I Claes Norgrens knä
Frågan om mediemakt handlar i dag till väldigt liten del om antalet dagstidningar man äger
Sveriges nya mediemakthavare heter Claes Norgren. I förra veckan utsågs den förre Finansinspektions-chefen till ny generaldirektör för Konkurrensverket – och han hann inte ens le mot fotograferna innan kulturminister Marita Ulvskog slängde en riktigt het mediepotatis i knäet på honom. I en intervju med Journalisten (publicerad på www.journalisten.nu) konstaterade hon att det framöver blir Konkurrensverket som får ta hand om frågan om ökad ägarkoncentration på medieområdet och ”pröva om det är möjligt att använda konkurrenslagstiftningen för att mota ägarkoncentrationen.”
Den frågan har i alla år varit Ulvskogs hjärtefråga, men efter det politiska motståndet mot ägarkoncentrationsutredningens förslag i fjol har hon givit upp hoppet om att driva igenom en förändring av lagen. Och i avsaknad av en Lex Bonnier blir det Lex Norgren som får hantera mediekryptoniten.
Ett tillfälle att göra detta är i hanteringen av den anmälan som Tidnings AB Metro för två veckor sedan lämnade in mot Bonnier för brott mot konkurrenslagen. Det påstådda brottet gäller förbjudna konkurrensbegränsningar, eller närmare bestämt missbruk av dominerande ställning.
bryt
Enligt lagen betraktas en marknadsandel på över 40 procent som ett tydligt tecken på dominerande ställning. Det är inte förbjudet i sig, men den starka ställningen får inte användas för att konkurrera ut andra företag på samma marknad, genom exempelvis underprissättning, så att
priset understiger kostnaden för tillverkningen.
Enligt Metros anmälan är det just detta Bonnier gjort, i och med lansering av gratistidningen Stockholm City, vars annonspriser i introduktionsfasen är fem till sex gånger lägre än Metros.
Bonnier förnekar inte dumpningen i sig (i Resumé i förra veckan bekräftar Stockholm Citys VD Mikael Nestius att tidningen med nuvarande annonspriser inte kan gå runt även om den skulle uppnå full packningsgrad) även om de kallar den för att ta ut de priser som marknaden är beredd att betala i ett introduktionsskede.
Tvisten gäller istället begreppet ”dominerande ställning”. Metro påstår att Bonnier genom Dagens Nyheter, Expressen, Dagens Industri och Stockholm City i dag har 68 procent av annonsmarknaden i Stockholm. Fel, säger Bonnier-ledningen och hävdar att andelen är högst 25 procent. Med hjälp av räknedosa ska Konkurrensverket avgöra vem som har rätt – och på så sätt lösa frågan om ägarkoncentration. Hoppas Marita Ulvskog.
bryt
Det är möjligen politiskt listigt, som ett sätt att sopa undan frågan från sitt eget bord. Men det är också väldigt naivt.
Frågan om mediemakt handlar i dag till väldigt liten del om antalet dagstidningar man äger . Snarare är det möjligheten att styra mediepublikens konsumtion som är avgörande. Därför är TV4s offensiva satsningar och – framför allt – frågan om vem som köper kabelbolaget ComHem av Telia en betydligt viktigare fråga än makten över Stockholms tidningsmarknad.
Om Bonnier fortsätter att stärka sitt grepp över TV4 och dessutom skulle köpa ComHem (pris: knappt två miljarder) skulle koncernen få ett stadigt grepp om den kommande digital-TV och bredbandsmarknaden, på ett sätt som hotar Stenbecksfären i mycket högre grad än om Metros lönsamhet sargas i kanten.
Ett osannolikt scenario? Ja, om man ser på hur Bonnier hittills agerat. Stora investeringar i infrastruktur har Bengt Braun & co alltid skytt som pesten. Men tiderna förändras. Även gratistidningar skydde koncernen som pesten, för inte så länge sedan. Det bör Claes Norgren – och Marita Ulvskog – ägna lite tanke åt.
bryt
chefredaktör
bryt
P.S. Expressens Sagan om Ringen-bilaga i förra veckan (en samproduktion med Ringen-dyrkande fantastytidningen Codex) var knappast det mest oberoende tidningen presterat. Kunde Expressen åtminstone inte låtit Susanne Ljung skriva ett nytt kapitel i sin följetong om vuxna mäns förhållande till hober, som kontrast till det undfallande krängandet inför filmpremiären?
