Gå direkt till textinnehållet

Därför sker striden om public service i det tysta

Det hände i Danmark. Det händer just nu i Storbritannien. Det kan bli ett avlöv­at public service även i Sverige – om högern vinner valet. Men det vill högern inte gärna prata om.

Under den två minuter långa intervjun i solgasset i Almedalen börjar Ingrid Åkerman skaka av ilska. Hon konstaterar det själv efteråt.

– Jag kände att jag började skaka när du ställde frågan. Det här gör mig så arg. Och oerhört orolig. Man har insett hur viktigt det här är. Det som man känner skulle kunna hända är att folk fördummas mer och mer.

Väninnan Anita Olsson som står intill och håller den flämtande pudeln Hugo Rask i famnen är däremot kolugn inför frågan om public service framtid inför ett eventuellt regeringsskifte.

– Ingenting, säger Anita Olsson.

Du känner ingenting?

– Nej, jag bara njuter och tänker att allting blir bra.

De två jämtländska väninnorna Ingrid och Anita är kanske inte helt representativa för folksamlingen på gräsmattan i Almedalen i Visby minuterna innan SD-ledaren Jimmie Åkesson ska äntra scenen hålla sitt Almedalstal 2022. Men de är tämligen representativa för svenska folket, åtminstone när det gäller den fråga de just besvarat om public service efter valet.

Svenska folket har stort förtroende för public service, och dessutom stigande förtroende, vilket är unikt. I övriga Europa sjunker förtroendet för de inhemska public service-bolagen. Det finns inte heller något folkligt stöd för den svenska högeroppositionens förslag att smalna av public service. Det visar flera enkätundersökningar. Däremot ligger inte frågan om public service framtid högt på väljarkårens agenda. Det finns kanske i bakhuvudet, och det lär knappast bli en avgörande fråga inför valet.

Jimmie Åkesson nämner inte public service under sitt tal. Det är det bara en partiledare som gör under Almedalen – Lib­eral­ernas ledare Johan Pehrson.

”Vi är ett mittenankare för bistånd och solidaritet, asylrätt för den som flyr, för jämställdhet högt upp på agendan – och en politik där rättsstatens fundamenta är skrivet med eldskrift. Och det är också en politik som fokuserar på fri kultur och ett starkt public service som en självklarhet”, sade Pehrson mot slutet av talet.

– Jag hoppas att public service smalnas av, men efter Johan Pehrsons tal så ser det inte ut som att Liberalerna kommer att gå med på det, säger Milian Snekkerbakken, 17 år, från Örebro.

Han är i Almedalen för att representera Moderata Ungdomsförbundet, men är ärligt talat inte helt förtjust i Mufs linje – att lägga ned hela public service.

– Jag skulle vilja se ett public service som fokuserar på sitt huvuduppdrag, alltså att leverera nyheter. Jag tycker inte att public service ska syssla med humor och kultur som man gör nu. Jag vet att det finns många på högersidan som tycker att public service är vänstervridet, men jag skulle inte påstå det. Däremot behövs det bättre kontroll generellt över vad skattepengarna används till.

Om det blir ett regeringsskifte i höst kan det mycket väl bli som Milian Snekkerbakken vill – ett smalare public service och ökad kontroll. Moderaterna och Kristdemokraterna har lämnat den tidigare stora blocköverskridande samsynen kring public service och antog 2019 nya mediepolitiska program som ligger mycket nära Sverigedemokraternas.

SD har i sin tur tonat ned sitt mediefientliga budskap, vilket var tydligt under tidningen Journalistens fullsatta seminarium i Almedalen. Centerpartiets Martin Ådahl orsakade riktigt dålig stämning när han lyfte SDs kärleksförklaringar till Ungern och menade att de inspel som SD kommer med är ”förvillande likt det som Viktor Orbán började med i Ungern”.

– Flera gånger har representanter för Sverigedemokraterna på absolut högsta nivå lyft fram det som Viktor Orbán specifikt har gjort med ”vänsterjournalistiken”, som han uttrycker det. Man har gjort upp med den i Ungern, menar man, sade Martin Ådahl.

