Küttim:”Jag är likadan som när jag var sektbarn i Jehovas”

SVTs grävredaktör Jenny Küttim växte upp i sekten Jehovas vittnen, i det lilla samhället Grums i Värmland. Hon hade tidigt bestämt att aldrig som journalist granska uppväxtsekten.

Varför då, egentligen?
– Jag fick frågan när jag var på inställningsintervju för att bli praktikant på Dokument inifrån, och sa att någon annan var bättre lämpad. Jag tror att jag inte var beredd på att förstå vad som stod bakom gudsepitetet. Hade jag vetat då att bakom den gud jag då fortfarande trodde på var åtta gubbar i New York, då hade jag rasat ihop.

– Jag hade då haft tio år ute i vår värld, men det var fortfarande svårt för mig att bilda egna åsikter. Hade jag börjat läsa propagandamaterialet igen hade jag kunnat falla tillbaka. Jag vågade inte.

Annons

Men så skickade någon en anonym låda brev till henne. Den innehöll sektens lagböcker som dikterade hur medlemmarna ska leva. Försändelsen var adresserad ”Till journalisten Jenny Küttim”. 

– Då fanns det ingen återvändo, jag kände att det var som ett hån. Vem är du, som slår dig för bröstet och är storgrävare, och inte ens kan göra upp med ditt förflutna? Då blev jag besatt, säger Jenny Küttim.

Hon jobbade först ”dygnet runt” i ett och ett halvt år. Sedan gav hon upp, blev grävchef på SVT och sa till alla att det inte skulle bli en bok. Sedan återvände återvände hon till materialet förra sommaren, ringde dem vars berättelser hon verkligen ville skulle komma fram.

– Då fick jag förtroende igen. Det var en lång process för dem, de hade ett enormt tålamod.

Boken Sanningsbärarna som släpptes 3 maj bygger på 150 människoöden som fallit offer för det systematiska förtryck Jenny Küttim beskyller Jehovas vittnen för. Bland annat spårar hon en dömd pedofil. Mannen som varit verksam i flera församlingar har erkänt 40 övergrepp.

Hur var det att granska den – väldigt traumatiserande – miljö du själv växte upp i?
– Jag visste inte hur jag skulle ta mig an den. Så jag gjorde som jag gör i mitt jobb, bröt ned alla i kolumner och tidslinjer. Jag behövde ta distans för att våga gå tillbaka.

– På ett rent emotionellt plan var jag livrädd för att delvis fastna i deras värld igen, i filterbubblan.

Som tidigare sektmedlem kunde hon ha kontakt med avhoppare, som journalist kunde hon ha kontakt med äldstebröderna som fortfarande fanns i rörelsen.

– Jag blev avkönad, som Åsne Seierstad i Kabul: de här männen skulle aldrig någonsin diskutera lagbreven med kvinnorna i rörelsen. Men jag hade lärt mig deras lingo, deras terminologi.

Hur känns det nu när boken är ute och de trauman du var med om som barn går att läsa om för vem som helst?
– Jag har ju alltid levt med min trasiga uppväxt, våldet och övergreppen som hände hemma. Det är nästan ännu mer stigmatiserande för mig att komma ut som sektmedlem. Att blotta hur indoktrinerad jag var, att jag var ett barn som hade gjort exakt vad som förväntats av mig, även om det också hade inneburit att spränga människor i luften.

– Det är enklare att prata om en grupp som Jehovas vittnen när man pratar om radikalisering. Ingen förstår riktigt att mekanismerna som finns även i denna rörelse, det absolut svartvita ”vi mot dem”, och vad det gör mot barn som växer upp i ett sådan miljö. Man växer upp med tanken att alla andra i min klass som inte är vittnen kommer att dö, och att de förtjänar att dö.

Hur har det präglat dig som journalist att växa upp i den här sekten?
– Jag är en produkt av mitt liv. Jag är exakt likadan idag som när jag var sektbarn. Väldigt målinriktad, vill ta reda på sanningen – fast utan filterbubbla nu. Jag har fortfarande drivet att det finns en bild som ska stämma, och vilken är den? Det var därför jag blev granskande journalist.

Uppväxten har också gett henne fördelen att veta hur lurad man kan bli och hur lätt det är att förvrida sanningen.

– Det har hjälpt mig i mitt jobb. För jag kan ställa mig på andra sidan och fatta hur de tänker. På så vis kan man få en mer balanserad rapportering. Det är så viktigt att förstå drivkrafterna hos människor och det lite obegripliga: hur kan man gå med på att göra saker mot sin vilja?

Vad hoppas du bidra till med boken?
– Jag hoppas att barn inom rörelsen läser den. De får inte söka på internet om rörelsen, det är förbjudet. Man tittar inte på världsliga TV-program, jag hoppas det ska finnas en bok, som kan läsas på bibliotek.

– Jag hoppas också att vi kan diskutera samhällsproblem: vilka ska få statsbidrag? Barns rättigheter kontra föräldrars, framför allt när det gäller religionstillhärighet. Någon lärare kanske förstår att man inte ska se så oskuldsfullt på de här barnen som idag. De har alla rättigheter, men får inte lära sig om demokrati där inne, de får inte lära sig att män och kvinnor är lika mycket värda.

Hon tror samtidigt att den generation av barn som vuxit upp i rörelsen och nu lever dubbla liv ute på internetforum gör att sekten kommer att implodera.

– Den kommer inte bestå i den här formen mycket längre tid, det går inte i vårt informationssamhälle.  Det går inte att hålla propagandabubblan mycket längre till.

*
Jenny Küttim, född 1982, har vunnit bland annat Stora Journalistpriset och Guldspaden för sina granskningar av rättsskandalen runt Thomas Quick, tillsammans med Hannes Råstam och Dan Josefsson. Sedan 2020 är hon redaktör för grävdesken på SVT.