Dömda för källskydd

Reportrar riskerar fängelse för att de vägrar röja sina källor. Så ser pressfriheten ut i USA, där den så kallade Plame-affären ses som ett tidens tecken på hur journalisternas ställning i samhället blir alltmer hotad.

I juli 2003 avslöjar kolumnisten Robert Novak att Valerie Plame, hustru till förre ambassadören Joseph Wilson, är hemlig CIA-agent. Läckan kommer från Vita huset och syftet är alldeles klart: Att hämnas på Wilson som hårt och offentligt ifrågasatt motiven bakom invasionen av Irak.

Därmed sätter Novak punkt för Plames karriär. Men hans kolumn drar också i gång en rättsprocess. Att röja en CIA-agents identitet är ett federalt (nationellt) brott. Vita huset och justitiedepartementet vill veta vem som läckt.

Flera nationellt kända journalister har hörts och beordrats vittna sedan åklagaren Patrick Fizgerald inledde sin undersökning i september 2003. Två av dem, Judith Miller från New York Times och Matthew Cooper från Time, har befunnits skyldiga och riskerar fängelse upp till 18 månader för att de vägrat lämna ut begärd information. Domen har överklagats och ett nytt utslag väntas inom kort.

Intressant är att Robert Novak själv vägrar berätta om han vittnat eller ej (den informationen från justitiedepartementet är inte offentlig). Novak tros inte ha begått något brott men många anser att han uppträtt oetiskt. Han har däremot sagt att han inte kommer att röja sina källor. Likafullt är det inte han som nu riskerar frihetsberövande.

Jag träffar Matthew Cooper en iskall förmiddag på Starbucks Coffee. Under hela åtalsprocessen har han fortsatt att jobba på Times Washingtonbyrå. Denna dag är han fullt upptagen med inledningen av George W Bushs andra mandatperiod. Tjänstledighet, säger han, har aldrig varit aktuellt.

– Om jag stannat hemma hade jag bara tittat på fängelsefilmer.

Men skämtet känns forcerat. Matthew Cooper gruvar sig för att snart bli tvungen att berätta en mycket obehaglig sanning för sin sexårige son. Han är tydligt nervös.

I juli 2003, några dagar efter Novaks kolumn, skrev Cooper en artikel för Times webbsida där han resonerar kring orsaken till Valerie Plames namn röjdes. Ett halvår senare, i mars 2004, kontaktas han av FBI som vill att han ska berätta vad han vet. Cooper, efter kontakt med Times jurister, vägrar. I maj beordras han att vittna inför domstol. I augusti döms han för ”domstolstrots”.

– Jag blev verkligen överraskad. Domstolen sa i praktiken att det inte spelade någon som helst roll att jag var journalist och måste skydda mina källor. Jag sa att jag inte kunde vara journalist om jag måste röja mina källor.

Men Cooper kompromissar. Åklagare Fitzgerald försäkrar att han bara är intresserad av att prata om Coopers kontakter med Vita husets stabschef, Lewis Libby. Cooper kontaktar Libby som ger honom grönt ljus.

– Då trodde jag att det var över. Jag pratade under ed med åklagaren i ett par timmar. Anklagelsen om domstolstrots hävdes.

Men det var inte över. Bara fyra dagar senare krävde Fitzgerald nya samtal. Den här gången vägrade Time och Matthew Cooper att kompromissa.

– Jag kan inte gå in på detaljer men han ville veta mycket mer. Så nu är jag tillbaka i den här galna processen.

Cooper anser inte att han utsätts för en politisk process. Fitzgerald, säger han, kan kallas rigid men är rak och spelar inga spel. Samma uppfattning har juristen Robin Bierstedt på Time Inc. Men hon är pessimistisk om utgången.

– Lagen är inte på vår sida och domstolen är inte sympatiskt inställd till oss.

Bierstedts och Times linje är att konstitutionens skydd av yttrandefrihet också täcker skydd av källa. Samt att federal lagstiftning utvecklats i den riktningen efter ett utslag i Högsta domstolen i början av 1970-talet.