Jag tänker inte bli jämförd med Viktor Orbán

Sverigedemokraternas Angelika Bengtsson ville inte ens bemöta påståendet:

– Jag tycker att det bara är trams. Jag tänker inte bli jämförd med Viktor Orbán för jag har inte mycket gemensamt med honom, så jag betackar mig för det.

– Jimmie Åkesson har hållit fram Orbán som ett föredöme i en debattartikel i Aftonbladet, har du missat det?

– Viktor Orbán är inget föredöme för Sverigedemokraternas mediepolitik, sade Angelika Bengtsson.

Så har det inte alltid låtit. 2016 kallade SDs nuvarande stabschef Linus Bylund den svenska journalistkåren för ”denna nations fiender” och i artiklar, uttalanden och riksdagsdebatter har flera framträdande SD-politiker hyllat Viktor Orbán och den ungerska mediepolitiken, fram till så sent som 2020.

M, KD och SD ligger numera nära varandra i synen på public service men eftersom det inte finns några väljare att vinna på den politiken vill partierna inte själva lyfta frågan. Från Moderaternas håll gäller största möjliga tystnad. De avböjde att delta i Journalistens seminarium och i de många andra medieseminarier i Almedalen där frågan om public service framtid lyftes.

Den trumpska och högerpopulistiska medieretoriken är måhända utrangerad i partiledningen. Men inte i den offentliga debatten.

– Ni står inte på folkets sida! Ni ska vara tredje statsmakten och fälla korrupta justitieministrar som Morgan Johansson. Ni har sedan länge blivit väldigt lata och mätta.

Det är onsdagsmorgonen den 15 juni. I public service-flaggskeppet P1 Morgon får debattören och författaren Jens Ganman lägga ut orden om SRs och SVTs uselhet. Ganman har inlett med ett tjafs om varför Aron Flam, hans medförfattare till boken Älskade public service, inte får sitta med i studion, där även tidigare SR-ordföranden Ove Joanson finns.

– Vi tar upp just det här med riggade intervjuer i boken, det är bra att ni hjälper oss att göra en poäng av det. Men för lyssnarnas skull tror jag du måste förklara, Elias, varför Aron inte är med här nu, manar Ganman.

– Inbjudan var att en av er skulle komma hit, förklarar programledaren Elias Wahlberg.

– Men varför inte två? Nu är ju ni två mot en!

– Då förutsätter du att jag är en debattör för public service? (…) Vi har en för public service, en mot public service, och jag är den som ställer frågor.

– Jag håller inte med om det, Elias, och tycker att du bör förklara för lyssnarna varför Aron Flam sitter i ett rum utanför.

Ove Joanson försöker bryta in:

– Ska vi inte diskutera public service? Nu går ju tiden utan att vi diskuterar.

Till slut går Ganman med på att precisera sin kritik: svensk public service har ”för mycket pengar och för många anställda”.

– Jag ser att ni har CNN på här i studion, det förvånar mig inte. De är 4 000 anställda, ni är lika många. De når 100 miljoner människor varje dag i ett stort antal länder, ni är satta att vaka över en befolkning på tio miljoner.

– Ni vet lika väl som jag att ni skulle kunna utföra ert uppdrag för hälften av de här pengarna. Kanske ännu mindre.

Ove Joanson invänder att Ganman – så värmlänning han är – har en Stockholmssyn på saken.

– SR gör 140 000 timmar radio varje år, nästan hälften av dem ute i landet där man ofta är den enda rösten eller i varje fall den enda som ger pluralitet. I Jämtland, där Jens bor, lyssnar halva befolkningen varje dag på Radio Jämtland.

– P4 Jämtland är usla, försöker Jens Ganman sticka in.

– Skulle man ta bort halva budgeten skulle man också ta bort halva kvaliteten, invänder Joanson.

