Gå direkt till textinnehållet

DNs Hans Bergström: Jag vet var min gräns går

Dagens Nyheters chefredaktör Hans Bergström hade avgått om han inte fått som han ville när det gällde tidningens sparpaket och kvalitetsinriktning. Det framgår i en stor intervju med Journalisten. – Jag gjorde klart att det finns en gräns. Annars hade det inte blivit den här lösningen.

Dagens Nyheters chefredaktör Hans Bergström hade avgått om han inte fått som han ville när det gällde tidningens sparpaket och kvalitetsinriktning. Det framgår i en stor intervju med Journalisten.

p(ingress). – Jag gjorde klart att det finns en gräns. Annars hade det inte blivit den här lösningen.

När Presstödsnämnden i onsdags redovisade sin rapport om dagspressens ekonomi för 2001 blev rubrikerna dagen efter de väntade: ”Dagspressens resultat det sämsta på sex år” (Dagens Media), ”Dagspressens vinst halverad” (Resumé), ”Svarta fanor över Stockholms tidningar” (Finans Vision) och så vidare. På Dagens Industris ledarsida sammanfattades det hela i en dramatisk slutmening: ”Branschen blöder!”

Annons Annons

Det fanns – faktiskt – en hel del dagstidningsföretag som gick med rejäl vinst under 2001 (Aftonbladet, Dagens Industri, Jönköpings-Posten, Vestmanlands Läns Tidning och Nya Wermlands-Tidningen, för att nämna några). Det fanns till och med tidningar som noterade rekordhög nettomarginal i fjol (Bohusläningen och Aftonbladet) och även om lönsamheten för branschen som helhet halverades jämfört med rekordåret 2000, så var den ingen katastrof. Om man skulle göra en topplista över lönsamheten i branschen de senaste 25 åren skulle år 2001 hamna på cirka 17e plats.

Men de flesta blöder – och på få tidningar är jacket så djupt som på Dagens Nyheter. Tidningen har, enligt egen uppgift, tappat 200 miljoner i platsannonsintäkter på årsbasis sedan den 11 september och fortsätter att tappa med 50 procent varje månad jämfört med året före. Resultatet för 2002 spås nu bli en förlust på drygt 100 miljoner kronor.

Dessa siffror har under hela våren och sommaren legat som ok över Hans Bergströms axlar. De har tvingat honom att ägna mycket mer energi än han själv hade önskat åt ekonomi, sparpaket och krisutredningar – och de fick honom att inse att Dagens Nyheters publicistiska framtid är mer hotad än han någonsin kunnat befara.

Kunde blivit värre

När Dagens Nyheters styrelse den 18 juni klubbade ett åtgärdsprogram med förslag på besparingar på totalt 166,5 miljoner kronor (se faktaruta på sidan 10) var det ett tungt besked för redaktionen, med bland annat krav på att 40 redaktionella tjänster ska bort till årsskiftet. Men det kunde ha blivit mycket värre än så.

När omfattningen av intäktsraset gick upp för tidningsdivisionens ledning inom Bonnier AB avkrävdes DN drastiska besparingar. Beslut togs att genomföra en utredning där alla – precis alla – möjligheter till kostnadsminskningar grundligt skulle granskas, oavsett hur drastiska följder det skulle få för DN som tidning.

Hans Bergström ledde utredningsarbetet, som utgick från tre olika scenarier:

  • tekniska och produktionsmässiga besparingar som kan göras utan att själva tidningen nämnvärt påverkades
  • redaktionella besparingar som innebär vissa förändringar av tidningen
  • redaktionella besparingar som innebär en radikal förändring av tidningen

De två första scenarierna innebar inga större konstigheter. I det första rymdes saker som besparingar genom effektiviserad bildhantering, blockredigering och texthantering, i det andra åtgärder som nedläggning eller formatminskning av olika avdelningar och bilagor.

Men i de två mest långtgående besparingsscenarierna började handlingsalternativen bli betydligt mer drastiska.

Några av de alternativ som skissades var:

  • att helt överge riksspridningen och sluta trycka utanför Stockholm
  • att avskaffa kraven på specialkompetens och ha en organisatorisk modell där i princip alla skulle fungera som allmänreportrar
  • att överge kravet på egenproduktion och i mycket större utsträckning – eller helt och hållet – förlita sig på inköp, inom områden som bild och privatekonomi.
  • att avskaffa alla utrikeskorrespondenter och istället köpa in material från Reuters och andra

Det allra mest långtgående scenariot handlade om att göra en radikalt komprimerad och mycket tunnare tidning, där alla åtgärderna ovan genomförts och där i princip dagens DN var helt utraderad.

Hans Bergström beskriver utredningsarbetet som en ”tung, men nyttig process”.

