Med Berner vet man aldrig
Det reella beslutet är spikat och det kan ingen MBL-förhandling i världen ändra på. Att behöva backa från den kandidat SR-styrelsen förordat skulle vara att tappa ansiktet för mycket. Det enda som nu kan påverka styrelsens linje är att Joachim Berner själv tackar nej till erbjudandet. Och fan vet. Det kan bli så. Med Berner vet man aldrig.
Det ser alltid lika märkligt ut när journalister hukar bakom ”Inga kommentarer”-skynket. Och när Sveriges Radios styrelseordförande Marika Ehrenkrona inte ens medger att Joachim Berner är styrelsens förslag till ny VD på Sveriges Radio – trots att uppgiften bekräftats via andra kanaler och även står att läsa på SRs intranät, som når drygt 2000 anställda – blir det direkt löjeväckande.
bryt
Men Marika Ehrenkrona är en principfast person, som tycker att den ursprungliga processen ska följas, trots att alla pjäser ligger huller om buller på brädet. Den formella processen, vill säga. Det reella beslutet är spikat och det kan ingen MBL-förhandling i världen ändra på. Att behöva backa från den kandidat styrelsen förordat – en kandidat som drivits fram just av styrelsens nye ordförande – skulle vara att tappa ansiktet för mycket.
Det enda som nu kan påverka styrelsens linje är att Joachim Berner själv tackar nej till erbjudandet.
Och fan vet. Det kan bli så. Med Berner vet man aldrig.
bryt
Roade mig i helgen med att läsa om Christer Berglunds porträtt av Berner i Café 2001 (det finns återpublicerat i den första utgåvan av antologin Goda Nyheter). Det är ett häpnadsväckande personporträtt, i synnerhet om man betänker att det gjordes när JB stod på toppen av sin karriär. När intervjuerna gjordes var han fortfarande King of the Bonnier World, Frälsaren på Expressen och allas älskling. Och vad säger han då i artikeln? Jo, att ”det finns en sådan illvilja mot min person” och att ”jag har svårt att förstå de här mobbningarna av mig”. ”Varför vill man raljera så om mig? Det är olustigt”, säger Berner i artikeln – och tvingar läsaren att gång på gång kolla dateringen. Ja, den var skriven före upplageraset och den snöpliga sortin från Expressen. You aint seen nothing yet, baby.
Sedan dess har Joachim Berner blivit i det närmaste förlöjligad som mediechef. Han har fällts för förtal av hovrätten och möts nu av en våg av kritik inför VD-beslutet. Nu, om någon gång, skulle frågan om ”illvilja mot hans person” vara någorlunda motiverad. Till och med på hans gamla arbetsplats, reklambyrån Lowe Brindfors – där han annars snabbt gjorde sig populär, genom att förvandla en förvuxen och rätt grabbig reklambyrå till ett betydligt effektivare organiserat och mer jämställt företag – har folket vänt sig emot honom, för att han spelat under täcket med SR och lämnat dem efter mindre än åtta månader.
bryt
Nu frågar sig vissa varför Berner jämt blir erbjuden nya toppjobb. Själv frågar jag mig snarare varför han väljer att utsätta sig för denna storm av kritik, som han ju måste ha kunnat förutse (även om han kanske hoppats på en mer professionell hantering av rekryteringen från styrelsens sida).
Och den verkligt stora paradoxen i sammanhanget är att jag – trots alla kritiska röster – tror att Berner faktiskt skulle bli en alldeles utmärkt VD för Sveriges Radio. Han har förmågan att driva förändringsprocesser, vilket lär behövas på SR, även efter den stora omorganisationen – inför den konkurrenssituation företaget nu känner av allt starkare, inför nya sparkrav och inför kommande förhandlingar om sändningstillstånd. Han har också förmågan att göra sig synlig och tillgänglig även i stora organisationer och har dessutom
– tror jag – en passion för själva public service-tanken.
bryt
Jobbet är hans, om han vill – och han behöver inte be om ursäkt för det. Men vill han?
mj@sjf.se
P.S.
I fredags publicerade Aftonbladet ett mejl från Irak-korren Peter Kadhammar till redaktionschefen Niklas Silow, som en skildring av de villkor han och fotografen Mattias Carlsson arbetar under. Det var ett gripande brev. Framför allt stycket där Kadhammar lite uppgivet kommenterade det faktum att ”tidningen inte vill ha något för tillfället” från hans del av kriget. Kadhammar skrev att han ”i dag har gjort ett anständigt reportage, om en vanlig familj i Umm Qasr och om kampen för livet”. ”Jag hoppas ni vill ha det”, avslutade han. Starkt skrivet, starkt att publicera. Vi var nog många som extra ivrigt köpte Aftonbladet i helgen för att se om reportaget skulle finnas med. Det fanns det, i söndags. Tack för det.
