FOTO: Thor Johnsson

”Godsägare trodde att jag var adlig”

12 februari, 2014

Samtal med Björn af Kleen uppskattar personjournalistiken i tidningen The New Yorker. Journalistens nya krönikör började tidigt i samma genre, när han som barnreporter i Buster intervjuade en svensk elitgymnast.

Hur kom det sig att du en gång började som journalist?
– Det var en barndomsdröm att få skriva i tidning. Jag gjorde min debut som barnreporter i tidningen Buster, där jag gjorde en intervju med gymnasten Johan Jonasson. Jag använde en barnbandspelare med mikrofon och gjorde intervjun i Fyrishovshallen i Uppsala.

– När jag gick i skolan i Hedemora gjorde jag praktik på Södra Dalarnes Tidning. Sedan, när jag pluggade i Lund, skrev jag i studenttidningen Lundagård och frilansade åt Sydsvenskan och Expressen, där jag anställdes som redaktionssekreterare på kulturredaktionen hösten 2012, mitt hittills enda fasta jobb.

Vad tyckte du om att vara anställd?
– Jag hade vikarierat tidigare på Expressen kultur somrar och under föräldraledigheter, så jag visste ganska väl hur det var. Jag upplever inte att redaktioner är som bäst lämpade för skrivande. Då behöver jag lugn, och kontorslandskap är inte så rofyllda. Jag skriver hellre hemma eller någon annanstans än på en redaktion.Däremot kände jag mig alltid hemma på Expressen Kultur, en fri kultursida.

Från och med i år har du frilanskontrakt med Dagens Nyheter. Hur fungerar det?
– Jag fakturerar en fast månadssumma, men vi har inte slagit fast någon exakt textvolym. Jag ska vara tillgänglig för DN, men sitter inte på redaktionen. Och jag jobbar inte för kulturavdelningen, utan för hela tidningen.

Har du fått några reaktioner från Bonniers på din bok Lucke & Lull sedan du började jobba åt DN?
Lucke och Lull kom ut i månadsskiftet augusti-september och jag blev tillfrågad om jag ville börja jobba åt DN i november. Jag tror inte att familjen Bonnier skulle vidta några åtgärder mot enskilda journalister verksamma i koncernen, även om de förstås står i kontakt med chefredaktörna genom styrelserna. Peter Wolodarski rekryterade mig, väl medveten om boken. Han valde en reporter som skriver böcker och jobbar självständigt.

Vad kommer du att ta upp i dina krönikor i Journalisten?
– Jag tänker utgå från mig själv och mina erfarenheter både av att skriva i tidning och i bokform. Och jag är intresserad av hur nedskärningarna påverkat den redaktionella miljön och hur tidningar kan överleva med bibehållen självständighet och kvalitet.

Ser du dig själv som en papperstidningsjournalist?
– Jag är absolut präglad av papperstidningstänkandet; att en tidning görs av en redaktion som väljer ut vad som är viktigt och som litar på sina journalisters instinkt och inte bara på klickstatistik. Frågan är hur mycket tidningar kan satsa på dyr distribution av papperstidningar när det sker på bekostnad av reportrar och journalistiskt arbete.

– När jag var utomlands en längre period i fjol läste jag regelbundet tidningar på iPad, vilket fungerade utmärkt. Så den flytten är kanske mindre dramatiskt än vad jag trott. 

– På webben är det svårare att hitta en rytm. Jag vill ha en hierarki att förhålla mig till, material som valts ut för att det är viktigare än annat som valts bort. Jag har svårt att förhålla mig till ett osorterat flöde.

Hur använder du sociala medier?
– Jag är med i Facebook och Twitter, men försöker låta bli att sugas upp i det fullständigt. Det är lätt att tappa distansen. Känslor blossar upp snabbt upp på sociala medier och lägger sig sedan snart igen.

Har du några journalistiska förebilder?
– Jag var tidigt inspirerad av Tom Wolfe och New journalism, journalister som skriver litterärt om verkliga personer och händelser. Tidningen The New Yorker förvaltar det arvet i sin personjournalistik. Reportrarna är stränga men även inkännande och närgångna. Det är en pendelrörelse mellan närgångenhet och en kritisk hållning.

– I Sverige tycker jag att Torbjörn Nilsson i Fokus är inspirerande. Han skriver lustfyllt om svåra ämnen. Och Johanna Karlsson, en fri reporter.

Har du några nya bokidéer?
– Jag vill fortsätta att skriva om stånden. I Jorden de ärvde, skrev jag om adeln och man kan säga att Lucke och Lull är en bok om borgare. Nu funderar jag på att skriva om bönder, som jag har en sorts anknytning till på min pappas sida. Min farfar var rättare på en gård i Sörmland.

Vad har ditt efternamn betytt för dig?
– Namnet kommer från min mammas sida, men man kan inte ärva adlighet på mödernet. Så jag är inte att betrakta som adel.

Har du haft nytta av ditt namn i jobbet?
– Ja, när jag arbetade med min bok Jorden de ärvde. Vissa godsägare trodde nog att jag var adlig och att jag därför hade förståelse för deras situation.

– Men man kan ju också mötas av en viss nedlåtenhet. Jag introducerades för Sven Lindqvist som muttrade något om att ”man söker där man står”, apropå adelsboken. Folk som inte läst Jorden de ärvde tror kanske att jag skriver om en grupp bara för att jag drömmer om att få tillhöra den.
 

Läs björn af Kleens första krönika här

Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Samtal med

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies