imponerade: Ernst Klein ondgjorde sig till exempel över tidningens skildring av operasångaren Gösta Winberghs död (skildrad med löpsedelstexten ”Kungens vän hittad död”) och tidningens tillit till högst dubiösa engelska tabloidkällor i ”Svennis & Ulrika-affären” lär säkert bygga på kören av kritiker.

bryt

Men kändisfixeringen och hårdvinklingarna är inte problemet. Problemet uppstår när Expressen chansar om sanningen, med enda syftet att öka lösnummerförsäljningen. Som i historien med de icke-existerande sexslavarna som blev saftigt löpsedelsstoff. Det är en oerhört riskabel väg, som snabbt kan urholka både läsarnas och ägarnas förtroende. Bonniers tålamod med Expressen handlar, faktiskt, inte bara om pengar.

Otto Sjöberg är en skicklig tidningsmakare, som framför allt präglas av en enorm entusiasm. Den entusiasmen bör han använda för att göra en allt bättre tidning. Inte för att underblåsa en sensationsjournalistik som bara är sann ibland.

Martin Jönsson

bryt

P.S. Leif Jakobsson må vara en kompetent programdirektör, men han har inte förstått någonting av vad det innebär att representera ett publicistiskt företag i frågor om öppenhet. Tjurskalligt vägrar Sveriges Televisions näst högste chef redovisa sina lönevillkor, trots att en enig yrkeskår, såväl som kulturministern och ledamöter i SVTs styrelse talar om vikten att medieföretag föregår med gott exempel i frågor om insyn och transparens. Om han inte tar sitt förnuft till fånga riskerar hans hållning att snabbt bli en betydligt större belastning för public service än såväl Maria Curmans aktieinnehav som Mikael Olssons trassliga privatekonomi.