Han tog bästa nyhetsbilden
Både Årets bild 2003 och Årets nyhetsbild världen togs av Aftonbladets Joachim Lundgren i Afghanistan.
Både Årets bild 2003 och Årets nyhetsbild världen togs av Aftonbladets Joachim Lundgren i Afghanistan.
Det är långt ifrån sjukhusbilderna från Kabul och den miljö som för närmare 30 år sedan för första gången förde honom in i fotograferandes värld. Då var han på andra sidan objektivet, en baby i Helsingborg som gjordes till barnet på det vällingpaket som skulle bli en av Findus mest långlivade.
Rollen fick en fortsättning, med jämna mellanrum under uppväxten återvände fotografen för att dokumentera vällingpojkens utveckling. Det odlade hans intresse för fotografyrket.
Efter att ha provat på yrket hos Helsingborgsbild sökte han till Poppius journalistlinje, och gjorde lumpen på Värnpliktsnytt, en beprövad plantskola för journalister. Därefter var dörren öppen till Aftonbladet där han började 1996. Han kämpade för att få göra utrikesreportage, och efter en tid fick han göra jobb om barn i världen, i bland annat Sydamerika. Förra året var enda året sedan 1996 som Joachim Lundgren inte fick pris i Årets Bild-tävlingen, och han vet hur man når framgång:
– Man ska vara påläst, intresserad och bra på att hitta vägar att ta sig fram. Det gäller både rollen i medievärlden och arbetet med att få kvalitet i själva reportagen, säger han.
Krävs någon viss mentalitet för att lyckas som pressfotograf?
– Visst är det så att man bör vara tuff. Fast det finns också missuppfattningar om kvällspressmentaliteten. Många kan verka tuffa i yrket men är egentligen väldigt ödmjuka personer. Fotografen Torbjörn Andersson är sådan, väldigt reko som människa, men kan förvandlas till en ångvält när det gäller. Jag tror att jag har en del av det där också.
Handlar det om att koppla av sin känslighet?
– Nej, snarare att koppla på professionaliteten. Klyschan om att kameran är ett filter mot världen, den tror jag inte alls på. Känner man så borde man göra något annat. Tvärtom handlar det om att bli mer mänsklig, att vara mer närvarande och extremt känslig, annars går det inte alls att ta känsloladdade bilder, säger Joachim Lundgren.
Han har fotograferat mycket elände, och har blivit mer eftertänksam efter att ha blivit pappa. Han säger sig vara mer medveten om att agera försiktigt. Han koncentrerar sig på att söka berättande miljöer, fånga bra situationer och miljöer, ser till att få en bra telefonlinje till redaktionen och verkar för att hans bilder ska få en bra presentation i tidningen.
Sedan sommaren är han tjänstledig och bor i Paris med fru och sitt barn för att i första hand läsa franska. I Frankrike har han också jobbat som stringer för Verdens Gang och kontrakterats av bildbyrån Gamma. Till hösten återgår han till arbetet på Aftonbladet och den svenska fotovärlden, där han trivs men också ser behov av förnyelse och förändring:
– Det finns för mycket gnäll och missunnsamhet bland svenska fotografer. Jag tror att om fotograferna hade slutat att tala om motsättningarna och statusförhållanden mellan de som skriver och fotograferar, då hade de också försvunnit av sig självt.
Fotograferna borde lägga energin på att själva ta initiativ till jobb och kämpa för att få genomföra dem, och glädjas mer när andra gör bra jobb. Här finns mycket att lära om svensk fotokvalitet ska höjas generellt, säger han.
Årets bild – en stillsam, nästan katatoniskt enslig sorg – fångade han på ett mentalsjukhus för kvinnor.
– Jag tittade in i ett rum där en kvinna satt helt orörlig. Efter kanske tre kvart kom jag tillbaka och hon satt kvar på exakt samma sätt. Då tog jag bilden. Jag fick veta att hon var traumatiserad och hennes familj utplånad.
– Jag frågade inte om jag fick ta bilden först, det gör jag sällan. Efteråt kan man fråga, och vill de inte att man ska publicera bilden respekterar man det, men de avgörande ögonblicken måste fångas spontant och direkt.
