Miller är fri, men inte pressen
Man kan tycka vad man vill om New York Times och dess politiska linje. Men det är svårt att förneka att Judith Miller tvingades betala ett orimligt högt pris för att hon följt en journalistisk princip som vi alla betraktar som självklar och nödvändig. Frisläppandet är en lättnad för alla som engagerat sig i hennes öde, men knappast för pressfriheten.
Under två söndagar i augusti handlade serien Opus (pingvinen med jättenäbben, ni vet), i Washington Post, om det tragiska öde som drabbat reportern Scruples Boy på tidningen Bloom Picayune. Han vägrade avslöja vem som var källan bakom hans stora scoop om borgmästarens kommande könsbytesoperation – och kastades därför i fängelse.
Det hela är naturligtvis tecknaren Berkeley Breatheds tackling av fallet med New York Times-reportern Judith Miller, som satt fängslad på det federala fängelset Alexandria Detention Center i 85 dagar innan hon, oväntat, släpptes i torsdags. I en intervju i Editor & Publisher sade Breathed att fallet präglas av en sådan sjuk svart ironi (”jag menar: hon är i fängelse, Karl Rove är det inte!”) att han inte ens behövde skruva historien ytterligare på det sätt han brukar göra. Den är bisarr nog som den är.
Judith Miller har inte skrivit ett ord om skandalen kring en röjd CIA-agent och hennes relationer till Vita huset. Miller har bara ringt runt och ställt frågor om den, efter att historien tagits upp av en kolumnist. Det hon sedan gjort är att vägra svara på frågor om vem hon pratat med och vad hon fått fram, i åklagaren Patrick Fitzgeralds process. För detta dömdes hon för domstolstrots till upp till 18 månaders fängelse. Spekulationerna i förra veckan gällde om hon skulle kunna bli fri den 28 oktober när Fitzgerald ska vara klar, eller om åklagaren skulle begära en förlängning, så att Miller eventuellt skulle kunna bli kvar i fängelset en bra bit in på nästa år. Inför hotet om detta gick hon till slut med på att vittna, efter att hennes källor hävt henne från tystnadsplikten – och släpptes därför.
bryt
Millers fall är unikt. Att hon över huvud taget dragits in i rättsprocessen beror på vittnesmål om att hon försökt få fram information. Dessa vittnesmål är hemligstämplade – och inte ens Millers advokater har fått tillgång till dem. Själva grunden för att hon kallats som vittne är därmed helt okänd. Det räcker för att göra detta till en rättsskandal. Att hon sedan dömdes för att vägra bryta mot källskyddet gör bara det hela ännu värre – och bidrar starkt till att USA måste räknas till ett av de många länder som flagrant kränker pressfriheten. Det faktum att hon nu släppts ändrar inte på den saken.
Många kommentatorer befarar snarare att det kommer att bli ännu värre, nu när Fitzgerald visat att det går att bryta ner även det mest hårdnackade motståndet mot att röja sina källor. Hans utredning bör dessutom ses som en del i ett större sammanhang, där attityden gentemot medierna har blivit alltmer aggressiv från såväl politiskt som juridiskt håll i USA. En trend som knappast lär avta efter tillsättandet av nye överhuvudet för Högsta domstolen, John G Roberts, som är känd för sin öppet fientliga hållning gentemot mediernas rätt att skydda sina källor. Han har också talat sig varm för en hårdare tolkning av lagen när det gäller förtal och ärekränkning, vilket gör de amerikanska utgivarna ännu mer nervösa.
bryt
Man kan tycka vad man vill om New York Times och dess politiska linje. Men det är svårt att förneka att Judith Miller tvingades betala ett orimligt högt pris för att hon följt en journalistisk princip som vi alla betraktar som självklar och nödvändig. Frisläppandet är en lättnad för alla som engagerat sig i hennes öde, men knappast för pressfriheten.
fakta: P.S. Detta är min 150:e ledare som chefredaktör på Journalisten. Det är också min sista. När detta läses har jag redan flyttat ett par kvarter bort, till Svenska Dagbladet, där jag ska fungera som medieanalytiker och utvecklingsredaktör (mejla mig på mjsvd.se, ni som vill hålla kontakten!) Under de här snart fyra åren har jag mött, mejlväxlat och pratat med många, många av Journalistens 42 000 läsare. Ni har kommit med tips, beröm, synpunkter, kritik, en och annan utskällning och oändligt mycket uppmuntran. Det har varit den viktigaste och mest stimulerande delen av det här arbetet. Tack, alla, för ert stora engagemang. Det visar att tidningen är viktig. Tack också till alla som medarbetat i tidningen. Ni vet vad ni betytt.