Problemet för Matthew Cooper och Time är att federal lagstiftning inte uttryckligen ger journalister rätt att hemlighålla källor. På delstatsnivå är det annorlunda. Över 30 stater har en så kallad ”shield law”.

– Vad vi på Times säger till domstolen är att utan anonyma källor kan inte journalister göra sitt jobb och att allmänhetens rätt till information urholkas. Tänk på Watergateskandalen. Den hade inte kunnat avslöjas utan skyddade källor.

Åklagarens motargument är att journalister också är medborgare, att de är skyldiga att berätta för en domstol vad de vet om ett begånget brott. På vilket Time replikerar att det också måste finnas balans och proportion.

Matthew Cooper är inte ens helt övertygad om att ett brott verkligen begåtts. Ja, säger han, det är olagligt att namnge en hemlig CIA-agent. Men då ska man ha förstått det och handlat avsiktligt.

– Naturligtvis har ett källskydd sina gränser. Men åklagaren har inte visat om jag känner till något som är relevant eller att brottet är så allvarligt att jag måste bryta mitt tysthetslöfte.

Det är, berättar Robin Bierstedt, ovanligt men inte unikt att amerikanska journalister fängslas för att ha vägrat namnge sina källor. Cirka 25 journalister har råkat ut för det de senaste 30 åren. En tröst för Matthew Cooper, om det värsta skulle inträffa, är att strafftiden oftast är kort.

– Vad som oroar mig är att utvecklingen går i fel riktning. Domstolarna blir allt mer konservativa och avoga mot journalister. Skillnaden är stor jämförd med för 30-35 år sedan. Men den speglar det politiska klimatet och vem som utser våra domare. Ytterligare fyra år med George W Bush är verkligen olyckligt, konstaterar Robin Bierstedt.

En synpunkt hon delar med många av de journalister som täcker Vita huset.

– Det här är den mest slutna regering jag någonsin varit med om.

Jack Nelson, känd grävande journalist och Los Angeles Times byråchef 1971- 2002 i Washington, ser ett samband mellan domstolornas striktare hållning till journalisters rättigheter och Vita husets syn på offentlig information.

– Från första dagen vid makten, även före 11 september 2001, har Vita huset konsekvent och systematiskt försökt hemligstämpla dokument och rapporter som ger insyn i dess verksamhet. Ovilligheten att tala med journalister är nästan total

Nelson säger att strategin utgår från allmänhetens misstro mot journalister. Att läsare och TV-tittare mer litar på George W Bush än uppgifter från medierna. Få tycker synd om en journalist som hålls kort. De avslöjade missförhållandena på CBS News och New York Times har stärkt Vita husets sak.

Karin Henriksson, Svenska Dagbladets USA-korre, har arbetat i Washington sedan 1987. Hon delar på det hela taget Jack Nelsons uppfattning.

– Ja, det är tydligt att George W Bush och hans medarbetare ser ner på journalister och vissa medier. De är helt enkelt fientligt inställda och det, tycker jag, har lett till en viss återhållsamhet bland reportrar att ifrågasätta Vita huset. Jämför med hur de täckte Bill Clinton! I Lewinskyskandalen granskades ju varje fläck.

Matthew Cooper backas upp av ett rikt och mäktigt företag. Andra journalister som hamnar i konflikt med myndigheter och politiker har inte samma resurser. En möjlighet till stöd erbjuder The reporters committee for freedom of the press med juridisk rådgivning och jour dygnet runt. Den Washingtonbaserade organisationen leds av Lucy Dalglish, tidigare reporter och numera jurist.

– Vi måste få en nationell lagstiftning som ger journalister rätt att skydda sina källor. Frågan är inte precis prioriterad i kongressen men vi har börjat få stöd från både demokrater och republikaner. Det ligger ju i politikernas intresse att kunna läcka till pressen.

Lucy Dalglish räknar med att lagen skulle kunna börja gälla om fem-sex år. Så mycket tid har tyvärr inte Matthew Cooper.

Mats Wiklund