Gå direkt till textinnehållet

Internet enda forumet för kritisk journalistik i Malaysia

I Sydostasien lever diktaturer och demokratier sida vid sida.Filippinerna, Thailand och Indonesien har fungerande yttrandefrihet, men i regionens äldsta demokrati Malaysia finns ett koppel av lagar som inskränker pressfriheten. I Kambodja hjälper FN till att bygga upp en fri press efter år av inbördeskrig.

Steven Gan grundade för över ett år sedan Malaysias första Internettidning.
Redan har Malaysiakini, Malaysia Nu, http://www.malaysiakini.com, skakat om landets mediebransch genom att införa en ärlig och oberoende journalistik.

Steven Gan är stressad, han läser igenom reporterns text ytterligare en gång.

Det får inte förekomma några fel. En lapsus och han kan som chefredaktör och ägare bli stämd på miljonbelopp eller hamna i fängelse för att ha spridit ”falska nyheter”.

Annons Annons

Den senaste trenden i Malaysia är nämligen att stämma tidningar och journalister för att tysta dem. För några år sedan dömdes en frilansjournalist att betala ett skadestånd på 4 miljoner dollar för förtal av en affärsman.

– Varje gång vi skriver en artikel måste vi vara försiktiga och dubbelkolla fakta. Men ibland måste vi ta risker för att få fram nyheter. Det är dåligt av domstolarna i landet att ta upp dessa åtal, säger Steven Gan då jag träffar honom på Malaysiakinis lilla enrumskontor i en förort till Malaysias huvudstad Kuala Lumpur.

Lagar stoppar yttrandefriheten

Malaysia är en demokrati och i grundlagen garanteras allas rätt att yttra sig i skrift och tal. Men konstitutionen tillåter också regeringen att införa restriktioner för att skydda nationens säkerhet. Detta har lett till en rad lagar som allvarligt inskränker pressfriheten.

Lagen om statshemligheter (Official Secret Act) gör att nästan alla dokument från regering och departement klassas som hemliga. Lagen hindrar även tjänstemän från att föra vidare information. De som bryter mot denna lag kan dömas till ett års fängelse.

– Lagen gör undersökande journalistik näst intill omöjlig. Om vi exempelvis skulle referera till ett regeringsdokument som visar att det förekommer korruption bland vissa politiker kan det leda till att vi åtalas och fängslas.

Men den lag som ställer till mest förtret för seriösa journalister i Malaysia är Lagen om tryckta tidningar och publikationer (Printing Presses and Publications Act). Lagen ger regeringen rätt att dra in publiceringslicensen för tidningar, TV-kanaler och radiostationer. Beslutet behöver inte förklaras och går inte att överklaga. Lagen ger också regeringen rätt att stämma och fängsla skribenter, redaktörer och tryckeri som sprider vad lagen kallar ”falska nyheter”. Det är regeringen som bedömer vad som är en ”falsk nyhet”.

Journailsterna censurerar sig själva

Steven Gan menar att regeringen är mycket skicklig på att tysta pressen. Den behöver inte säga till tidningarna vad de inte får skriva. Självcensuren sitter i ryggmärgen på chefredaktörer och reportrar. Steven Gan berättar att då han jobbade på The Sun fick redaktionen dagligen telefonsamtal från politiker som hade åsikter om tidningens artiklar. Och för att ytterligare påminna tidningen om att de bör uppföra sig kallar inrikesministern regelbundet upp landets redaktionschefer och redaktionssekreterare till ett möte där han går igenom vad tidningen skrivit.

Licensen dras in för kritiska medier

Det går inte att protestera mot ministerns kritik för då kan tidningens licens dras in. Alla tidningar måste nämligen varje år förnya sin licens från inrikesdepartementet.

För att starta en webbtidning behövs det inget tillstånd från inrikesdepartementet. Det var därför Steven Gan beslutade sig för att starta Malaysiakini på nätet. Även om det inte behövs några tillstånd från inrikesdepartementet gäller dock landets lagar även på Internet. Dessutom tillkommer en extra lag, Lagen om kommunikation och multimedier (Communications and Multimedia Act). De som befinns skyldig till att ha spridit lögner och hot på Internet kan dömas till ett års fängelse.

