Det blir gärna försent

Det verkar finnas ett evigt mönster: samtiden har svårt att ta till sig människor med avvikande uppfattningar och beteenden, eller exempellösa talanger. Först när personen i fråga ligger på dödsbädden eller redan är avliden kommer den rättmätiga upphöjelsen.

Allt för ofta är samtiden för sen i steget. Allra mest gripande är väl Vincent van Goghs öde. Han levde ett liv kantat av ekonomiska, personliga och psykiska problem. Han dog utfattig som 37-åring i sviterna av ett självmordsförsök. Myten säger att han sålde en eller möjligen två tavlor under hela sin livstid. I dag är hans konstverk de allra dyraste som går att köpa. Hans originalitet är häpnadsväckande; minsta barn kan urskilja hans konst. Men under sin levnad misströstade van Gogh och kände sig som en aldrig fullärd konstnär.

Ett bättre självförtroende hade August Strindberg. Men också han hade svårt att få bekräftelser medan han levde, framför allt från etablissemanget. Den största Nobelpristagarkandidat Sverige någonsin haft fick aldrig priset. Numera är Strindberg nationalmonument.

Den senaste tiden har jag läst Oscar Hedlunds bok om Cornelis Vreeswijk. Det är 500 sidors läsning om en framstående trubadur och poet. Cornelis fick folkets kärlek och i den meningen var han lyckligt lottad. Men han måste betala ett högt pris. Han förekom rikligt i medierna. Av Hedlunds bok framgår tydligt att strålkastarna lika ofta riktades på Cornelis som person som på hans skapande.

Han blev riksbusen som körde rattfull, bytte fruar och knivskar transvestiter. Det skall sägas att Cornelis själv i hög grad bidrog till denna bild. Oscar Hedlund skildrar utmärkt samspelet mellan kändisens behov av uppmärksamhet och journalisternas nyhetsjakt. Samtidigt visar boken hur svårt det är för en person med yvigt leverne att bli tagen på allvar som konstnär. Det dröjde innan Cornelis fick en given plats på kultursidorna. I dag är hans närvaro i den miljön självklar. För Cornelis har blivit allmän egendom och alla gör anspråk på att vårda hans minne.

Tankar av det här slaget gick genom mitt huvud också härom kvällen. Då återinvigdes vid en ceremoni Hiertastatyn i Stockholm. Från en undanskymd plats har nu stridbare Hierta, precis 200 år efter sin födelse, placerats mera synligt på Riddarhustorget i Gamla stans utkant.

Det var Hierta som startade Aftonbladet 1830.

I dag verkar alla sympatisera med Hierta, även sådana som i en annan tid skulle ha varit hans motståndare. På borgerligt håll är han liberalen och frihandelsförespråkaren, socialdemokraterna kan hänvisa till Hiertas arbete mot det gamla privilegiesamhället. Och radikalare krafter framhåller upprorsdragen och monarkimotståndet hos samme Hierta.

All historieskrivning brottas med svårigheten att inte underskatta hur kontroversiell en person eller en åsikt var i sin samtid. Det blir lätt urvattnat. Historiens styrka är på samma gång att oväsentligheter sållas bort, och fram träder enastående konstverk, levande litteratur och modig kamp för det fria ordet.

Kurt Nurmi

Chefredaktör