Cheferna om medieföraktet

Självrannsakan och kritik mot exempel på ”kalkonjournalistik” och ”etiskt fiasko”. Men också ilska över den svepande kritiken mot medierna. Debattvågorna gick höga när Journalisten samlade landets högsta mediechefer till ett rundabordssamtal om mediernas rapportering om mordet på Anna Lindh – och om debatten i dess spår.

I torsdags, tre veckor efter utrikesminister Anna Lindhs död, samlades Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin, Dagens Nyheters chefredaktör Jan Wifstrand, Expressens chefredaktör Otto Sjöberg och Eva Hamilton, chef för Nyheter och samhälle på Sveriges Television, inbjudna av Journalisten, för en diskussion om mediernas bevakning av mordet och mördarjakten.

Samma dag skrev allmänhetens pressombudsman Olle Stenholm på DN Debatt om hur ”mediekonsumenternas raseri” inneburit en ”förtroendekris som drabbar alla medier, urskillningslöst.” Kritikstormen mot medierna, från såväl politiker och publicister som allmänhet, har nått nya styrkor de senaste veckorna – och åtföljts av tal om allt från skärpt lagstiftning och mer svidande skadestånd till att det ska bli lättare för justitiekanslern att väcka allmänt åtal för förtal.

Varför har kritiken mot medierna blivit så stark just den här gången?

Wifstrand: I heta skeenden levererar opinionsbildarna i Sverige alltid saftig kritik mot medierna – och alltid generell sådan. Man vågar aldrig gå i clinch med enskilda medier, utan det blir en svepande kritik, där man inte preciserar sig. Det är man van vid.

Gerdin: Jag tycker att det är bra att det debatteras, framför allt i medierna själva. Men jag tycker att vi själva har hamnat i en hukande position inför kritiken utifrån. Vi har inte lyckats klargöra våra olika roller inför allmänheten: att polis och advokater har en uppgift och vi en annan. Dessutom har vi blivit för defensiva. Självklart har vi alla runt det här bordet begått en del fel under den här tiden, inte tu tal om annat. Men jag är orolig om det blir så att den som rapporterar minst – eller undanhållit mest för allmänheten – anses ha varit duktigast.

Sjöberg: Exakt! Nu skallar samma rop från alla håll: häv meddelarskyddet! Höj skadeståndet! Tysta medierna! Det är lätt att säga det nu, i någon slags nationell chock. Samtidigt: nästa gång är det kanske en politisk jätteskandal vi står inför. Hur blir det då om vi har lättat på meddelarskyddet? Hur blir det då om vi har höjt skadestånden?

Hamilton: Jag tycker Anders och Otto gör det lätt för sig. Det handlar inte om att undanhålla eller tystas. Kritiken handlar om huruvida det som rapporterats är relevant eller inte när det gäller mordet. Är det relevant huruvida 35-åringen är bisexuell eller inte? Är det relevant hur han hade det på dagis?

Marita Ulvskog sade i en intervju i Göteborgs-Posten att det varit en ”rå och närgången journalistik” och att medierna har gått över alla gränser. Har hon rätt?

Wifstrand: Det går inte att diskutera på den nivån. Det är oerhört svårt att bemöta en kritik som är totalt svepande. Tänk om journalistiken var sådan? Det finns några inslag i rapporteringen som kanske är råa, det finns definitivt sådana som är närgångna. Men gått över alla gränser…svaret är nej. Helt enkelt nej.

Gerdin: Jag tycker Marita Ulvskog är väldigt historielös. Vi har väldigt få förtalsmål i dag, jämfört med 50- och 60-talet. Då var det mycket mer vanligt att fall hamnade i domstol. Det förekommer oerhört sällan i dag,

Sjöberg: Jag säger också nej. Jag har, inför det här samtalet, gått igenom vad Expressen skrev om mordet på Olof Palme 1986. Omfattningen då är väldigt lik den vi ser i dag. Typen av uppgifter och närgångenhet är också ganska lik. Att reaktionerna i dag blir så starka tror jag snarare handlar om en slags kollektiv ångest över den explosionsartade kraften i det totala medieutbudet, som vi i dag ser för första gången. När så många medier som vi har i dag gör samma sak hela tiden, i olika medieformer, blir det sammantaget en otrolig hårdhet.

Har Olle Stenholm rätt när han skriver att förtroendekrisen drabbar alla medier, utan urskillning?

Hamilton: Visst drabbar det alla medier. När kritiken är så generaliserande blir det svårare att hävda att vad det egentligen handlar om är enstaka artiklar i enstaka medier vid enstaka tillfällen.