Samma dag, onsdagen den 15 juni, meddelar debattören, influeraren och journalisten Joakim Lamotte att han slutar som journalist på grund av hot. Några timmar efter beskedet, som levereras på Facebook, är hans vägg fylld av sympatiyttringar – och av förakt mot ljugande ”mainstream media”.

De få personer som har invändningar mot Lamottes journalistik får snabbt mothugg:

”Grattis Einstein, du tvingas betala ljugande ’journalister’ via skattsedeln (om du nu inte är kriminell). Och gnäller på någon som gjort jobbet gratis och levt på nöjda kunder. GRATTIS”, skriver en användare.

Samtidigt som kritiken – eller hatet – mot public service alltså tagit sig ända in i P1 Morgons studio har programföretagen SR och SVT stabila förtroendesiffror. Svenskarna tycker om sitt public service och tar del av innehållet.

Så vad handlar det här om? Varför har vi sedan några år en ny högerfront mot public service?

Svaret är delvis enkelt: högerpopulismens framfart i väst. I land efter land har politiker som Donald Trump, Viktor Orbán och Mattias Karlsson utropat journalister till folkets och det egna partiets fiender. Och bland journalisterna är de som betalas med allmänna medel de mest förhatliga.

I en rapport från 2020 undersökte två brittiska och en tysk medieforskare det populistiska hatet mot public service-medier i Österrike, Sverige och Tyskland. De slår fast att kritiken har två huvudspår:

  • Public service-medier är dåligt spenderade skattepengar.
  • Public service-medier är partiska och förespråkare för den sittande regeringen och/eller en invandringsvänlig vänsterkulturelit, som är överrepresenterad i journalistkåren.

I analysen av Sverige konstaterar forskarna att SD-nära alternativmedier länge dömt ut public service som ”PK-maffian”, men att kritiken sedan åtminstone 2014 också flyttat in i riksdagen. Sverigedemokraterna har sedan dess drivit på för hårdare granskning av SR/SVTs opartiskhet och saklighet. Skärpt prövning ska ge större förtroende, argumenterar partiet.

Men det är bara SD-väljarna som saknar förtroende, konstaterar forskarna – överlag har befolkningen stor tilltro till SVT och SR.

De högerpopulistiska attackerna på public service kan antas fortsätta så länge partierna inte får egen majoritet, då de kan väntas antingen lägga ned public service eller ta kontroll över det, som skett i Polen och Ungern.

Forskarna betonar vikten av att public service-medier rapporterar opartiskt och sakligt om högerpopulistiska aktörer, och har med dem i sitt innehåll – så länge de respekterar demokratiska principer och institutioner, inklusive medierna.

Det bästa public service-medier kan göra för att behålla sitt förtroende och plats är att fortsätta vara professionella ”öar av opartiskhet”, inte minst på nätet, skriver medievetarna.

Inom svensk medieforskning har man inte undersökt kopplingar mellan högerpopulism och mediekritik, däremot mellan partisympatier och medieförtroende, nedbrutet på ett antal specifika medier, bland dem SR och SVT.

– Jag och andra kollegor har lite mer övergripande resonerat kring om det skulle finnas drag av högerpopulism i kritiken mot medier och mot public service, men det är inte något vi tittat djupare på, säger Ulrika Andersson, docent i journalistik och biträdande föreståndare för SOM-institutet vid Göteborgs universitet.

Det kan tyckas paradoxalt att kritiken mot public service vuxit samtidigt som svenska folkets förtroende för public service är oförändrat stort över tid. Förklaringen är att kritikerna numera är samlade i framför allt ett parti – Sverigedemokraterna.

– Åsikterna har alltid funnits men nu är de samlade i en grupp. 2010 hade gruppen som sympatiserar med SD blivit så stor att det blev statistiskt signifikant, och partisympati är den starkaste kopplingen till lågt förtroende för public service vi hittar i SOM-undersökningarna. Det finns också vissa åldersskillnader, men de är relativt små.