Åtalad för uppgifter om döda gästarbetare

När Steven Gan jobbade på The Sun avslöjade han och två kollegor att 59 gästarbetare hade dött av beriberi, ett symtom på undernäring, vid ett illegalt interneringsläger. Gästarbetarna hade systematiskt blivit misshandlade och nekats sjukvård. Steven Gan kom över uppgifterna eftersom de var uppskrivna på en svart tavla i lägret. Hade informationen figurerat i en statlig utredning hade tidningen inte kunnat publicera uppgifterna eftersom den då skulle ha brutit mot lagen om statshemligheter.

Tidningens ledning vågade ändå inte publicera materialet och Steven Gan och hans kollegor lämnade därför över materialet till en frivilligorganisation som hjälper gästarbetare. Det var inte förrän frivilligorganisationen Tenaganita publicerade deras material och regeringen erkände att gästarbetare hade dött som tidningens ledning vågade publicera artiklarna, dock efter flera omskrivningar.

Men turerna runt artiklarna var inte slut där. Tenaganitas ordförande Irene Fernandez arresterades för att hon enligt regeringen spridit ”falska nyheter”. Irene Fernandez är fri mot borgen, men rättegången pågår fortfarande eftersom vittnen måste flygas in från Bangladesh.

Svårt att hitta journalister till webbtidningen

Steven Gan hade till en början problem att hitta journalister som ville jobba på hans webbtidning. Inga reportrar från de stora rikstäckande dagstidningarna som New Straits Times, The Star eller The Sun ville jobba med honom. Han var tvungen att vända sig till nybakade journalister från universitetet. Men trots att Malaysiakini består av unga, oerfarna reportrar känner de stora drakarna sig hotade av den lilla uppstickaren på nätet, mycket beroende på att Malaysiakini sysslar med en ärlig journalistik och inte tar hänsyn till vad ministrar och politiker tycker. Malaysiakinis uppdrag är att föra fram sanningen till läsarna, menar Steven Gan.

– När vi går på presskonferens uppfattas vi som fiender av andra malaysiska reportrar. Vi behandlas som utstötta. Vi känner oss närmare de utländska journalisterna än de inhemska, säger reportern Ng Boon Hooi.

Målet är att bli större än landets största tidning

Redan efter ett halvår hade Malaysiakini 100 000 unika besökare varje dag. Steven Gan hoppas att under detta år få 300 000 unika besökare per dag. Det skulle innebära att Malaysiakini skulle ha fler läsare än landets största tidning The Star som har en upplaga på 250 000.

Framgången med Malaysiakini tror Steven Gan beror på att folk har förlorat förtroendet för andra medier efter den ekonomiska kris som drabbade landet 1997. Malaysierna tröttnade på de okritiska och optimistiska rapporterna i landets tidningar, och började uppfatta tidningarna som propagandamaskiner för regeringen. De ville helt enkelt ha alternativa synpunkter, framför allt efter den politiska maktstrid som ledde till att vice premiärministern Anwar Ibrahim åtalades och dömdes för maktmissbruk och sodomi. Under rättegången basunerades regeringens propaganda ut.

Malaysierna har tröttnat på de styrda medierna

– Malaysia måste få en fri press. Regeringen kan inte i längden ha monopol på information. Folk vill ha nyheter som är betydelsefulla för dem. Nyheter som är kritiska till regeringen, kritiska till domstolsväsendet, kritiska till politiker som utnyttjar sin makt, säger Steven Gan.

Men han är medveten om att en debatt om pressfrihet inte kan ignorera maktkoncentrationen av medier i landet. Det stora engelska dagstidningarna New Straits Times och The Star, de på malaysiska Berita Harini och Utusan Malaysia och på kinesiska Shin Min ägs och kontrolleras av partier som är medlemmar i regeringskoalitionen Barisan National eller företag som har nära förbindelser med partierna. Än värre är det på etermediesidan. TV1 och TV2 är egentligen en avdelning till informationsdepartementet. Privatägda TV3 uppfattas av många som ett språkrör för regeringskoalitionen. Även satellitsändningarna är under statlig kontroll. Det var under lång tid förbjudet att äga och inneha parabolantenner och först 1995 öppnade sig landet delvis för satellitkanaler. Det är nu tillåtet att ha en parabol som bara kan ta emot signaler från det privata satellitföretaget Measat (regeringen äger 15 procent av företaget).