Wifstrand: Jag har delvis märkt av det ”raseri” som Stenholm skriver om, till exempel i de mejl jag fick efter vår namnpublicering. 80 procent av de skrivande var väldigt negativa, väldigt kritiska. Jag svarade samtliga – och fick då svar tillbaka som visade att de såg att det fanns avvägningar som de inte tänkt på. Så det där raseriet kanske bara är en initial ilska, som kan övergå till en ganska intelligent debatt. Jag väntar bara på att även delar av journalistkåren ska närma sig det stadiet.

Gerdin: Jag tycker att det är konstigt att fokus bara hamnat på medierna. Länspolismästaren Carin Götblad sitter i alla TV-soffor och blir mer och mer extrem i sina krav på inskränkningar av mediernas rapporterande och granskande arbete, men undviker alla frågor som gäller varför polisen läcker. Det är ju två olika saker: poliser ska hålla käften, vi ska försöka få fram så mycket uppgifter som möjligt. Men i debatten flyter allt ihop, som om alla hade samma uppgift. Ingen, inte ens vana mediedebattörer, verkar klara ihop att hålla isär det där.

Sjöberg: Det är det klassiska syndromet: man skjuter budbäraren.

Hamilton: Det är klart att polisen inte ska läcka och det är klart att vi ska plocka fram så mycket som möjligt. Men det är inte det detta borde handla om, utan huruvida vi ska plocka fram sådant som inte har det bittersta med grejen att göra, som bara smutsar ner den misstänkte, som inte ens är dömd? Merparten av det som rapporterats har varit relevant, men det som har fått hela den här kritiken att bli så stark och rentav farlig är att det har varit några enskildheter som varit så tydligt irrelevanta.

Låt oss ta ett enkelt exempel: 35-åringens sexuella läggning. Var den relevant?

Gerdin: Jag ska svara på det. Jag vill bara höra först: är vi, runt det här bordet, överens om att det mesta som publicerats har varit relevant? I så fall är det ett jävla stort steg framåt, för det har inte framgått i den debatt som hittills varit. Där har man buntat ihop alltihop och hetsat upp allmänheten så att allt som skrivs blivit ifrågasatt. Jag kan se det på min egen fru, som ändå lever i ett kvällstidningsförhållande: hon säger också ”måste ni skriva det där och det där?” Hon har blivit uppeldad av det hon sett och hört på TV, där alla detaljer som omnämnts ifrågasätts. Måste ni skriva att han har ett förflutet som kriminell eller som nazist eller att han slog sin morsa? Vad har det att göra med mordet på Anna Lindh? Men det är ju ändå så – och det förtjänar att upprepas igen – att det mesta som publicerats HAR varit relevant.

Men var 35-åringens sexuella läggning en relevant detalj?

Gerdin: Den kan vara det, i helheten. Däremot tycker jag att det vi gjorde, där vi gjorde det till en huvudsak, i en stor artikel med stor rubrik, det var fel.

Vad har medierna klarat bäst i den här rapporteringen?

Hamilton: Debatten om mentalvården. Den har varit väl genomförd hos oss alla. Där förtjänar vi ros.

Sjöberg: Jag tycker medierna tidigt, till skillnad från hur det var med 33-åringen i Palme-mordet, fick fram tveksamheterna i utredningen. Då följde man blint polisen och rapporterade spåren som sanning och fakta. Den här gången har vi varit mer kritiska.

Gerdin: Det kvällstidningarna brukar få kritik för i sådana här sammanhang är att vi går för hårt fram mot offrets anhöriga. Det tycker jag att vi har hanterat på ett väldigt bra sätt den här gången.

Wifstrand: Bäst för DN har varit att vi trots en oftast mycket snabb rapportering på Internet haft väldigt hög grad av korrekthet. Vi har inte goofat mer än i något enstaka fall i den snabba rapporteringen.

Och omvänt: vad har varit sämst?

Gerdin: Säpo har kommit alldeles för lindrigt undan. Säpoledningen har varit arrogant och sagt att inga fel har begåtts och sedan har det inte varit mer med den saken, när gripandena kom. Den frågan har vi alla tappat bort. Det är en stor jävla skandal. Alla sitter kvar, de är inte granskande, vi har inte gått hårt åt dem. Det är dåligt. När det gäller Aftonbladet är det sämsta naturligtvis den felaktiga bildpubliceringen efter gripandet, på 35-åringens kompis.

Sjöberg: Vi har haft två olyckliga extraupplagor. Den ena var dag ett då vi hade en bildpublicering som var alldeles för omfattande och alldeles för närgången på den skadade Anna Lindh. Den andra var extraupplagan om gripandet, där vi drogs med av Internet-tempot. Generellt tycker jag att TVs sätt att hantera rapporteringen i sofforna är värd att diskutera. Som när vi och Aftonbladet publicerade de maskade bilderna på NK-mannen och TV4 gjorde inslag där publiceringen kritiserades – samtidigt som TV-kamerorna fullständigt frossade i precis samma bilder. Det är bara hyckleri.

