När politiker godkänner journalistik
“Politiker ska inte definiera god journalistik. Och de ska definitivt inte säga att den inte är godkänd”
Granskningsnämnden för radio och TV friade Uppdrag gransknings reportage om valstugerasismen. Det är bra. Och allt annat hade varit helt orimligt.
Reportaget om valstugepolitikernas dubbla budskap – dels det offentliga, politiskt korrekta, dels det inofficiella, som frossade i fördomar – var i min mening valrörelsens viktigaste journalistiska prestation. Det har lett till en intensiv debatt även inom journalistkåren och långt ifrån alla är övertygade om dess storhet, men om jag ska våga mig på en gissning tror jag ändå att en majoritet av landets journalister tycker att reportaget är ett exempel på god journalistik.
Ledamöterna av prisnämnden för Stora journalistpriset – idel tunga publicister som Carl-Johan Bonnier, Anders Ahlberg, Amelia Adamo, Anna Lindmarker, Lena Mellin, Åke Pettersson, Susanna Popova, Otto Sjöberg och Bosse Svensson och en handfull till – konstaterade till och med att reportaget inte bara var god journalistik, utan även den bästa som presterades under 2002, vilket gav Lars-Göran Svensson och Janne Josefsson Stora journalistpriset för Årets avslöjande 2003, i konkurrens med tunga journalistiska prestationer som Dick Sundevalls reportage som friade Joy Rahman. Även Sveriges Televisions ledning, med VD Christina Jutterström i spetsen, har i alla sammanhang försvarat reportaget och lyft fram det som bra och viktig samhällsjournalistik.
Om reportaget hade fällts av Granskningsnämnden hade det dock inte bara varit god journalistik. Det hade också varit förbjuden journalistik. Då hade SVT tvingats meddela sina medarbetare att Svenssons och Josefssons reportage bröt mot SVTs sändningstillstånd – och att liknande reportage alltså inte kan komma på tal i framtiden.
Detta – att en politiskt tillsatt nämnd, som innehåller riksdagsledamöter för två politiska partier – ska besluta över vilken sorts granskning av makten och de politiska partierna som ska tillåtas i Sveriges Television, är för mig och många andra en orimlig konstruktion, som för tankarna till betydligt mer totalitära samhällen. Politiker ska inte definiera god journalistik. Och de ska definitivt inte säga att den inte är godkänd. Det blir lika fel som när nämnden tidigare i höst försökte påstå att humorprogram i TV också lyder under saklighetskravets heliga princip.
Granskningsnämndens funktion som journalistisk smakdomare har ifrågasatts av många i höst – och en fällning av Uppdrag Granskning hade lett till att den kritiken vuxit till total stormstyrka. Jag tror att nämnden insåg det och att det bidrog till dess beslut.
Vad ska då hända med Granskningsnämnden? Efter nyår ska TV4 och SVT inleda samtal om möjligheten att inrätta en etermediernas opinionsnämnd, som kan ta över den publicistiska granskningen. Det kan vara ett första steg mot en mer logisk ordning.
chefredaktör
P.S.I en debattartikel i Dagens Nyheter i förra veckan fastslog SVTs VD Christina Jutterström och programdirektör Leif Jakobsson att “blotta misstanken” om att en politisk kommentator “inte möter kraven på opartiskhet och saklighet undergräver hans möjlighet att som hittills hämta och förmedla information från hela spektret av politiska partier och makthavare.”
Varje gång någon “misstänker att en kommentator är partisk” ska denne alltså sättas i karantän? Det ska bli intressant att se SVT leva upp till den programförklaringen i framtiden…
