Döden var alltid närvarande hos Anna Politkovskaja

Döden var med oss hela tiden, när jag intervjuade Anna Politkovskaja vid hennes skrivbord på Novaja Gazeta i Moskva. Det var dagen efter Vladimir Putins födelsedag. Den hade hon firat med att berätta om sin nya bok i Ukrainas huvudstad Kiev. Hon gjorde det trots att hon inte var återställd efter förgiftningsförsöket på planet till Beslan en månad tidigare.

Döden deltog som en skräck som Anna Politkovskaja hade att hantera varje minut av sitt liv. En skräck som hon hade bestämt sig för att strunta i. Trots erbjudanden om skydd i exil och trots att hennes barn bönade att hon skulle stanna hemma. Att hon inte skulle resa till Beslan när skolan hade ockuperats. Att hon inte skulle återvända till Tjetjenien gång på gång på gång för att rapportera.

Då när vi träffades för sista gången hade hon precis två år kvar att leva. Två år så när som på en dag.

I lördags avrättades hon i en hiss hemma i sin trappuppgång på Trädgårdsringen i Moskva.

Naturligtvis undrade jag varför hon fortsatte. Vad som drev henne.

Svaret var plikt.

En journalist som blir vittne till något är skyldig att berätta, sa hon. Och eftersom hon hade börjat var hon skyldig att återvända till de människor som satte sin tilltro till hennes möjlighet att påverka.

Intervjun med henne publicerades i Journalisten (30/04) och ligger ute på nätet. Efter beskedet att hon skjutits har jag gått igenom det som inte kom med i artikeln en gång till. Sådant hon sa som kändes lite väl drastiskt att berätta.

Visserligen tydde det mesta på att hon hade utsatts för ett mordförsök på flyget på väg till Beslan. Då när hon drack det där förgiftade teet.

Men tvivlare fanns det gott om. Inte minst kolleger som tvivlade på att någon, i klartext de styrande i Kreml, skulle mörda henne för vad hon skrev.

Då kanske någon tyckte det var patetiskt. I dag när hon är skjuten platsar hela svaret hon gav när jag frågade vad det är som drivit henne i jobbet.

– Framför allt plikt. Jag är övertygad journalist, jag är fanatiker i det här yrket. Så jag är övertygad om att om du blir vittne till något så måste du informera människor om det. Informera för att människor ska hålla ögonen öppna och fatta sina egna beslut. Det tycker jag är viktigt. Så det kanske låter väldigt enkelt, men om man ska prata om de stora krafter som driver mig, så är det bara helt enkelt att jag tjänstgör. Det är min uppgift.

Så sade Anna Politkovskaja vid tjugo över sex på kvällen fredagen den 8 oktober 2004.

Då var storyn att hon hade klarat sig. Att hon levde. Att de faktiskt inte lyckades ta livet av henne där på planet.

Nu är storyn att de gjorde det. Slutligen tystades denna modiga kvinna som var så späd och värjde sig så mot att kallas krigskorrespondent.

Hon bevakade aldrig krig. Hon bevakade krigets följder. Det var hon noga med. Hon träffade människorna som blev kvar efter en krigshandling. Hon var den enda som lät dem berätta och det var ett alltigenom eländigt arbete.

Trots all uppmärksamhet om förgiftningen på planet trodde hon inte att händelsen skulle få en rättvis utredning:

– Nej, det tror jag inte. Vi har haft samma situation när vår medarbetare Jurij Sjtjekotjichin blev förgiftad och dog. Vi vet precis alla steg. Vet vad som ska hända när jag kommer med mina dokument. Hur de ska undvika att ge information. Men vi gör det i alla fall och det blir bara vår redaktions sak.

I dag är frågan: Kommer mordet på henne att utredas seriöst?

Vi vet inte. Det enda vi vet är att det inte längre är en sak bara för redaktionen på Novaja Gazeta.

Mordet på Anna Politkovskaja är ett attentat på det fria ordet. En hel värld kommer att ha synpunkter på hur seriöst de ryska myndigheterna försöker få fast den som mördade henne och den som beställde mordet.

BÖRGE NILSSON