– Det var inget roligt uppdrag, men det gav vissa insikter. Bland annat visade det sig att riksupplagan faktiskt är lönsam. Vi gör den alltså inte bara för att vi vill vara rikstidning, utan också för att det – trots alla påståenden om motsatsen – är en bra affär.

Men framför allt fick utredningsarbetet honom att inse var hans egna gränser gick, för hur långt han var beredd att acceptera radikala förändringar.

– Jag satte två gränser. Den viktigaste var att inte göra någonting som äventyrar karaktären av Dagens Nyheter som en traditionell, bred kvalitetstidning av internationellt snitt. Och däri ingår att den ska vara en rikstidning.

Han skrattar till nervöst och fortsätter, efter viss tvekan:

– Jag vill inte tala illa om en konkurrent, men Svenska Dagbladet har ju gjort mycket av det här: tagit bort avdelningar, övergett riket, köpt in mycket material utifrån och komprimerat tidningen väldigt hårt. Jag vill att DN ska vara något annat.

Hans andra gräns gällde omfattningen av personalminskningarna.

– Jag har varit angelägen om att se medarbetarna som en kvalitetsegenskap och inte som en belastning. Därför ville jag lägga så mycket som möjligt av besparingarna på annat. Som papper. Varje broadsheetsida i tidningen innebär fem miljoner kronor, på ett år. Eller som produktion: att trycka mer online.

Nu blev det till slut 40 personer, varav 35 på redaktionen, som ska bort, enligt ledningens förslag. 374 anställda ska bli 334.

Frivillig väg

Enligt ytterligare ett krav från Bergström ska nedskärningarna ske helt på frivillig väg, för att tidningen inte skulle tvingas säga upp de specialrekryteringar som gjorts de senaste två åren.

– Det handlar om områden som teknik, vetenskap, företagsreporter, nyhetsgrafik och en rad andra specialreportrar av det slaget. Reportrar som Per Snaprud, Per Helgesson, Anders Olsson och en rad andra.

Det förslag till lösning som nu föreligger innebär att samtliga anställda över 58 år erbjuds avtalspension (75 procent av 7,5 basbelopp i högst fem år för dem som är under 62 år, för övriga 75 procent av lönen). Utöver detta finns ett erbjudande om avgångsvederlag, på mellan tio och 16 månadslöner.

För att denna personalminskningsstrategi ska fungera lär det krävas att merparten av medarbetarna i den angivna åldersgruppen accepterar erbjudandet.

– Ja, så är det. Det är nog ytterst få över 58 som vi kan kräva att få ha kvar.

Var går gränsen, bemanningsmässigt, för den kvalitetstidning du vill göra? Går den ungefär här?

– Runt 330 personer är en nivå jag kan leva med. Tidningar som Helsingin Sanomat och Politiken har runt 300 – och det är möjligt att det finns utrymme för att minska mot den nivån om några år, genom omorganisationer och inom ramen för ny teknik. Men Svenska Dagbladet är 170, så även efter den här minskningen blir vi dubbelt så stora som dem.

Har du förståelse för att era ägare ställer sig frågan varför det måste vara så stor skillnad?

– Jag är djupt orolig för den tendens till ”metrofiering” eller fabrikstänkande som finns i pressen, inte bara i Sverige. Synen på att innehållet kan göras snabbt, billigt och utan publicistisk avsikt. Bara för att tjäna pengar. Och sedan kommer frågorna: de har 170, varför kan inte ni klara er med 200? Eller ännu färre. Men fabriksmodellen har inget utrymme för en intellektuell miljö, där man kan gå på djupet, göra ordentliga analyser och följa saker som inte är i centrum an nyhetsdramatiken.

– Bra journalistik kostar ju ofta mycket pengar. När vi skickar ut en reporter eller fotograf till Västbanken eller Afghanistan i ett par veckor, då blir det dyrt. Eller ta Georg Cederskogs och Paul Hansens fantastiska reportage om knarkets väg. Ska man ha en fabriksmodell för att göra tidning kan man inte göra den sortens material. Och jag kan inte tänka mig en Dagens Nyheter som inte har den ambitionen.

När det gäller de två gränser du satte upp för ägare och styrelse, var det i form av en kabinettsfråga: om ni inte accepterar det här så avgår jag?

(lång tystnad)

– Ja. Jag gjorde klart att det finns en gräns. Annars hade det inte blivit den här lösningen.

Var det ett svårt beslut?

– Det är en väldigt svår ansvarsfråga för en själv. Den enkla varianten är ju att avgå under buller och bång, på en princip. En annan variant är att göra precis vad som begärs av en. Men att försöka värna den publicistiska kvaliteten och samtidigt ta ansvar för ekonomin… det är inte lätt. Men det är klart att det fanns en gräns för mig där jag hade avgått hellre än att driva det vidare. Jag måste göra klart vilken tidning jag är beredd att leda.