Har de fog för sin kritik?
– Utifrån deras perspektiv har de förstås det. Det är en del i den världsbild man har i den här gruppen; ”alla är emot oss”, David mot Goliat. De som har lägst förtroende för public service har också mycket lägre förtroende för andra samhällsinstitutioner – utom storföretagen och kungahuset – än vad den övriga befolkningen har. Det är utmärkande för SDs sympatisörer att de hyser misstro mot stora delar av samhället inklusive public service, och vi ser också att fientliga medier-effekten är mycket mer framträdande hos den här gruppen.

Begreppet ”fientliga medier-fenomenet” myntades 1985 och sedan dess har forskningen kring det varit omfattande, och visar att personer anser att rapportering i en fråga där de själva har en stark åsikt oftast gynnar motståndarsidan.

Det är en tydligare politiserad fråga idag

 

Genom att public service-kritikerna är samlade i ett parti – och i och med slopandet av tv-licensen – har det uppstått en politisk möjlighet till förändring. Sedan förra valet har KD och M antagit mediepolitiska program där man vill smalna av public service och stärka kontrollen av innehållet.

– Det ser ut som att vissa partier har anpassat sig till SDs public service-kritiska hållning, kanske för att det är en tydligare politiserad fråga idag, och det är ett sätt att märka ut sig mot andra partier.

Blir det nedskärningar på public service vid ett regeringsskifte?
– Jag sitter lugnt i båten. Det är inte så lätt att förändra public service över bara en mandatperiod. Sändningstillstånden gäller fram till och med 2025, och vi vet genom vår senaste undersökning att det finns ett starkt stöd för ett fortsatt brett programutbud på public service, även bland SDs väljare, säger Ulrika Andersson.

SVTs programdirektör Jan Helin vill inte ge sig in i en debatt om hur brett eller smalt public service ska vara – det är en diskussion han lämnar åt politikerna.

Däremot bekymrar han sig över den tendens mot ökad kontroll av public service som synts i både utspel och politiska förslag från SD, M och KD de senaste åren. De tyder på en ovarsam hantering av oberoendet, tycker Helin.

– Som publicist har jag en plikt att påpeka att ett hälsosamt public service, som ska göra den demokratiska nytta som förespråkarna anser att public service ska göra, måste vara oberoende. Man måste slå alla klutar till för att inte stärka kontrollen. Den som ägnar sig åt att försöka förklara varför kontroll är oberoende ägnar sig åt ett orwellskt nyspråk, att krig är fred. Kontroll är kontroll, oberoende är oberoende, säger Jan Helin.

Är du orolig?

– Jag kan vara orolig över att sådant där får tag i tankegodset. Både kommersiella medier och public service är viktiga för demokratin på grund av att de är oberoende röster. Det är därför de är en demokratisk nytta. Det är inte innehållet, utan oberoendet, som är en demokratisk nytta.

Kommersiella medier är en riskkonstruktion

– Kommersiella medier är en riskkonstruktion därför att de riskerar att komma för nära sina finansiärer. Public service är också en riskkonstruktion, eftersom man där riskerar att bli för styrd av det politiska ramverket. Den grundinsikten kan man kräva att höga företrädare har. Man kan tycka illa om public service av en massa olika skäl, men man kan inte säga att oberoendet är viktigt och i nästa ögonblick föreslå en rad åtgärder som ökar den politiska kontrollen.

Har du tankar om varför kraven om stärkt kontroll kommit just nu?

– För mig är det inte svårt att se att det här är tankegods som fått kraft i hela västvärlden. Det började med att smartaste strategerna på den populistiska sidan utnämnde media till sitt oppositionsparti. Bannon i USA och så vidare. Det är det som uppträder i olika schatteringar också i Sverige, det är ingen tvekan om det.

Vad gör SVT för att motverka förtroendeklyftan?

– Svaret från SVTs sida måste vara saklig och opartisk journalistik. Det är det enda vettiga svaret. Jag ser inga tendenser på att vi skulle kompensera genom en högervriden bevakning.  När jag följer arbetet på redaktionen ser jag extremt professionellt arbetande journalister som är mycket noga med sakligheten och opartiskheten.

Men det har ni ju arbetat med i alla år?

