Hon skriver bok om hatet

När kom idén att skriva en bok om hatet, hoten och trakasserierna?
– Det är som det brukar vara med bokideér, att den har legat och grott ett tag men jag har inte kommit loss eftersom man jobbar hela dagarna. När man skriver ledare och pratar med läsare finns det ingen energi kvar när man kommer hem. Men jag har samlat på mig hat och hot, sparat det grövsta. Det finns många anledningar till att jag skrivit boken, en av dem är att jag är orolig för återväxten i branschen. Varför ska man välja det här jobbet om det ska vara så här? Vi behöver börja ta det här på ett större allvar.

Du skriver om din sambo som varje morgon kollar så ingen har skurit sönder däcken innan han tar bilen. Om hot till frukost i inkorgen. Eller en situation på tåget när en person sliter av dig hörlurarna och skriker åt dig. Tror du vi andra förstår vad du går igenom?
– Nej, jag har inte ens förstått allt själv. Det förväntas av oss ledarskribenter att vi ska kunna ta sådant här. Man ska vara tuff när man jobbar med opinionsbildning, det är ju åsikter och man måste kunna ta att folk blir förbannade heter det. Men det finns ingen rimlighet i det här. Inte ska man utvecklas till att bli paranoid eller börja se spöken mitt på ljusa dagen, det krävs inte i något annat yrke. Så nej, jag tror inte att medvetenheten finns hos övriga redaktioner, det här med hot och hat är ju inte heller något vi pratar om. Man jobbar bara på liksom.

Vad har det här engagemanget kostat dig?
– Jag har jobbat som reporter, nyhetschef och redaktionschef tidigare så jag är inte så grön, och varit utsatt för känsloutbrott både från läsare och människor som vi skrivit om i andra sammanhang. Men det här orimliga hatet som riktas mot oss som personer är nytt. Det accelererar också, i dag skäms många inte ens för sitt hat eller hot. Det gör att jag blir misstänksam mot människor. Bara den senaste tiden har två personer som ringt mig sagt ”du behöver inte vara rädd”. Då inser jag ju hur jag låter när jag svarar i telefon. Jag som älskar att ta debatt och samtal med läsarna hatar känslan av att behöva vara misstänksam och rädd när det kommer fram folk. Jag ryggar tillbaka, kollar av läget och svarar inte längre på skyddade nummer.

Tror du din upplevelse av hat blir annorlunda för att du bor i en småstad? Och att du jobbar på en tidning som av naturliga skäl inte har en stor säkerhetsapparat?
– Ja, det tror jag. Lokalpressens opinionsbildare kommer sällan fram i debatten. Bor man i Östersund, Bollnäs eller i Örebro och har sin byline i tidningen så vet alla vem man är. Det är svårt att bli lämnad i fred. Man får hjärnspöken, men det är kanske inte så konstigt när man inte vet var de här personerna som ägnar sig åt sådant här befinner sig.