Censurerar satellitkanaler

Measat plockar hem program från kommersiella satelliter till markstationen där programmen dubbas, textas och censureras från innehåll som sex, våld och politiskt känsliga ämnen som ras och religion. De tvättade programmen skickas sedan upp till Measats satellit. Abonnenterna ser programmen med en timmes fördröjning. Detta gäller även då exempelvis CNN sänder direkt från någon oroshärd i världen. BBC har inte gått med på att deras sändningar censureras eller kortas och har därför beslutat att inte tillåta att deras nyheter sändas via Measat.

All denna kontroll av medierna har sin grund i att regeringen vill att journalisterna skall vara med och bygga upp samhället. Därför passar det sig inte med negativa nyheter. Informationen skall enligt regeringen vara moraliskt uppbygglig.

Premiärministern Mahathir Mohamad har uppmanat landets journalister att ”fokusera på deras ansvar inför samhället ” undvika ”negativ rapportering” och vara enade för att bygga upp landet och inte syssla med ”spekulationer som kan skada landet ekonomiskt”.

Vann journalistpris

Vid utdelningen av Journalistpriset 1996 uppmanade Mahathir de 700 journalisterna som deltog vid prisutdelningen att uppföra sig. Han sade att Malaysia inte skulle skämmas för sina lagar som inskränkte på pressfriheten.

Senare samma kväll delades ett antal priser ut. En av vinnarna var Steven Gan för sitt reportage om gästarbetare, det reportage som chefredaktören först inte vågade publicera och som ledde till att Irene Fernandez nu står åtalad för att ha spridit ”falska nyheter”.

pj@sjf.se

Fotnot: Malaysiakini har vunnit tre internationella priser. I januari förra året tilldelades webbtidningen ett pris av Reportrar utan gränser. Samma år fick chefredaktören Steven Gan International Press Freedom Award, som delas ut av Committee to Protect Journalists, en amerikansk organisation som arbetar för att skydda yttrandefriheten över hela världen. I år tilldelades Malaysiakini ytterligare ett pris: Free Media Pioneer Award, som delas ut av International Press Institute (IPI), ett globalt nätverk av chefredaktörer.

Bakgrund/Malaysia

Malaysias inrikespolitik har sedan självständigheten 1957 helt dominerats av ett parti: Umno (United Malays National Organisation). De politiska partierna i Malaysia representerar etniska grupper snarare än ideologisk uppfattning.

Malajerna röstar på Umno, kineserna röstar på Malaysian Chinese Association och indierna på Malaysian Indian Congress. Dessa tre partier har bildat regeringskoalitionen Barisan National som haft regeringsmakten sedan självständigheten från engelsmännen 1957.

Barisan National domineras av Unmo. Samtliga premiärministrar har tillhört Umno. Efter rättegången mot fd vice premiärministern Anwar Ibrahim har oppositionspartierna ökat kraftigt.

Malajerna utgör ungefär 55 procent av befolkningen, kineserna 36 procent och indierna 9 procent. 22 miljoner människor bor i Malaysia.

Varenda dator i Burma kontrolleras av staten

I Sydostasien lever demokratier och diktaturer sida vid sida. Några av länderna, som Filippinerna, Thailand och Indonesien, har en förhållandevis fri press, medan Burma är den raka motsatsen. Där har staten total kontroll över medierna. För att äga en fax, dator eller modem krävs det tillstånd från militärregimen.

De journalister som tar kontakt med oppositionsledaren Aung San Suu Kyi fängslas. Burmeserna är hänvisade till BBC, Voice of America och Radio Free Asia för att höra en annan röst än regimens. (En av de största kännarna av Burma är Svenska Dagbladets asienkorrespondent Bertil Lintner, som även jobbar för den välrenomerade tidskriften Far Eastern Economic Review.)

