Kritik? Vem bryr sig?
Forskarrapporterna med kritik mot medierna duggar tätt som betygslappar i dessa tider. Krisberedskapsmyndighetens rapport om politikerna och mediernas agerande efter tsunamikatastrofen, Efter flodvågskatastrofen, gav visserligen journalisterna och redaktionerna med beröm godkänt, men i flera andra tunga rapporter är det snarare underkänt eller med tvekan godkänt som gäller.
Forskarrapporterna med kritik mot medierna duggar tätt som betygslappar i dessa tider. Krisberedskapsmyndighetens rapport om politikerna och mediernas agerande efter tsunamikatastrofen, Efter flodvågskatastrofen, gav visserligen journalisterna och redaktionerna med beröm godkänt, men i flera andra tunga rapporter är det snarare underkänt eller med tvekan godkänt som gäller.
I en rapport från Sveriges kommuner och landsting, Ett granskande samhälle, slås det exempelvis fast att många svenska kommuner lever i en avsevärd medieskugga och att den journalistiska bevakningen och kritiska granskningen är på väg att försvinna helt i vissa storstadsförorter och stora delar av landsbygden. På det här området fullgör inte medierna sitt demokratiska uppdrag, konstaterar journalistikprofessorn Håkan Hvitfelt, en av forskarna bakom rapporten.
bryt
I en annan rapport, Demokratrirådets Mediernas integritet, är kritiken ännu hårdare. Här konstateras att det är befogat att tala om ett ”journalistmisstroende”, att det etiska regelverket är otidsenligt och tandlöst och att medieföretagen är alldeles för slutna och ovilliga att själva bli granskande. ”Medierna behöver inte vara mediernas blinda fläck”, anser forskarna och efterlyser mer mediegranskning bortom branschpressens egen.
Som extra spik i kistan kom häromdagen också en opinionsmätning beställd av PR-konsulten Westander, som slog fast att en överväldigande majoritet av svenska folket, tyckte att medierna borde lägga ut råmaterial på webben, för att man ska få bättre möjlighet att avgöra hur hårdvinklat ett reportage är. En Lex Rubar, om man så vill.
bryt
Dessa mediekritiska bulletiner har dock inte fått något större genomslag i medierna, frånsett en krönika i går av Dagens Nyheters politiske analytiker Henrik Brors, där han slog fast att förtroendekrisen för medierna är ”en av de svåraste i modern tid och betydligt djupare än medierna velat erkänna”.
Nä, förlåt, det där var inte sant. Det Brors skrev om var hur dåliga politikerna och i synnerhet statsministern är att till sig av den kritik som förts fram i Katastrofkommissionens och forskarnas granskningar av agerandet efter tsunamin. Kritiken mot medierna behandlade DN istället i en ledare några dagar tidigare, med en rubrik som tydligt angav tonen: ”Svepande mediekritik falsk och vilseledande”. Där berördes visserligen en del av kritiken som framförs i Demokratirådets rapport, men som vanligt är inställningen till externa mediekritiker aggressivt skeptisk – om den inte gäller politikernas tafsande på tryckfriheten; då är DN, liksom övriga publicister, gärna med på banan.
bryt
En mer insiktsfull formulering om varför medierna bör lyssna på de kritiska rösterna – och inte bara avfärda dem som svepande – hittar jag i slutordet till den stora amerikanska mediegranskningen, The State of the News Media 2005, som är en del i projektet For Excellence in Journalism. Där slås det fast att ”journalistiken utgör en allt mindre del av medieutbudet. Om den ska överleva måste den, på något sätt, bevisa att den är verksam i allmänhetens tjänst”.
Och om man är i allmänhetens tjänst bör man lyssna och ta till sig av den kritik som kommer från allmänhet och forskare. I synnerhet om den gäller något så fundamentalt som krav på ökad öppenhet.
mj@journalisten.se
PS: På torsdag faller tingsrättens dom i spelannonsmålet mot Expressen. Otto Sjöberg är en av många utgivare som hamnat i öppen konflikt med regeringen och det statliga spelmonopolet genom att ta in annonser för utländska spelbolag. Jag delar inte redaktörernas åsikt om att den här frågan är det största hotet mot tryckfriheten i landet just nu (den är snarare ett hot mot potentiellt stora inkomstkällor för medierna), men det vore ändå illa om Expressen fälls. Dels därför att rättsläget i förhållande till EU är så oklart, dels därför att hela regleringen av vilken sorts spelmarknadsföring som tillåts är lika avancerat hycklande som den vad gäller alkoholreklamen. Detta är inte ett mål om att skydda medborgarna från farlig reklam, utan ett mål om vem som ska ha rätt att ta hem potten. Och där vill staten inte ha några motspelare.