Var fanns motståndet – i DNs styrelse eller på högre nivå inom koncernen?

– I vår egen styrelse har jag alltid känt ett stöd för min linje. Men vi är ju i den komplexa situationen att vi också ingår i en koncern med direktstyrning, liksom i en tidningsdivision. Vi har ju ingen egen balansräkning längre. Vi har tjänat en miljard kronor de senaste fem åren, men har inte kunnat spara dem, utan de har gått till Bonnier AB. Det underförstådda kontraktet är att när det blir svårigheter, då ska koncernen gå in med stöd. Men allt går ju dåligt just nu: TV4 går med förlust, Expressen går med storförlust, DI har stora problem och Sydsvenskans vinst har krympt. Så det finns inte någon annan som kan kompensera.

I ett pressmeddelande efter styrelsemötet i juni skrev Hans Bergström att Dagens Nyheter i och med omgörningen till ”broadsheettabloid” (vad säger DNs språkvårdare Catharina Grünbaum om det ordmonstret?) satte ”ett nytt koncept för storstadstidningar”. Ett något tillspetsat påstående, med tanke på hur många tidningar som är på väg att genomföra – eller redan har genomfört – liknande åtgärder.

Exakt vad består det nya i? Att göra kulturdelen i tabloid har ju redan Göteborgs-Posten gjort, till exempel.

– Jo, det där kan man väl diskutera. Vem som egentligen var först.

Blev Svenska Dagbladet en bättre tidning när den blev tabloid – eller bara en mer framgångsrik tidning?

– Det är ju inte en mer kvalificerad tidning. Absolut inte. I dag handlar det om att göra en tidning som kan sälja. Där finns ingenting av den djupare publicistiska avsikt som fanns på Mats Svegfors tid. Det är väl alldeles uppenbart?

Ändå talar väldigt många på Dagens Nyheters redaktion frustrerat om att det är Svenska Dagbladet som tagit initiativet just nu och att DN-ledningen bara sneglar på vad Svenskan gör.

(lång tystnad)

– Det där är så trendberoende. I början av året var allt ljus på DN, när vi sjösatt nya ekonomi och sporten och hade en del tunga reportageserier. Då handlade all uppmärksamhet från medietidningarna om DNs styrka och ”reportagets återkomst”. Sedan har vi några månader då Svenskan haft en viss upplageframgång, efter kraftig rabattering i Stockholm, och så talar alla om dem och deras framgångar.

Men jag talar inte om vad medietidningarna skriver, utan om de diskussioner som förs internt på DNs redaktion.

(ännu längre tystnad)

– Det finns saker som Svenskan gjort bra. Vi har ökad respekt för deras nyhetsarbete och där finns saker i tidningen som föranleder diskussion på de utvärderingsmöten vi har två gånger i veckan. Det har väl blivit så under våren att vi i ökad utsträckning jämför tidningen dag för dag med Svenskan. Delvis för att den blivit bättre på nyhetsarbete, dels för att den medvetet tar fler gamla DN-grepp, som mer människor i tidningen och mer vardagsperspektiv.

Kommer tabloidformatet i sig att bli någon besparing, eller är det bara en plattform varifrån det i framtiden blir lättare att genomföra just den typen av mycket kraftfulla nedskärningar som du värjer dig inför?

– Tabloidomgörningen har ingenting med besparingar att göra. Det är ingen sparåtgärd. Snarare medför den en annonsrisk; att vi kan tappa intäkter. Att vi gör formatförändringen grundas helt i att vi tror att det är ett läsarönskemål. Dagens Nyheter ska inte vara en elittidning. Titta på New York Times, som har en hushållstäckning på 13-14 procent i New York. Vi har en annan ambition: att läsas av en majoritet av stockholmarna. Då måste vi också ta hänsyn till hur de konsumerar tidning. Det är också en del av vår publicistiska avsikt.

Marie-Louise Samuelsson skrev så här i Dagens Forskning i somras: ”att gå från broadsheet till tabloid utan att också påtagligt påverka journalistiska värderingar låter sig helt enkelt inte göras. Det lättsålda formatet leder också till ett lättsålt innehåll.”

– Det finns en risk att the media is the message, att formen styr tendensen. Därför måste man ha en väldigt klar publicistisk avsikt, för att förhindra att det blir så.

Men kan det nya formatet göra DN till en bättre tidning?

– När det gäller kulturdelen tror jag det. Den kommer att bli mycket tydligare. Det har ju varit problem efter sammanslagningen mellan teater och kultur och nöje, att när materialet blandades blev det svårare med vinjettering och att hitta.

Hur kommer DN Kultur och DN Lördag Söndag att smältas samman. Vem äter upp vem?