Wifstrand: Hos oss själva: att vi några gånger farit med osanning. Generellt: några av inslagen i kvällstidningarna, som närmar sig löjets skimmer. Till exempel en artikel i Aftonbladet: ”Han ser ut som Daniel”. Det är ett kraftfullt bottennapp.

Hamilton: Vi tog, precis som kvällstidningarna, upp några omständigheter kring 35-åringen som inte var relevanta. Generellt sett tycker jag att det är några av kvällstidningarnas flagranta misstag som satt sin prägel på den debatt vi har just nu.

Sjöberg: Nu måste jag verkligen polemisera med Eva, för det verkligt nya den här gången, det är ju hur TV har agerat…

Gerdin: Och morgontidningarna!

Sjöberg: … med den närgångenhet och omfattning som TV bevakat det här. Det fanns inte alls 1986.

Fungerar dagens system för självsanering inom pressen tillfredsställande, eller är rapporteringen kring Lindh-mordet, som många påstått, tecken på att det inte fungerar?

Gerdin: I stort sett fungerar det.

Wifstrand: Det tycker inte jag.

Sjöberg: Det är en väldigt viktig sak som skiljer Sverige från andra länder: att vi har ett eget system, som vi själva kan se över. Jag tycker det är bra om PO och PON, som är satta att granska oss, sätter sig ner och ser över hur systemet fungerar och ser till att vi lever efter det. Det kanske är dags att uppdatera nivåerna på expeditionsavgifterna, till exempel, för de har väl inte ändrats på ganska många år. Men att en politiker, som Marita Ulvskog, i ett så här upphetsat läge går ut med helt andra utspel, tycker jag är mycket allvarligt.

Wifstrand: Man kan gärna indexuppräkna opinionsnämndens avgifter, så att de följer med utvecklingen, men det är ingen stor fråga. Det jag tror och hoppas att vi kommer att se är fler domstolsprövningar av knepiga frågor av publicitetskaraktär. Det vore väldigt bra om vi fick upp fler förtalsmål, där rätten förtydligade vad som är fel eller rätt och gärna var tuffare än i dag. Jag tycker däremot inte att PO och PON ska ens försöka likna en domstol, då är de väldigt farligt ute.

Hamilton: Självsaneringen fungerar på kort sikt, på så sätt att vi kunnat se att vi är försiktigare om 24-åringen än vi var om 35-åringen, så redan på 14 dagars sikt har det blivit konsekvenser. Men jag tror också att vi kommer att få fler skadeståndskrav och jag tycker att det är rimligt.

Sjöberg: Jag håller inte med Janne. Jag tycker inte att det är en sund utveckling, om det blir så att fler pressetiska frågor skulle avgöras i domstolarna. Titta på de länderna som har det systemet, som England och USA: de har en oerhört mycket hårdare och mer närgången press än vad vi har!

Wifstrand: Det finns fler traditioner i de länderna, som gör att det ser ut som det gör där. Men min huvudtes är att den allmänhet som är kritisk skulle få tydligare och klarare besked i en mer professionell prövning än vad en självsanering någonsin kan ge. Därför tycker jag att det vore bra. Jag har, generellt sett, större förtroende för juristerna i domstolarna än för en hel del andra kategorier i det här sammanhanget.

Gerdin: Mer rättslig prövning och högre skadestånd kan vara bra, i en avskräckande funktion, men det finns också en annan risk: att man faktiskt avstår att publicera, av hänsyn till risken att hamna i domstol. Och den risken ska man inte bortse ifrån.

Hamilton: Det finns en komplicerande faktor här och det är Internet. Oavsett om vi avstår att publicera så kommer uppgifterna fram i alla fall – och det är nytt, jämfört med Palme-mordet.

Sjöberg: Exakt!

Hur påverkar det den rapportering och de bedömningar som redaktionerna gör?

Sjöberg: Det är den stora tankeställare man får i det här. Vi tar bort ett antal uppgifter som inte ska röja en persons identitet, men vet samtidigt att en stor andel av vår läsekrets hämtar in den felande länken från Internet. Hur hanterar vi det? Jag har verkligen inget svar. Men det har satt oss i en helt ny situation.

Wifstrand: Det är snabbheten som är skillnaden. Andra medier har alltid funnits och man ska i grunden behålla principen att varje medium står för sin bedömning. Men det finns en intellektuell utmaning i att tänka efter vad sambanden och helheten betyder på sikt. Det är en svår och knepig diskussion. Ingen kan ta ansvar för helheten. Men min del i helheten ställs inför nya krav, tack vare Internet.

Hamilton: Och det gör det ännu svårare att bli den utgivare som väljer att avstå från att publicera det alla andra publicerar. Det kräver mod.

