Hur Rebellrörelsen blev radio

I en serie artiklar berättar Journalisten om hur klassiska reportage blir till. I detta nummer: hur Bosse Lindquist förvandlade 30 timmars intervjuer med medlemmar i Rebellrörelsen till en 45 minuter lång radiodokumentär.

När Bosse Lindquist gjorde radiodokumentären om Rebellrörelsen var han tvungen att göra researchen i de tidigare medlemmarnas minnen. Ytterst lite var skrivet om denna extrema maoistiska organisation som år 1968 hade ungefär 150–200 medlemmar.

Rebellrörelsen var i sann revolutionär anda indelad i små politiska celler som inte kände till varandras existens. Det fanns få, om någon, som hade en helhetsbild av organisationen. De flesta medlemmarna var unga och en del upplevde traumatiska händelser under tiden i rörelsen från vilket minnena i dag är starka, men fragmentariska.

– Genom att tala med en stor mängd medlemmar av Rebellrörelsen kunde jag lägga ett pussel och se en struktur hur organisationen var uppbyggd; hur många celler det fanns, vilka ledarna var och vad som hade hänt, säger Bosse Lindquist.

Det blev till slut 30 timmars intervjumaterial efter ungefär fyra månaders research. Materialet slipades sedan ner till en 45 minuter lång dokumentär som sändes i Sveriges Radios P1 1997. För reportaget fick han 30 000 kronor. Stipendier och prissummor från tidigare dokumentärer subventionerade arbetet. I dag jobbar Bosse Lindquist halvtid på SR.

På 70-talet kom Bosse Lindquist i kontakt med maoister som ansåg sig sitta inne med facit på alla frågor, vad som var rätt eller fel. 30 år senare ville han ta reda på hur det kom sig att dessa personer i den kinesiske kommunistledaren Maos lilla röda bok ansåg sig ha hittat svaren på svenska blågula frågor. Han började intervjua dem som varit med på det radikala 60- och 70-talet. Sedan han stängt av bandspelaren var det många som uppmanade honom att forska vidare i en mytomspunnen revolutionär organisation: Rebellrörelsen.

Blandade känslor

Genom ihärdigt arbete vid telefonen lyckades han få kontakt med de flesta som varit involverade i rörelsen. Det var med blandade känslor som de återberättade vad som hade hänt under några dramatiska år i slutet på 60-talet.

– Många reagerade på något sätt som om de hade väntat på att bli uppringda. Nästan ingen hade frågat dem om Rebellrörelsen på närmare 30 år. Några ville glömma, andra var glada över att kunna bearbeta minnen och få en klarhet i vad de varit med om. Samtidigt var de oroliga för vad grannar och arbetskamrater skulle tycka om de gick ut offentligt och berättade att de varit med i en revolutionär organisation.

De enda som reagerade aggressivt var rörelsens inre kärna, centralkommittén, som bestod av fem-sex personer.

– Det var bara en medlem av centralkommittén som ställde upp på att bli intervjuad, dock anonymt. De övriga trodde fortfarande att de hade rätt. De hade kvar samma bild av fienden; det var de mot etablissemanget, och jag som jobbade för Sveriges Radio var en fiende.

Dokumentären innehåller många dramatiska händelser som kvinnan som flyr från en av cellerna genom att klättra ut genom köksfönstret från fjärde våningen och en skenavrättning av en medlem som anklagades för att vara en förrädare och kontrarevolutionär. En grupp hade tagit med personen till Lilljanskogen i Stockholm och bundit fast honom vid ett träd.

– De hade knivar med sig och talade om att döda. Men just då kom det en polisbil förbi och undrade vad de sysslade med. Ingen vet vad som hade hänt om polisen inte passerat.

Dramaturgisk spänning

Bosse Lindquist blandar i sina dokumentärer fakta med starkt självupplevt material bland annat för att skapa en dramaturgisk spänning.

– Förstahandskällor har mer att ge än de som återberättar i andra och

tredje hand. Dessutom kan det självupplevda ge en starkare laddning i rösterna.

I radiodokumentärer kan lyssnaren inte gå tillbaka om han eller hon missar någonting. Därför lägger Bosse Lindquist ner stor vikt på dramaturgin, att hålla lyssnaren kvar vid radioapparaten genom att skapa spänning, att flödet av starka känslor och fakta flyter fram utan störande skarvar.

– I radio är det lyssnaren som är projektorn, som projicerar bilderna i sitt eget huvud.

För att hålla kvar lyssnaren försöker Bosse Lindquist att renodla, vara så tydlig som möjligt och skala bort allt ovidkommande. Det gäller att hitta den röda tråden och förlita sig på att den kan hålla samman de olika delarna.

– Är det en stark och intressant kärnhistoria kan man ha många personer i reportaget eftersom det då är historien som bär, inte de enskilda personerna.

Under arbetet med Rebellrörelsen jobbade Bosse Lindquist dramaturgiskt på flera plan. Han följde rörelsens utveckling till att bli en alltmer sluten organisation som vände sig inåt och uppfattade omvärlden som fientlig. Samtidigt är dokumentären en undersökning av hur människor trots goda intentioner ändå kan överrumplas av grupptryck, önsketänkande, hot och rädsla.

– Dokumentärberättelsen ger en möjlighet till att återge världen lite mer så komplex och nyansrik och motsägelsefull som den kanske är. Ont och gott är ytterligheter av de många sidorna inom oss.

PÄR JANSSON

pj@sjf.se