Hellre jagad av vargar

Publish and be damned! Så lyder konsekvensneutralitetens heliga journalistiska princip. Vad en nyhetsrapportering får för konsekvenser är inte redaktionens ansvar, så länge det rapporterade är korrekt och av betydande intresse för allmänheten.

En enkel och tydlig princip på papperet, men sällan i verkligheten. Det visar inte minst den händelse som varit Norges stora nyhet den senaste månaden: förre hälsoministern Tore Tønnes självmord några dagar före jul.

Tønne hamnade i mediernas fokus i början av december, då Dagbladet avslöjade att den förre ministern tagit emot miljonbelopp i konsultarvode av den norske industrimagnaten Kjell Inge Røkke, samtidigt som han fick så kallad efterlön som statsråd – och att en av Norges mest kända advokatfirmor var inblandad för att försöka hemlighålla uppgörelsen. Nyheten blev snabbt en affär, av mångdubbel Jan O Karlsson-magnitud. Den hade alla ingredienser som krävdes, inklusive stora summor pengar, makthavare på högsta nivå och politiska implikationer – och medierna sparade inte på krutet.

bryt

I Norge talar man inte om drev utan om att medierna agerar som en vargflock, ulveflokken, vid den här sortens avslöjanden. Och vanligtvis hade det slutat där: i en snabbt avklarad diskussion om mediernas ansvar och den personliga integritetens pris.

Men dagen efter att norska ekobrottsmyndigheten meddelat att den hade för avsikt att väcka åtal tog affären en tragisk vändning, då Tønne hittades död bredvid sin bil, efter att ha varit anmäld saknad ett knappt dygn.

Sedan dess har den mediekritiska debatten nått en nivå som vi sällan eller aldrig varit i närheten av i Sverige. I sitt nyårstal gick statsministern Kjell Magne Bondevik till angrepp mot medierna för att de ”hänger ut människor, långt innan en eventuell rättssak eller dom föreligger”. Även kung Harald var kritisk i sitt nyårstal – och ledaren för Näringslivets Huvudorganisation i Norge, Jens Ulltveit-Moe gick så långt att han hävdade att ”Dagbladets bevakning nu har tagit ett liv”.

bryt

Kritiken är extremt hård – och delvis missriktad. Jag har läst hela Dagbladets rapportering (gör det själv på www.dagbladet.no) och kan inte anse något annat än att den var i högsta grad motiverad och ett gediget exempel på grävande journalistik.

Men faktum kvarstår: under det samlade trycket från ”medievargarna” tog en politiker sitt liv.

Flera initiativ har därför tagits till granskningar av mediernas rapportering; såväl enskilda artiklar som det samlade medietrycket. För Norsk Presseforbunds räkning ska tre oberoende forskare göra en ”kritisk genomgång av mediernas roll i saken”. Även Dagbladet och Aftenposten har inlett interna granskningar av bevakningen.

Vad de kommer fram till ska bli intressant att följa, eftersom det i grunden handlar om ett ifrågasättande av just konsekvensneutraliteten, inte bara i varje enskilt fall utan också för medierna som en grupp. Ska man, som journalist och redaktör, ta hänsyn till det samlade trycket på en person, eller ska man publicera utan att bry sig om följderna, så länge det är sant och relevant?

Detta är frågor som inte kan avfärdas med en tvärsäker hänvisning till regelboken. Eller som Dagbladets chefredaktör John Olav Egeland uttryckt saken: ”Den som säger att det här är lätt, tar för lätt på frågan”.

bryt

Martin Jönsson

chefredaktör

bryt

P.S. I Ekots lördagsintervju med Sveriges Televisions VD Christina Jutterström konstaterade hon att endast

40 000 tittare brukade sitta kvar hela den gamla nyhetstimmen och ”att det är en alldeles för liten andel tittare för att sitta med armarna i kors”. Tydligare än så kan det inte klargöras att även nyhetsjournalistiken, själva kärnan i public service-begreppet, blivit slav under MMS-statistikens totalitära tittarsifferregim. Inget man garvar eller ler lyckligt åt, kanske, men ett tydligt besked i varje fall.

(För övrigt är det omöjligt att inte fnittra hysteriskt åt att Aftonbladets TV-krönikör Jan-Olov Andersson numera konsekvent kallar SVTs dynamiska duo för Leif-Juttan…)

Martin Jönsson