Krigskorre för en dag

Kulturjournalisten Henrik Tideman hade bara sett äkta krigskorrespondenter i Costa Gavras-filmer. men plötsligt blev han en själv, när Reuters ville köpa hans film från valkravallerna i Sierra Leone.

Närbild på rinnande blod i rännstenen. Helbild på tusentals personer som har tappat besinningen. Slagsmål övergår i misshandel, fönsterrutor krossas och en diplomatskyltad Mercedes skrynklas ihop som en tom godispåse. Larmet punkteras av spridd skottlossning. Fotografen springer planlöst mellan de rivaliserande folkmassorna. Med sina bara händer försöker tre obeväpnade poliser försvara sig mot dragna machetes. Kameran svischar förbi rebeller med joints i mungipan, gamla kvinnor, tultande gatubarn – alla letar efter vapen. Många skaffar sin ammunition genom att bokstavligen klösa upp gatan med naglarna. Asfaltskokor viner genom luften.

bryt

En övermodig stenkastare tar för lång ansats och hamnar inom räckhåll för fienden. De har stenbumlingar i händerna. De bryter ner honom på marken. De tar god tid på sig. När de reser sig förblir deras före detta politiske motståndare liggande med krossad skalle vilande mot trottoarkanten.

Om en naturfilmare vet var gadden sitter, är det riskfritt att filma en skorpion. Men vilken ände ska man undvika på en oberäknelig mobb?

Plötsligt omringas fotografen. Kameran sänks, men fortsätter rulla. En av männen som lynchat stenkastaren, känns igen på sitt Ramboinspirerade mode: röd bandana och tighta jeans. Han är inte mottaglig för verbala argument: ögonvitorna är blodsprängda av vrede och en överdos kokain får hans pupiller att pumpa som maneter. Blod och svett rinner längs hans muskulösa överkropp och stänker ner linsen och ger objektivets autofokus en prillig beslutsångest: macro eller ej?

bryt

Helt oväntat gör kameran en motattack, som om fotografen drabbats av dödslängtan. Innan jag fryser bilden, hörs en rytande dumdryg skånsk accent:

– Ajm än intärnätionell åbserver. Så don’t jo tatch mi…!

Det är valrörelse i världens fattigaste land. Stenkastningen motsvarar meningsutbyten i Almedalen. Så ovan är Sierra Leones befolkning vid parlamentarisk demokrati. Men nu ska krigets elva år långa undantagstillstånd, röstas bort i det första demokratiska valet på lika lång tid.På presskonferensen i FN-högkvarteret, var vi ett hundratal journalister som sköljde ner norska fjordlaxar med franskt årgångsvin, och som mellan tuggorna enades om att själva valutgången egentligen är likgiltigt: 90 procent av statsbudgeten kontrolleras av utländska långivare. Återstående nålpengar räcker inte till mer än den vinnande presidentkandidatens egen livvaktsstyrka.

Men att regera över just dem med tillgång till vapen, är den politiskt viktigaste sakfrågan. Om valet genomförs fredligt, kan en nyfödd demokrati ta sina första steg mot välstånd. I annat fall kommer inbördeskriget bli internationellt; olika grannländer har utlovat olika fraktioner sitt stöd.

bryt

Videon dementerar förhoppningarna om ett fredligt val. Och nu kommer den idiotiske skånske fotografen bli ett av dödsoffren genom sin vettlösa tjurrusning.

Men varje gång jag backspolar bandet sker miraklet: de påtända dråparna backar förvånat. Och gång på gång syns en grön linneskjorta fladdra till i utkant av bild. Så det måste vara jag som filmat, trots att jag knappt minns det.

Mamma rådde mig att ”aldrig tappa humöret”. Hon hade fel i det också. Men så tillskansade hon sig också sin streetsmartness på landsvägen mellan Barkåkra och Förslöv, och inte på Howe Street i Freetown. Att tappa kontrollen, var uppenbarligen ett förnuftigt drag. Förmodligen av samma skäl som helt irrationella drag är det enda sättet att vinna över en schackdator. Den utgår från att motståndaren inte är helt korkad och bara flyttar pjäserna på måfå. Så när den inte hittar någon taktik börjar det ryka ur hårddisken.

