”Man blir en institution”
Namn Frank Gunnarsson. Ålder 56. Bor Svanesund på Orust och i Göteborg. Familj En son. Yrke Reporter på SR i Göteborg. Yrkesbakgrund Hamnarbetare, bandet på Volvo, skogsarbetare, fil kand i praktisk/teoretisk filosofi, JH 1973-74, vikarie på SR, lokalradion i Göteborg sedan 1977. Äter helst Fisk. Drivkraft Att föra vanligt folks talan och att häckla makten.
Namn Frank Gunnarsson. Ålder 56. Bor Svanesund på Orust och i Göteborg. Familj En son. Yrke Reporter på SR i Göteborg. Yrkesbakgrund Hamnarbetare, bandet på Volvo, skogsarbetare, fil kand i praktisk/teoretisk filosofi, JH 1973-74, vikarie på SR, lokalradion i Göteborg sedan 1977. Äter helst Fisk. Drivkraft Att föra vanligt folks talan och att häckla makten.
Att bjuda motstånd verkar vara den här mannens ledstjärna.
– Jag kommer aldrig ifrån mitt ursprung och därför försöker jag alltid inta rätt ståndpunkt, säger Frank Gunnarsson på lokalradion i Göteborg.
– Jag läser och lyssnar på en massa program och sedan kommenterar jag. Jag försöker hitta perspektivet som andra journalister inte har, det de glömmer bort. Att se den lilla människan och få henne att tappa respekten för överheten..
Två gånger i veckan häcklar han företeelser, politiker och andra makthavare i programmet Bland pärlor och svin i Göteborgs lokalradio.
Älskat av lyssnarna, ihjältiget av dem han ger sig på. Folk ringer till programmet och har synpunkter på allt som rör vanligt folks vardag: arbetslöshet, vårdköer och jämlikhet till exempel.
Men makthavarna vill inte vara med. De kommenterar över huvud taget inte Franks påståenden.
Annat var det på 70-talet när Frank hade Magasin Apropå som fälldes flera gånger av Radionämnden. Senare, när Frank, Kent Andersson, Weiron Holmberg, Roland Jansson och Anders Wällhed gjorde Cabaret Apropå, fälldes de på 21 punkter i nämnden.
Frank nämner att motiveringarna bland annat var att det var dålig underhållning, att det var emot demokratiprincipen och att de hade pådyvlat människor en fascistisk människosyn.
”Jag vill driva de smås sak – ingjuta mod i människor som är jävligt behandlade.”
– Jag säger värre saker i dag och det händer ingenting, klagar Frank. Man blir en institution och makthavarna bryr sig inte. “Det är bara Frank” säger de. Det är som att jag blivit ett alibi för hela verksamheten. Nog finns det andra som försökt, men då får de höra att det räcker med en Frank på den här stationen.
Frank föddes i Lysekil 1942. Familjen tillhörde den absoluta arbetarklassen. Farsan tömde sketburkar och morsan la in sill, berättar Frank. Han minns hur han när han var tre år gick fram och tillbaka mellan föräldrarna och sa en ramsa: Hitler han var tygg, men Talin han var täll.
Tillvaron var fattig, de tjänade fruktansvärt dåligt, det var bara att jobba, jobba. Pappan byggde ett hus, men klarade det inte ekonomiskt. De fick sälja och flytta till Björboholm utanför Göteborg.
Frank gick i praktiska mellanskolan, men slutade efter 2:4. Han var med i Plazagänget, som träffades utanför biografen med samma namn och gick upp till Götaplatsen och slog siskor (=läroverkselever). Han jobbade som springpojke på Götaverken, i hamnen och på Volvos lager.
När han var 19 hade han hustru och fick sin son. Då handlade livet bara om att jobba så mycket som möjligt för att dra in pengar till familjen. De flyttade till ett torp i Småland, Frank skaffade en motorsåg och jobbade i skogen för bönderna. Vintern 65/66 var den värsta i mannaminne, massor med snö och han slet för några futtiga kronor.
Familjen flyttade tillbaka till Göteborg, till Länsmansgården på Hisingen, och Frank började jobba på bandet på Volvo. På kvällarna läste han på vuxengymnasiet och Vietnamkriget väckte hans intresse för politik. Han gick med i FNL-rörelsen och Studenter för ett demokratiskt samhälle och var med om att ockupera Enskilda banken. Några år var han med i KFML ®, men blev utslängd därför att han var slarvig i politiken, som han kallar det själv. Han tog en fil kand i teoretisk och praktisk filosofi.
En dag fick han syn på en annons om att man kunde delta i antagningsprov till journalisthögskolan och tänkte att man kan väl alltid pröva. Han kom in och gjorde sin praktik på Sveriges Radio.
Några år jobbade han som nyhetsreporter på radion, men det tycker han var värdelöst.
–När man intervjuar politiker säger de ingenting fastän man försöker pressa fram något. Det var onödigt jobb, jag kunde lika gärna sagt det själv.
1977 startade lokalradion och han fick fast tjänst där.
”Jag gillar kampanjjournalistik, tror inte att man förlorar i trovärdighet.
Det gör man när man inte talar om vad man gör och tycker.”
– Då ville jag ge igen på alla jävlar, medelklass, överklass, säger Frank strävt och hänger i änden på sin 20:e cigarrett och viftar lite bland rökslöjorna.
Men nu har hämndlystnaden gått över. Istället vill han berätta om vanligt folks vardag och få dem att tappa respekten för överheten.
– Jag vill driva de smås sak – ingjuta mod i människor som är jävligt behandlade.
Han tycker att journalistiken tar ställning för det bestående. Men vad kan man begära av folk som lever på samhället, de är inte ärliga, erkänner inte sina intressen, menar han. Massmedia tiger ihjäl det som verkar farligt. Det är nödvändigt att titta klassmässigt på journalistiken.
– Man måste rekrytera människor som förnedrats och känt det i märgen, tycker Frank om hur man skall få en annan journalistik.
– Jag gillar kampanjjournalistik, tror inte att man förlorar i trovärdighet. Det gör man när man inte talar om vad man gör och tycker. Ge folk fakta och de tar samma ståndpunkt som du.
Han erkänner dock att det trots allt finns bra journalistik. Han pratar uppskattande om Lars-Göran Svenssons och P-O Wenanders avslöjanden om Göteborgs lokaltrafik och politikernas skrotkassa på tvätteriet i Alingsås. Och han gillar Janne Josefssons program, som alltid är mycket noggrant gjorda och spännande som kriminalhistorier, men lite moralistiska.
Han är imponerad av Lars Molin och hans sätt att berätta om vanliga, enkla människors liv. Själv jobbade han ihop med andra förr, till exempel Lennart Persson, numera på TV4. Men det blev besvärligt för dem, dörrar stängdes för dem när de samarbetade med Frank.
Kanske borde han själv ändra stil efter att ha hållit på i tjugo år?
Nej, det går inte, anser Frank. Så fort han ändrar på något ringer folk och kritiserar det. Däremot har han skrivit en del drama, som folk har gillat. I somras gick hans följetong Badgästerna och i julas en skröna som hette Sixten kammar bena. Senare i vår skall han vara med i Karlavagnen.
Men det är svårt att hinna med att skriva vid sidan om programmet. Lokalradion stramar åt, det är skralt med vikarier. Ingen hinner lyssna på andras program, alla bara springer mellan sändningarna. Det är inte så roligt för dem som börjar nu, menar Frank.
Själv skulle han gärna ägna sig på heltid åt att skriva drama för radion. Om det bara kom en ungdom och tog över hans Bland pärlor och svin. Han kanske skulle sätta in en annons.
