Få anmäler bristande etik
Fem anmälningar per år, tre klander på fyra år. Trots att de etiska frågorna är ständigt aktuella i journalistkåren lider Journalistförbundets Yrkesetiska nämnd av akut ärendebrist. (Hans Månson och Agneta Lindblom Hulthén.)
Medan det stormar kring PO/PON och Granskningsnämnden förra året tog emot hundra anmälningar i månaden är Mediesveriges tredje sanerande instans, den Yrkesetiska nämnden (YEN), påfallande anonym. Sedan 2006 har bara en handfull journalister per år anmälts till YEN. Totalt tre har klandrats. Det kan jämföras med att Pressens opinionsnämnd förra året hanterade 331 anmälningar och Granskningsnämnden 1 250 stycken.
YEN utreder anmälningar mot journalister som misstänks ha brutit mot de yrkesetiska spelreglerna. Vem som helst kan anmäla men nämnden kan bara utreda och klandra medlemmar i Journalistförbundet. Den som klandras upprepade gånger riskerar uteslutning ur förbundet – något som dock aldrig skett.
Nämnden ska också initiera, följa och delta i den yrkesetiska debatten. Sedan 2005 är det uppdraget tydligare uttalat.
Genom åren har nämnden kritiserats för att vara tandlös och anonym. Redan 2003 avgick dåvarande nämndsekreteraren Christoph Andersson delvis på grund av ärendebristen. Då tog nämnden ändå ställning till ett 20-tal anmälningar varje år.
Hans Månson, tidigare chefredaktör på Sydsvenskan och författare till flera böcker om journalistisk etik, ser inga som helst skäl till att behålla YEN i dess nuvarande form.
– Det finns bara skäl att förändra, säger han.
Hans Månson kallar YEN "ett slutet system". Allmänheten känner inte till nämnden, dess beslut publiceras inte någonstans och journalisterna själva drar sig i regel för att anmäla kollegor, anser han.
– Skulle någon mot förmodan klandras informeras inte ens arbetsgivaren om det. Det blir liksom ingenting kvar, nämnden är fullständigt tandlös. Och att ingen enda anmälde till exempel Trond Sefastsson visar bara hur meningslös den är, säger Hans Månson.
Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén menar att antalet anmälningar inte är någon bra måttstock på hur väl nämnden fungerar.
– Egentligen är det intressanta YEN ska göra att hålla igång den etiska diskussionen inom kåren – för arbetsgivarna lägger inte två strån i kors för att göra det. Där är vi bra, säger hon.
Är det någon idé att den anmälande verksamheten finns när det är så få ärenden?
– Ja, även om det anmäls i liten grad har det stor betydelse för dem som anmäler. Att det är få ärenden beror antingen på att folk inte tycker att det finns något att anmäla, eller på att YEN är för okänd – då är det ett problem.
Behöver nämnden bli synligare?
– Jag tycker att hela systemet behöver bli synligare och har lagt förslag om det till Pressens samarbetsnämnd. Men man har inte ansett att det finns pengar för exempelvis en bättre hemsida.
Att PO/PON får flera hundra anmälningar per år förklarar Agneta Lindblom Hulthén med att PO-ämbetet historiskt haft högre status och varit mer känt hos allmänheten än YEN.
Bör YEN ingå i den framtida Medienämnd som nu utreds?
– Just nu ser jag fördelar i att lägga både yrkes-, publicitets- och textreklamreglerna i en sådan nämnd. Publicistiken och etiken hänger ofta ihop, och journalisterna kan inte alltid själva förfoga över etiken i dagens medielandskap – ekonomin och makten på redaktionerna avgör. Så det är bra om branschen får ta hela ansvaret för detta.
Även Hans Månsson ser positivt på att Pressens samarbetsnämnd initierat en utredning kring en gemensam Medienämnd. Han anser att yrkesetiken och den publicistiska etiken borde ha förts samman för länge sedan eftersom de ofta är svåra att skilja från varandra.
Agneta Lindblom Hulthén tycker dock att det är nödvändigt att Journalistförbundet parallellt behåller möjligheten att vidta åtgärder mot medlemmar som kränkt de yrkesetiska stadgarna.
Hon ser arbetet kring en eventuell Medienämnd som mycket angeläget eftersom hon fruktar att lagstiftarna i sin iver att komma åt hot och övertramp på nätet också inskränker den fria publicistiken.
Det krävs enligt Agneta Lindblom Hulthén en tydlig avgränsning av vilka som ska ingå i det självsanerande systemet.
– Antingen försöker man avgränsa vad som är publicistik, vilket är svårt. Ett annat sätt är att bygga ett frivilligsystem där ansvariga utgivare anmäler sig till systemet.
Läs också intervjun med YENS ordförande Rino Rotevatn här.