Efter en timmes fältstudier i krigsjournalistik får jag smak på den artificiella mani som warjunkies är beroende av. Sant eller inte, men det känns som om livsfara skärper sinnena. Först när livet är ställt på sin spets, tycker man sig se det tydligt.

bryt

Jag blir hög på adrenalinrusher, tror mig till och med kapabel till jämna, fina panoreringar. Precis som TV-fotografer kan zooma in en golfboll, försöker jag följa stenkastarnas projektiler. Jag centrerar en vass stens himlafärd. Den kommer mot mig. Jag är så kolugn att jag lätt tror mig kunna vinna i prisklassen ”årets skärpeförflyttning”. Inte förrän stenen slagit kameran ur händerna vaknar jag upp ur min självgodhet med ett jack i pannan.

Genom teleobjektivet ser jag hur folkmassan plundrar ett av de politiska partiernas valkontor och tänder eld på inventarierna i gatukorsningen. En av landets få datorer visar sig eldfängd, och om man bara eldar på med valpropaganda, medlemsregister och sönderslagna möbler, går även hårddisken att smälta ned.

Så anländer äntligen kavalleriet. Visserligen inte i blå hjältebaskrar. Och inte heller är de välorganiserade. Eller välutbildade. Och bara åtta man starkt. Men läget ljusnar, eftersom den nigerianska truppen bär så stora hjälmar att de ser ut som tända glödlampor.

I historiens största fredsinsats är de 18 000 FN-soldaterna rekryterade från andra u-länder: Kenya, Nepal, Bangladesh. Ekonomiska orsaker har förhindrat bidrag från världens rikaste länder.

bryt

Plötsligt bränner ett skott av. Jag blir blöt om fötterna och är nog hypokondrisk för att tro mig förblöda. Men det luktar OK, och ur FN-jeepens tank sprutar en bensinfontän. En ung FN-soldat som i sina spegel-solglasögon liknar en stor fluga har råkat skadskjuta sin egen bil när han i ivern hoppat ner från flaket med osäkrad k-pist.

Bensinen rinner långsamt nerför gatan. Korsningen är så konstruerad, att folksamlingen ingenstans har att fly om rännilen når den brinnande datorn. Kvarteret kommer förvandlas till krematorium. Men den rasande kommendanten väljer att först beordra sin patrull i givakt, för att rytande undervisa dem i vapenvård.

Gossen som vådaskjutit bilen försöker ducka för utskällningen bakom sina egna axlar.

Av all självberömmande propaganda att döma, anser sig FN vara beroende av bra press. Så när korpralen upptäcker den ende närvarande journalisten, prioriterar han att konfiskera min kamera. Mitt i kaoset börjar vi gräla om yttrandefrihet:

– Ajm än intärnätionell åbserver. Så don’t jo tatch maj camera, piper jag i en dödsförskräckt tonårsfalsett.

bryt

Men gamla succéer bör inte upprepas och jag har ännu inte helt identifierat mig med min splitternya självbild som streetsmart. Korpralen envisas som en mula och till slut ger jag fogligt honom kameran mot löfte att han agerar.

Lagom till att elden släckts och kravallstaket särar kombattanterna, anländer presskåren och undrar yrvaket vad som hänt. När FN-korpralen raderat sin patrulls fadäs på videobandet och flinat att jag borde anmäla honom för Sierra Leones ”pressombudsman”, återfår jag kameran. Tillsammans med journalisterna beger han sig till FN-högkvarteret för att informera dem om händelseutvecklingen och sin egen heroiska insats.

Själv biktar jag mina känslostormar för en gatuförsäljare. Streetsmart, uppmuntrar han mig att slå mynt av videofilmen istället för att svärande gå och sparka i gruset. Trots allt är två dödsoffer bekräftade och jag var ensam journalist på plats.

bryt

Som frilans har jag ofta anledning att löneförhandla. Men i ekonomiska hänseenden pendlar min självuppskattning mellan hybris och mindervärdeskomplex. Därför klamrar jag mig fast i mammas råd att vara tacksam: ”Inte ska väl jag!? Det är alldeles för mycket” – bara för att sedan gå hem och sura över att jag är pank och exploaterad.

Telefonsamtalet till Reuters inleder jag därför med ett stammande:

– Alltså, jag ju egentligen inte fotograf… Och är egentligen här för att skriva en bok…

Men de vill titta på videon och som kulturjournalist vill jag gärna träffa äkta krigskorrespondenter, sådana jag tidigare bara sett i Costa-Gavrasfilmer. Jodå de dricker, kedjeröker och avundas mig blodet i pannan: abstinenta efter adrenalinkicken de gått miste om.

Kameran har försökt sprutmåla verkligheten. Mina lugna, konstfulla panoreringar ser ut som om en epileptiker vimsat runt med en kamera mitt under ett anfall. Men det finns användbara sekvenser från de stunder jag glömt stänga av den.

– How much, frågar Reutersmännen och nyper hyperaktivt filtren på sina Gauloise.

Vad är rimligt? Jag har ingen aning. Det där förbannade Servicebolaget som hänger på låset med inkassokrav varje månadsskifte – nu när dom behövs, håller dom sig undan. Men jag vet att Reuters bara köper in frilansmaterial i extrema undantagsfall. Som till exempelvis när Hemingway råkat klampa in i några kravaller … Nu har jag chansen att få skryta för dom riktiga murvlarna på Journalistförbundets nästa julfest:

– Jag tar standardhonoraret!

bryt

Reutersmännen granskar mig från topp till tå. Kanske syns det på mig att jag vet mycket om Goethe, men inget om krigsjournalistik.

– Finns inget, svarar de streetsmarta, utan att röja valutakursen deras angelägenhet går att växla in i.

Inte sjabbla, ett skambud kan få dom att dra. Frilansavtalets minimigage borde vara en ledtråd. Men ingen jag känner har någonsin lyckats förhandla sig till 5 040 per dag. Inte ens av Journalisten.

Fast med risktillägg borde två timmar i skottlinjen motsvara ett dagsverke. Men vem köper in stenkastning i hopp om höga tittarsiffror? Guineas Statstelevision kanske. Inte så prestigefullt, men tufft. Tjurrusningar skall ju hädanefter bliva min melodi. Så jag bakar streetsmart in 100 dollars prutmån i SJFs minimiarvode:

– 500!

Reutersmännen konfirmerar blixtsnabbt uppgörelsen med ett handslag och skriver ut en check på 500 – pund! Mitt själförtroende slutar pendla mellan plus och minus och går istället i spinn. Jag hör mig själv säga: ”Det är alldeles för mycket…”

Som en gratifikation bjuder Reutersmännen mig på middag nästa dag. Under lugg frågar jag om någon köpte mina bilder?

– Oh ja. Alla.

– Vadå alla?

– ABC, BBC, CNN… Alla!

Bara i Sverige hade alltså, Aktuellt, Rapport, TV3, TV4, multiplicerat med

5 040… Det rådde utrikespolitisk nyhetstorka och Reuters var den enda nyhetsbyrån med bilder att saluföra.

bryt

Tvångsmässigt piskar jag mig själv och kräver att få veta hur mycket de var beredda att betala?

– Ha, ha. Ja, ett par nollor till…

Jag stänger öronen och hör bara mitt eget blod pulsera i fingertopparna.

Resten av natten försöker jag övertyga Reutersmännen om att jag har gjort en bra affär: två timmars kravaller motsvarade två års psykoanalys. Karaktärsdrag som tidigare legat i träda, har redan börjat gro. Och vattnad med åtskilliga starka drinkar, blommar en av mina nya egenskaper och ger frukt: min streetsmartness.

– För om ni betalt mig 5 000 pund och jag hade gått 4 ggr i psykoanalys X 2 år/52 à 500 SEK/timme = … Vad står pundet i? Äh, shit same! För även om ni betalt 50 000 pund och jag bara gått tre gånger i veckan… Wait a moment!

Genom fylleruset når mig ännu en epifani om livets oändligt komplicerade beskaffenhet. Det är då Reutersmännen måste ha smitit, för jag minns ingen respons på den insikt som återförde mig till mitt gamla, vanliga jag:

– After 20 patientbesök delar Landstinget ut ”freecard”, as we call them in Swedish. Och det innebär att… Att jag måste lära mig konsten att löneförhandla.

Henrik Tideman