– Vi ska inte uppfinna något annat, utan vara kreativa i hur vi bättre får fram sakligheten i vår journalistik, och göra den mer spännande. Vi ska inte möta de här grupperna med politisk retorik, bara med att stärka sakligheten och opartiskheten i vårt uttryck. Hjälper inte det kan vi inte göra något mer.

Och jo, Jan Helin vill argumentera för ett brett public service ändå:

– Det enklaste argumentet är att public service-systemet kräver en avgift av alla. Då är det svårt att motivera det om du inte försöker nå ut till alla och vara bred. Public service kan inte bli ett elitprojekt, då missar man målet. Det skulle säkert bli högkvalitativt, men inte göra jobbet som demokratisk nyttighet.

Blir public service en valfråga?
– Jag tror det mindre än tidigare. Det var kanske aldrig en bra idé att gå till val på att lägga ned Melodifestivalen och Vinterstudion, men det är idag en sällsynt dålig idé.

Vi har blivit ganska illa behandlade av medier

 

Att i Almedalen hitta en SD-sympatisör som vill uttala sig om public service är lättare sagt än gjort. Nervositeten är påtaglig.

Bengt Johansson, ordförande för SD i Ronneby, flackar med blicken.

– Jag skulle gärna svara, men jag vågar inte. Det har blivit fel så många gånger förut. Vi har blivit ganska illa behandlade av medier, som du vet. Det har blivit mycket bättre de senaste åren – och om tio år är det kanske helt normaliserat. Men om jag råkar säga något nu som kan feltolkas …

Han ser sig om efter understöd.

– Där är Richard Jomshof. Honom kan du intervjua. Richard!

Bengt Johansson stolpar iväg över gräset mot Donnersgatan.

SDs partisekreterare Richard Jomshof skrev 2015 på Facebook: ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.”

Han har i samband med den polska regeringens attacker mot public service i Polen sagt: ”Vi har liknande problem här i Sverige med ett politiskt korrekt public service.”

Men nu är det 2022 och SD vill ingå i ett regeringsunderlag i höst.

– Jag som person, och partiet, har ju landat i att vi är positiva till public service som institution. Det finns ett grundsyfte med public service som är väldigt bra, att bredda utbudet, att nå ut till delar av landet och delar av befolkningen som kanske inte nås via vanliga kommersiella medier, säger Richard Jomshof.

– Problemet med public service är att det är politiskt styrt. Jag hävdar att man missgynnar vissa partier, man har missgynnat oss. Jag kan tänka mig ett bantat public service, jag kan tänka mig ett public service där man tydligt definierar vad som är uppdraget, men jag vill att det ska finnas kvar.

– Det är inte konspirationsteori att det finns en vänsterdominans inom journalistkåren. I teorin behöver inte det betyda någonting om man kan skilja mellan sin privata åsikt och sitt journalistiska uppdrag, men jag hävdar att många inte kan det, säger Richard Jomshof.

Kommer ni att driva det som valfråga?

– Nej. Jag kan tänka mig att det dyker upp på bordet, men vi kommer inte att driva det som en valfråga.

Det finns en vänsterdominans inom journalistkåren

Några timmar efter Jimmie Åkessons Almedalstal utbryter ett gräl mellan SVTs vd Hanna Stjärne och Expressens kulturchef Victor Malm i Expressens monter på Hamngatan i Visby. Malm har påstått att public service-journalister är vänster och Hanna Stjärne rasar.

– Hur vet du det? Det finns ingen undersökning som visar att det är så, säger Hanna Stjärne.

– SOM-institutet har undersökt … försöker Victor Malm.

– Nej, det har de inte. Du har ingen aning om vilka partisympatier SVTs medarbetare har, och det har inte jag heller, snäser Hanna Stjärne av.

Diskussionen avstannar. För i just det ögonblicket inträffar en misstänkt terrorattack. En 64-årig kvinna knivmördas av en psykiskt sjuk nazist 30 meter från Expressens monter.

JOHANNES NESSER
HANNA LUNDQUIST

Fler avsnitt
Fler videos