– Det är en stark ambition att bevara det som är grundkaraktären på Lördag Söndag. Samtidigt kostar det oss nio miljoner att förtrycka den och den besparingen måste vi ta hem. Mitt förslag är att skapa ett slags arts & leisure-avdelning på helgen, där vi förenar innehållet i Lördag Söndag med kulturens helgsatsningar. Men det är inte oproblematiskt att lösa. Hur undviker man till exempel att Lördag Söndags redaktion försvinner i ett hav på kulturen? Jag ska tillsätta en grupp som under tre veckor ska titta på det här och komma med olika förslag. En variant kan vara att behålla Lördag Söndag, men trycka den ihop med På Stan.

Det är väldigt mycket som är oklart om hur den framtida DN kommer att se ut. Dels när det gäller formatomgörningen, dels när det gäller er nyhetsorganisation, där utredningen om det ännu inte presenterats. Hur ska folk kunna förhålla sig till ert erbjudande om avgångsvederlag och pension när så lite är känt om vad som händer med deras jobb?

– Vi ska precisera det, under september. Vi ska lägga fram en plan för hur tidningen ska komprimeras och vi ska börja med designarbetet, under ledning av John Bark. Sedan ska vi komma fram till en ny bemanningsplan, vilket vi börjar förhandla om inom några veckor. Och så ska vi redovisa resultatet av utredningen av vårt nyhetsarbete och sätta en ny nyhetsorganisation i sjön. Så jag tror nog att det kommer att klarna.

Är det ändå inte överdrivet optimistiskt att tro att allt ska vara klart till årsskiftet? På Expressen tog det nästan ett år innan personalminskningarna var genomförda?

– Vi ska få folk att ta ställning till företagets erbjudande till den 31 oktober. Bland annat kommer vi att ha samtal med alla över 58. Sedan får vi se hur det går. Alla kanske inte kommer att vara ute till årsskiftet, men bilden bör i varje fall vara klar då.

Och om det inte lyckas? I åtgärdsprogrammet står det att ”andra vägar då måste prövas”. Hur ska man tolka det?

– Jag tolkar det som att vi har en ny bedömningssituation i januari.

Där det kan bli tal om nya kabinettsfrågor

(lång tystnad)

– Jag är inriktad på att klara av det här på frivillig väg. Sedan är det en ny situation i januari.

Du ger intryck av att ha väldigt blandade känslor inför den höst som nu väntar. Hur roligt är det att vara chefredaktör för Dagens Nyheter just nu?

– Det är…oerhört viktigt, tror jag. Det måste finnas minst en kvalitetstidning av traditionellt slag i Sverige, med specialistkompetens och utrymme för fördjupning. Och jag upplever att det just nu är allvarligt hotat. Rent personligt skulle man önska att det någon kom en vändning så att man fick lite medlut. Att ägna så mycket tid åt de här frågorna är väldigt jobbigt. Men om det leder till att vi kan ta oss igenom krisen med DNs karaktär i bevar så är det också väldigt meningsfullt.

Du har ibland kritiserats för att vara osynlig på redaktionen. Är det en självvald eller påtvingad roll?

– Det är en helt ny roll. DN har inte haft en ensam chefredaktör sedan Otto von Zweigbergk, för över 100 år sedan och det kan ha funnits en osäkerhet om vilken roll som egentligen är min. Jag är ju inte redaktionschef: vi har tre redaktionschefer som ska leda det dagliga arbetet och jag ska inte vara en av dem. Men jag tycker nog att jag varit mycket närvarande.

– Däremot är det ett principiellt bekymmer: att så mycket av en chefredaktörs tid går åt till ekonomin. Det är ett stort bekymmer. Jag kan känna en väldig vanmakt av att ha så lite tid över för att skriva.

Bland annat i Journalisten har det också förts fram kritik mot att DN på senare tid blivit en allt tystare arbetsplats – och mer räddhågsen. Det är en väldigt allvarlig kritik.

– Ja, det är det – och vi har diskuterat det mycket. Det bekymrar mig djupt om det är så. Jag har svårt att förstå att det skulle kunna vara så. Men det bekymrar mig.

Efter att Journalisten i våras publicerade uppgifter om mediechefernas löner, kommenterade du lite syrligt att Otto Sjöberg tjänar 40 000 kronor mer i månaden än du. Är lönerna på DN generellt för låga eller är det bara din?

– Vi har lyft specialistlönerna en hel del på senare år, vilket hänger samman med konkurrensen. Det har blivit större variation, vilket är bra. Man ska kunna betala mer till mycket kvalificerade medarbetare.

Men också mer till Expressens chefredaktör än till DNs?

– Den där kommentaren sade jag rätt mycket med glimten i ögat. De kanske har haft en värre kris.

Fler videos
Fler avsnitt