Clinton, Hulth och privatlivet
Stockholms finansborgarråd Mats Hulth åker på sportlov för att tänka över sin framtid. Det har han all anledning till. De senaste veckornas hårdgranskning — eller drev — har varit tillräckligt tufft för att skaka om också en av politikens mest rutinerade spelare. Läs Hulths egna, bittra reflektioner över mediedrevet.
Stockholms finansborgarråd Mats Hulth åker på sportlov för att tänka över sin framtid. Det har han all anledning till.
De senaste veckornas hårdgranskning — eller drev — har varit tillräckligt tufft för att skaka om också en av politikens mest rutinerade spelare. Läs Hulths egna, bittra reflektioner över mediedrevet.
Förmodligen är det också minst lika mycket för att komma bort från just denna mediecirkus, som Hulth nu lämnar spelplanen för en tid.Utan andra jämförelser gissar jag att Bill Clinton gärna velat göra likadant. När Oralgate-affären för någon vecka sedan var som hetast, var det en rödögd och synbarligen mycket hårt pressad president som mötte de närgångna amerikanska medierna. Vilka tankar om avgång och livets andra värden som irrade runt bakom denna rynkade panna, kan vi bara fantisera om. Och även om Bill med sin främsta vapendragare, hustrun Hillary, vid sin sida, nu tycks ha ridit ut den värsta stormen har naturligtvis historien satt sina spår. Precis som Hulths — oavsett vilka de slutliga konsekvenserna nu blir för de inblandade. Men, som Expressen skriver i en ledare den gångna veckan, “Ska vi tycka synd om politikerna?” Svaret är naturligtvis nej. Det är inte mer synd om en politiker som tvingas stå för sina handlingar än om någon annan som klandras för det han eller hon gjort. Att saken sedan dras fram i ljuset kan knappast vara någon överraskning — den offentliga makten ska självklart också granskas offentligt.Med detta sagt vill jag ändå höja ett varningens finger för vad som håller på att ske. Precis som Claes Leo Lindwall skriver i Tankeställaren här intill känner jag en oro inför mediernas allt okänsligare jakt på den offentliga maktens företrädare.
Visst, maktutövning ska granskas och ansvar utkrävas — men när gränsen mellan det allmänna och det privata suddas ut, ökar också pressen på dem som sitter däruppe.Till stora delar är det förvisso förmodligen bra; just Mats Hulths egna uppdagade fingrar i syltburken tyder på att han gått väl länge i maktens korridorer.Och såvitt jag kan bedöma har journalisterna i hans fall också klarat balansgången mellan det privata och det allmänintressanta hyfsat, bättre än till exempel när villebrådet hette Mona Sahlin. Men ändå. När vinkeln blir Hulths eventuella alkoholproblem ökar risken för övertramp. Och när rubriken som för en tid sedan ropar ut något om Bildts “älskarinna”, är gränsen i mina ögon klart passerad. För vem skulle egentligen vilja ha sitt privatliv, sina livskriser och eventuellt tvivelaktiga förflutna draget på sju spalter eller bästa sändningstid? Inte jag i alla fall. Tyvärr tror jag att trenden kommit för att stanna. I tider av personval och privata kampanjer för politiska karriärister ligger det nära till hands att medierna blir arena för diverse försök till smutskastning från motståndarsidan, precis som vi sett och ser i USA. Och där finns inte heller några skyddade områden — i personvalens Sverige kommer också det mest privata att bli offentligt. Frågan är om de långsiktiga konsekvenserna blir de önskvärda? Eller om vi med vår allt mer inträngande journalistik tvingar fram en ny och mer tjockhudad typ av ledare? Riktiga hårdingar som till och med klarar pressen bättre än “veklingar” som Hulth. Men då har vi väl fått de ledare vi förtjänar…
