Om självkritik och skitlöp
”Om det är några som är beredda att erkänna att fel begåtts – så är det faktiskt kvällspressen.”
Inför torsdagens avsnitt av Mediemagasinet blossade en hätsk strid upp mellan programledaren Gunnar Bergdahl och Expressens chefredaktör Otto Sjöberg.
I en debattartikel i Dagens Nyheter i torsdags gick Bergdahl till angrepp mot Sjöberg för att han vägrat ställa upp på en intervju om Expressens rapportering från styckmordet i Halmstad – och i en uppföljning i P1 Morgon fräste Sjöberg tillbaka genom att anklaga Mediemagasinet för att vara tendentiöst.
Jag delar inte, generellt sett, uppfattningen att kvällstidningarna ”smiter undan sitt ansvar” när det gäller den pressetiska debatten. Tvärtom. Om det är några som är beredda att erkänna att fel begåtts – så är det faktiskt kvällspressen.
Några exempel: när Journalisten skrev om mediernas bevakning av 3-åringen som föll från Alviksbron medgav Otto Sjöberg omedelbart att en av tidningens förstasidor varit felaktig (den blev senare också klandrad av Pressens opinionsnämnd). Samma sak gjorde redaktionschefen Thomas Mattsson efter rubriken om att hockeystjärnan Esben Knutsen ”skjutit ihjäl” en 13-årig flicka, på Journalistens debattsidor. Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin bad på samma sidor om ursäkt för tidningens löpsedel med bilder på en naken Victoria Silvstedt – och har även, i en intervju i Pressens tidning, varit öppet självkritisk mot att tidningen ”haft för många skitlöp” (vet dock inte om han räknar gårdagens AB-löp dit: ”SEX-SKANDAL vid inspelning av svensk TV-SERIE. Deltagare hade GRUPPSEX”…)
Otto Sjöberg var också starkt självkritisk till många Expressen-löp i en stor intervju i Café i december och GTs chefredaktör Lars Näslund medger, i det här numret, att fel begåtts, angående en 19-åring som ströps i Göteborg. Den som brukar besöka den mediegranskande sajten mediekritik.nu kan också notera att just kvällstidningarna tillhör dem som är snabbast med att besvara och bemöta kritik mot deras löp, rubriker och vinklingar.
Detta kan jämföras med hur Sveriges Televisions högsta ledning hanterade avslöjandena kring Fichtelius-affären i december: där tog det nästan en månad innan någon över huvud taget medgav att något fel begåtts. Fichtelius chef, Eva Hamilton, har, mig veterligen, fortfarande inte gjort det. Så vem är det egentligen som smiter undan: kvälls-pressen eller prestigemedierna?
Varför Otto Sjöberg inte ville ställa upp i Mediemagasinet är, självklart, en motiverad fråga. Det borde han ha gjort. Rapporteringen från mordet i Halmstad tillhörde knappast någon av Expressens mer glansfulla stunder; det behöver man varken vara anhörig eller rollspelare för att tycka. Men jag tror att det är väldigt riskabelt om man utifrån detta drar slutsatsen att kvällstidningsjournalister obekymrat äter de pressetiska reglerna till frukost och spottar ut resterna över löpsedlarna, så att det stänker över oskyldiga offer. En sådan vulgärbild av kvällstidningsjournalistiken är minst lika svartvit och felaktig som de löpsedlar som kritiseras i de aktuella fallen.
Kvällstidningarna tar fler etiska risker Kvällstidningarna tar fler etiska risker än de flesta andra; det ligger i såväl tidningarnas som konkurrenssituationens natur. Ibland resulterar det i stark journalistik, där de kommer närmare än andra, ibland i klara övertramp, när de går för nära eller bara drar på sådant som inte borde dragits på.
Det viktiga är att dessa överväganden och beslut fortsätter att diskuteras, såväl internt på tidningarna som i kårens olika debattfora. Men låt det bli en konstruktiv, seriös debatt; inte slentrianmässig kvällstidnings-bashing. Det vinner ingen på. Allra minst pressetiken.
Chefredaktör
P.S. Hur statistik redovisas i medierna är en fråga värd en grundlig genomgång. Dagens Nyheters läsarombudsman försökte i fredags reda ut problemen med att visa diagram med brutna axlar för att få en trend att se starkare ut än vad den verkligen är.
Men det finns gradskillnader i diagramhelvetet. Vilket tydligt framgick i Aftonbladet samma dag, där en artikel om vänsterpartiets vikande väljarstöd illustrerades med en bild på Gudrun Schyman i en taxi och ett brett rött, brant fallande streck mitt över bilden. Inga skalor, inga siffror, bara ett fett rött ras-streck. Ett enkelt och tydligt budskap. Fakta och detaljer är för mesar.
