Må kraften vara med er
Stjärnornas krig är här. Igen. Med dunder och brak och rekordpublik. Som väntat efter all uppmärksamhet i så gott som samtliga svenska medier.Det vore visserligen övermaga att påstå att bio- och kassasuccén Star Wars Episod I – Det mörka hotet, enbart är ett verk av oss journalister. Redan innan medierna hakade på lanseringen av denna uppenbart mediokra, men kultstatustyngda fantasihistoria, ringlade sig köerna långa bland entusiasterna borta i USA. Och det hade sannolikt räckt ganska långt också här hemma.Men det finns ändå en del tänkvärt att fundera över:
Stjärnornas krig är här. Igen. Med dunder och brak och rekordpublik. Som väntat efter all uppmärksamhet i så gott som samtliga svenska medier.
Det vore visserligen övermaga att påstå att bio- och kassasuccén Star Wars Episod I – Det mörka hotet, enbart är ett verk av oss journalister. Redan innan medierna hakade på lanseringen av denna uppenbart mediokra, men kultstatustyngda fantasihistoria, ringlade sig köerna långa bland entusiasterna borta i USA. Och det hade sannolikt räckt ganska långt också här hemma.
Men det finns ändå en del tänkvärt att fundera över:
Star Wars-febern är en epidemi, vars snabba och globala spridning helt klart bygger på mediernas och journalisternas medverkan. Även om den ursprungliga smittkällan är filmbolaget och det nöjesindustriella komplex som omger varje satsning av detta slag, vore genomslaget omöjligt utan medverkan från oss ”fristående granskare”.
”Allt oftare styr bolagen intervjuer och bilder
i samband med premiärer och skivsläpp”
Filmbolaget Fox med regissören George Lucas i spetsen har hela tiden kontrollerat det som sagts och gjorts kring filmen. Inte en bild, knappt ens minsta intervju, har passerat utan godkännande från högsta ort, och därmed har också Lucas kunnat styra nyhetsbevakningen av Star Wars-hysterin. Och det är naturligtvis oacceptabelt.
Icke desto mindre tycks detta vara den utveckling vi ser inom film- och nöjesbranschen. Allt oftare styr promotionbolagen både intervjuer och bilder i samband med premiärer, skivsläpp och turnéer. Allt mer sällan hör man protester mot detta. En slags tyst acceptans tycks ha brett ut sig inom kultur- och nöjesjournalistiken, och förlorarna är givetvis alla tittare, läsare och lyssnare som också inom detta område har rätt till en oberoende och kritisk bevakning.
Inte minst med tanke på nöjesbranschens ekonomiska betydelse – såväl i Sverige som internationellt – är behovet av en journalistisk uppryckning inom genren stort. Att återta kontrollen och besluten över hur en företeelse ska bevakas är att sätta uppdragsgivarna först. Och jag behöver inte säga vilka det är.
Må kraften vara med er – för den journalistiska trovärdighetens skull.