Indokina – Kambodja, Vietnam och Laos – är på väg bort från årtionden av kommunism. Men fortfarande har staten total kontroll över medierna. Undantaget är Kambodja där FN hjälpt till att skapa en friare press.

Anser att yttrandefrihet kan hota tillväxt

I Malaysia och Singapore har staten kringskurit pressfriheten därför att den anser att för mycket frihet kan hota den ekonomisk tillväxt. Regeringarna i dessa två länder anser att journalisterna måste kontrolleras, ibland fängslas, därför att för mycket frihet kan leda till instabilitet. Länderna har en form av auktoritär demokrati.

I Singapore måste alla utländska tidningar, magasin och videor godkännas av Film and Publication Departement. Singapore har bara tre Internetdistributörer och alla har förbindelser med regeringen. Hela landet är kringgärdat av en brandvägg. Olämpliga hemsidor blockeras. E-post censureras.

Det styrande partiet People Action Party kontrollerar massmedierna genom det statliga företaget Singapore Press Holdings.

Kungahuset tabu i Thailand

Den indonesiska pressen kämpar för att hitta sin identitet efter årtionden av förtryck och en instabil politisk situation som håller på att bryta sönder landet.

I Thailand kan journalisterna skriva om vad som helt, förutom kungafamiljen. Det förekommer dock att journalister tar betalt för att skriva artiklar. Filippinerna, landet med den längsta traditionen av fri press i regionen, har haft det högsta antalet mord på journalister i jobbet. 32 av dessa mord är ännu inte uppklarade.

1998 bildade journalister från Thailand, Indonesien och Filippinerna Southeast Asian Press Alliance som har som mål att bevaka, skydda och uppmuntra en självständig och fri press i regionen.

Organisationen menar att de journalister som hade modet att stå emot hot, påtryckningar och censur, de som skrev om oppositionen, demonstrationer och avslöjade korruption hjälpte till att skapa demokrati i Filippinerna, Thailand och Indonesien.

– I början av 90-talet kände journalisterna i Sydostasien att de måste börja engagera sig i samhället de skrev om och inte enbart rapportera om vad ministrar gjorde och sade, menar Lukas Luwarso, ordförande för Asian Press Alliance.

Osäker pressfrihet i regionen

Journalister började på 80-talet medvetet arbeta för att befria sina länderna från auktoritära regimer och krävde pressfrihet. Filippinerna var det första land som fick demokrati efter Marcos fall 1986, sedan följde Thailand efter kuppförsöket 1992 och så Indonesien efter det att Suharto tvingades avgå 1998.

Men framtiden för pressfriheten i Sydostasien är fortfarande osäker, menar Lukas Luwarso. Han anser att det inte går att ta något för givet. Den pressfrihet som nu finns i Filippinerna, Thailand och Indonesien måste hela tiden försvaras och det är lång väg innan regimerna i Burma, Laos och Vietnam lättar på kontrollen över pressen.

pj@sjf.se

Pressfrihet med FNs hjälp i Kambodja

När fredsavtalet mellan gerillan röda khmererna och Kambodjas regering skrevs under 1991 ingick det även i avtalet att skapa en fungerande press. Uppdraget att införa pressfrihet, likväl som demokrati, föll på FN.

Efter år av röda khmerernas terror och inbördeskrig var landets press i ett bedrövligt tillstånd. Det sägs att endast tio journalister överlevde röda khmerernas experiment med att genomföra en agrar socialism.

Röda khmererna dödade större delen av landets intellektuella under åren 1975 till 1979. Efter att Vietnam invaderade landet och jagade ut Pol Pot i djungeln 1979 kastades landet in i ett tolv år långt inbördeskrig.

De få journalister som fanns i landet då FN kom för att övervaka valet 1993 hade antingen arbetat för den statsstyrda pressen eller varit del av den oppositionen som hade sin bas i flyktingläger längs gränsen till Thailand. När Kambodja under FNs överinseende införde pressfrihet 1993 fanns det knappt några tryckpressar i landet.

