Gå direkt till textinnehållet

Kulturjournalistiken behöver brantare meningsutbyten

Hur mår svensk kulturjournalistik och vart styr den?– Det är för sällan det bränner till i debatten, säger Göteborgs-Postens kulturchef Gabriel Byström.– Vi får inte blir en katalog för recensioner, säger Expressens Björn Wiman.

Det har gått ett år sedan den danske kulturjournalisten Andreas Harbsmeier kom med sin dom över de stora svenska kultursidorna: provinsiella, konsumtionsorienterade, konsensusinriktade och blodfattiga.

Sedan dess har vi haft (ännu) en debatt om högt och lågt, och inte mindre än fyra av de sex stora tidningarna har fått nya kulturchefer. Så hur mår svensk kulturjournalistik idag?

Ganska bra, svarar Gabriel Byström, kulturchef på Göteborgs-Posten, den tidning som publicerade Andreas Harbsmeiers artiklar.

– Jag slås ofta av att den har hög kvalitet, och att både vi och andra erbjuder precis det som Harbsmeier efterlyste – den internationella utblicken, säger han.

Gabriel Byström tycker sig se en viss omorientering på kultursidorna efter de chefsbyten som ägt rum på de bägge kvällstidningarna, Sydsvenskan och Svenska Dagbladet.

– Det känns som att vi är fler som gör bedömningen att det är viktigt att försöka lyfta blicken och se vad som sker i världen, att gå in i den aktuella samhällsdebatten.

Däremot efterlyser han en större åsiktsbrytning mellan redaktioner, som mellan Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters kultursidor på 80-talet.

– Vi hade en halvartikulerad diskussion om högt och lågt i höstas. Men det är för sällan det bränner till i debatten. Det är bekymmersamt att hela det offentliga samtalet i Sverige, inklusive den akademiska sfären, är ganska räddhågset – man är rädd för att sticka ut, säger Gabriel Byström.

Kanske kan det ses som symptomatiskt att Andreas Harbsmeiers texter inte väckte någon större debatt i Sverige, medan DN-kritikern Stefan Jonssons kritiska läsning av danska kultursidor gav upphov till ett intensivt meningsutbyte i vårt södra grannland.

Björn Wiman, nytillträdd kulturchef på Expressen, fäste för sin del ingen vikt vid Harbsmeiers texter och tycker inte att Expressens kultursidor lider av provinsialism. I allmänhet står sig svensk kulturjournalistik mycket bra, menar han.

– Möjligen har svensk opinionsjournalistik drabbats av mindervärdeskomplex, men den här hösten har verkligen visat att den kan göra skillnad. Hade vi inte kraftfullt lyft frågan om Roberto Saviano hade nog samtalet mellan honom och Salman Rushdie inte blivit av, säger han.

Precis som Gabriel Byström känner han i så fall mer igen sig i påståendet om den svenska konsensuskulturen.

– Det ligger något i den kritiken, vi skulle nog må bra av brantare meningsutbyten. Det finns en omfattande enighet om djupgående värden i svensk kulturjournalistik. Vi har kulturradikalism och inte kulturkonservatism, och modernismen är närmast en religion, säger Björn Wiman.

Andreas Harbsmeier skrev också att vi har fått en ”kulturkritik förvandlad till avancerad varukatalog”.

Är kultur- och nöjesbevakningen för styrd av förlagen/skiv-/filmbolagen?

– Vi har ändå ett uppdrag gentemot läsarna, då blir det naturligt att recensera så fort som möjligt när det kommer intressanta böcker eller teaterföreställningar. Men visst kan det ibland bli ett slentrianmässigt recenserande som tar utrymme från de viktiga samtidsfrågorna. Det är en balansgång som beror på hur man definierar sitt uppdrag, tycker Björn Wiman.

Gabriel Byström kan tycka att det är ”bekymmersamt” att alla rusar åt samma håll när ett stort förlag tar hit en stor författare. Men att få loss intervjuer på andra tider än när förlagen är intresserade är inte så lätt.

– Förra året jagade jag till exempel Paul Auster i flera veckors tid för en artikel om det offentliga samtalet i USA, men utan resultat.

 

Vart styr då kulturjournalistiken framöver? Björn Wiman blir inte förvånad om den går tillbaka mot det estetiska, mot den avancerade kritiken. För medan det vimlar av duktiga samtidskommentatorer i bloggosfären finns där färre skarpa recensenter, påpekar han.

– Den rappa samtidskommentaren känns väl mindre angelägen för oss idag än för fem år sedan. Vill jag kommentera kan jag göra det på min blogg. Men det är fortfarande angeläget att ha bra reflektioner och avancerade analyser några dagar efter det dagsaktuella. Vi får inte blir en katalog för recensioner.

Han tycker också att landets kulturjournalister kan bli bättre på att använda nya medier.

Men huvuduppdraget består, menar Björn Wiman:

– Att göra journalistik som gör skillnad. Kulturjournalistiken ska komplicera världen och vrida till det invanda.

Fler avsnitt
Fler videos