Mediebranschens musslor

Det här numret av Journalisten innehåller ”riktigt dålig journalistik”, som dessutom ”kränker den personliga integriteten”. Bara så att ni vet.

Omdömena har levererats i förväg av några av de personer som tagit emot Journalistens enkät om löner och avtalsvillkor, som skickats ut till 350 chefer i 150 medieföretag. Det är den hittills största kartläggningen som gjorts i Sverige av mediechefernas avtal och den har, att döma av de samtal och mejl som inkommit till redaktionen, inte mottagits med jubel av alla.

En vanlig reaktion är just den om den personliga integriteten. ”Varför är det viktigt att veta vad jag tjänar?”. Det är det inte, inte som en enstaka uppgift. Däremot finns det väldigt starka skäl för att genomföra en sådan här kartläggning.

bryt

Det första handlar om trovärdigheten. Som representant för ett medieföretag, oavsett om man är VD, styrelseordförande eller redaktionell chef, representerar man inte bara företaget utan också de journalistiska principerna, av vilka öppenhet är den kanske mest centrala. En mediechef kan inte, får inte, lägga locket på, bete sig som en mussla och tala arrogant maktspråk inför en medial granskning. Det är en av de saker som skiljer medieföretag från andra verksamheter, oavsett om det är en dagstidning, en tidskrift eller en TV-station.

Om jag var anställd på företag som Hallandsposten, NSD, Östgöta-Corren, TV3 eller IDG skulle jag bli bekymrad av att mina högsta chefer svarade saker som ”Vi har ingen anledning att berätta” på Journalistens frågor. Jag skulle undra om det fanns något i avtalen som inte tål insyn. Och jag skulle, framför allt, bekymra mig över vilka signaler de stängda dörrarna sänder ut till de makthavare som företagens journalister dagligen försöker få att kommentera och redovisa förhållanden i deras egen verksamhet.

bryt

Det andra skälet handlar specifikt om lönerna och avtalsvillkoren. Ja, de är viktiga att redovisa – inte för att tillfredsställa någon nyfikenhet om vad chefen tjänar, utan för att det varit en så central fråga i samhällsdebatten i flera decennier. Dubbla löner, fallskärmar och sockrade pensionsavtal har tillhört de stora debattäåmnena, inte minst det senaste året, och det har funnits stor enighet om att det bästa sättet att undvika de mest extrema avtalen – eller i varje fall få en möjlighet att diskutera dem – är största möjliga öppenhet och transparens.

Och då måste medieföretagen visa vägen. Inte stänga dörren när de själva blir granskade.

bryt

Detta förstår vissa. Nära 40 procent av de tillfrågade i vår enkät har svarat snabbt och föredömligt. Men 35 procent vägrade svara över huvud taget och 25 procent svarade utan att redovisa, med hänvisningar till årsredovisningars minimikrav, vilket knappast är att vara besjälad av öppenheten, eller med mer eller mindre irriterade fnysningar om att det knappast var något som vi hade med att göra.

bryt

Vi skickar ut enkäten på nytt nästa år. Målet är givet: 100 procent öppenhet.

Martin Jönsson

mj@sjf.se

P.S.

Bengt Braun kan inte sitta kvar som styrelseordförande i Dagens Industri om han den 15 april utses till ny ordförande i Skandia.

Det saken handlar om är inte Brauns moral, utan risken för misstänkliggörande av journalistiken. Vad DI än skriver om Skandia framöver kan det komma att ifrågasättas, om de båda bolagen har samma ordförande. Den risken ska inte Braun utsätta redaktionen för.

Vill man ha akademiskt stöd för den tesen går det bra att läsa vad medieforskaren Jesper Strömbäck skriver i en ny rapport från Demokratinstitutet (Medierna som fjärde statsmakt): ”Journalistisk objektivitet handlar i grunden inte om vare sig journalisterna som personer eller det slutliga journalistiska innehållet. Istället handlar det om att tillämpa metoder som minimerar risken att det journalistiska innehållet präglas av egna eller andras tolkningar av verkligheten”.

En sådan metod är att som högste ansvarig för ett tidningsföretag inte samtidigt inneha uppdraget som högste ansvarig för ett av de bolag som tidningen är satta att granska. Det är ganska elementärt.