FN har satsat miljontals kronor

FN har spenderat miljontals kronor på att utbilda kambodjanska journalister och uppmuntra en fri press. Men fortfarande har medierna i landet en lång väg att gå innan de kan kallas fria och oberoende. Det finns inget fungerande fackförbund som arbetar för pressfrihet och yrkesetiska riktlinjer.

Det är också farligt att vara journalist i Kambodja. Många har blivit mördade. Rättssystemet är ineffektivt och korrumperat och ännu har ingen blivit dömd för att ha mördat en journalist. Många journalister lever i rädsla för att bli attackerade för vad de skriver.

Radio och TV kontrolleras fortfarande av staten. Många menar att den tryckta pressen har lyckats behålla en viss frihet på grund av internationell påtryckning, men att dessa påstötningar inte påverkat etermedia.

Regeringen har både formell och informell kontroll över radio och TV. Den kan dra in licenser för oppositionen och dela ut dem till allierade. Med undantag för en radiokanal i Phnom Penh, som drivs av en kvinnoorganisation, kontrollerar Kambodjas etermedier av regeringen och dess allierade. Det största oppositionspartiet Sam Rainsy har vid upprepade tillfällen nekats att starta en radiokanal.

Inte ett ljud om att Pol Pot avled i radio och TV

Landets sex TV-stationer hade en tid innovativa TV-program, bland annat ett som tillät tittare att ringa in och kritisera regeringen. Detta program lades ned 1995 och idag är det självcensur som gäller i radio och TV. De ignorerar även stora händelser som exempelvis när röda khmerernas ledare Pol Pot avled 1998. Detta vakuum i etern fylls av kortvågssändningar på khmererans språk från BBC, Voice of America och Radio Free Asia.

Den kambodjanska pressen är kraftigt politiserad därför att de flesta tidningar är beroende av partier för sin överlevnad. Ingen tidning går med vinst utan är beroende av finansiärer. Närmare 200 tidningar ges ut i landet och 30 av dem publiceras regelbundet i Phnom Penh. Få är lönsamma.

Norbert Klein från frivilligorganisationen Open Forum Kambodja, som bevakar pressen i landet, räknar med att 99 procent av alla annonser går till endast tio tidningar. Tidningen Rasmei Kampuchea får 23 procent av alla annonser. Rasmei Kampuchea startades 1993 genom ett joint venture mellan ett thailändsk mediaföretag och Theng Bun Ma, en mäktig kambodjansk affärsman. Men när den ekonomiska krisen drabbade Sydostasien 1997 drog sig thailändarna ur. Tidningen har dock lyckats överleva på egen hand. Trots att Rasmei Kampuchea anses stödja regeringen betraktas den som en av de få balanserade tidningarna på det khmeriska språket.

Utbildas på engelskspråkiga tidningar

Mycket av utbildningen av kambodjanska journalister sker på de två engelskspråkiga tidningar som ägs och startats av utlänningar. The Cambodia Daily, som ägs av en frivilligorganisation, startades 1994 av Bernard Krisher, som tidigare var Newsweeks korrespondent i Tokyo. Den håller hög standard, trycker några sidor på khmeriska och har förutom britter och amerikaner en handfull lokala journalister.

Phnom Penh Post startades 1993 och är troligtvis den enda tidning i Kambodja som helt finansieras genom annonser och lösnummerförsäljning. Även denna tidning har varit en plantskola för lokala journalister och har byggt upp ett rykte om sig att gräva fram avslöjande nyheter. Dessa två engelskspråkliga tidningar läses framför allt av biståndsarbetare, diplomater och Phnom Penhs välutbildade.

Båda dessa tidningar har ett ansträngt förhållande till regeringen. Så sent som 1998 ville regeringen stänga tidningarna och kasta ut alla reportrar. Men genom internationella påtryckningar och en direkt inblandning av den amerikanska ambassaden verkställdes aldrig hotet.

pj@sjf.se

Fler avsnitt
Fler videos