Gerdin: Fast det är ju inte bara Internet. Nu har vi ett läge där DN har publicerat namnet på 24-åringen. Ska det påverka mitt beslut? Det kan det inte. Jag kan bara ta ansvar för det jag publicerar och helheten är någonting annat.

Varför gör ni då så olika bedömningar om namnpublicering? Vore det inte rimligt om landets största medier kom fram till samma slutsats?

Gerdin: Det är inte alls givet. Det finns ingen exakt lista att gå efter. Jag går till mig själv: vilka frågor är centrala när utrikesministern mördats? Det är frågor om varför det hände: var det ett politiskt mord? Var det en psykisk galning, en väskryckare eller vad var det? Det är den informationen som är den centrala att ge när en person är gripen: att försöka ge bilden av vad för slags person det är. Och då är namnet av underordnad betydelse. Det är andra saker som är viktigare. Vänd på det: ska man publicera namn och bild men hålla igen med uppgifter? Jag ger hellre en god bild under anonymitet än tvärtom.

Sjöberg: Expressen har haft en tuffare hållning när det gäller att namnge brottslingar. Vi har i vissa lägen publicerat tidigare än vad den traditionella regeln är, där man väntar till efter dom. Men när vi gick till de kriterier vi satt upp kom vi fram till att de inte är uppfyllda. Han har inte erkänt, han är inte gripen på bar gärning, han är inte farlig för allmänheten, han är inte en offentlig person. Han är häktad, om än på sannolika skäl, och då är det normalläge: då avstår vi tills vidare.

Hamilton: På den här nivån finns det helt enkelt inte ett oavvisligt allmänintresse att redovisa namnet. Den dag han är dömd eller tydligt sannolikt kommer att bli dömd finns ett historiskt intresse, då är det rimligt att ha namn och bild på karln.

Wifstrand: Här har du vågdelaren mellan Anders och min syn. Anders säger: vi kan prioritera publiceringen av uppgifter så länge vi inte publicerar namn och bild. Den synen vill jag komma åt. Jag ska klara av att stå för Dagens Nyheters publiceringar, även när det kan knytas till en viss person. Vi måste komma ifrån synen att man automatiskt är dömd i och med att namnet når offentligheten. Dömd och offentlig är inte samma sak. Och när det gäller Ottos kriterier kan jag bara konstatera att jag har mina personliga kriterier – och ett av dem är när det handlar om ett enormt uppmärksammat brott, i detta fall av internationell betydelse, då har jag en annan syn på etiken än när det gäller ett kvarter. Sedan finns det ett perspektiv till och det är att vi inte får stå för kvasijuridik, att vi gör en egen bevisvärdering och bygger publiceringsbesluten på det.

Hamilton: Jag tycker att det där argumentet, att medierna inte ska leka domstol, är rätt flummigt. Någon form av värdering gör du ju? Du skulle inte publicera namn och bild om du inte tyckte att skälen för hans häktning verkade rätt starka.

Gerdin: Jag har vägt in en viss juridisk bedömning i mitt beslut – och det tror jag faktiskt att du också har gjort, Janne. Du publicerade inte 35-åringens namn, för han var skäligen misstänkt, men du publicerar 24-åringens namn, då han är på sannolika skäl misstänkt.

Sjöberg: Jag håller med det Janne säger i princip: att vi ska inte döma, utan rapportera. Och vi lyckades där: vi var först med att få fram saker som talade mot att 35-åringen skulle vara skyldig. Det rapporterade vi stort uppslaget, hela vägen. Och det är viktigt. Medierna får inte bli polisens och åklagarens förlängda arm.

Men motbilderna kom ändå ganska sent när det gällde 35-åringen. Inledningsvis gick ni loss på alla cylindrar, trots att han bara var skäligen misstänkt?

Sjöberg: Nej! Dag ett hade vi första artikeln: Vännerna säger, det kan inte vara han. Vi hade till och med en reporter som bara jobbade med spåret: han är inte skyldig.

Gerdin: Det första alla redaktioner gjorde, inklusive TT, var att – direkt efter beskedet om gripandet gå ut med en jättekartläggning av hans liv, framför allt utifrån kriminalregistret. Det vi gjorde var att också gå ut att prata med vännerna och familjen. Och jag ser inget fel i det.

Wifstrand: Men det finns något i kvällstidningarnas dramaturgi som inte bara är skickligt, utan också bedrägligt och som ni måste vara beredda att diskutera. Som det faktum att när det står ”misstänkte” står det väldigt litet och när det står ”mördaren” står det väldigt, väldigt stort. Jag tycker huvudsakligen att kvällstidningarna är skickliga i sin dramaturgi, men det är farligt om rapporteringen når gränsen då det börjar bli en kalkon. Då kan det se lätt oseriöst ut.

Gerdin: Jag håller med dig, i princip. Däremot inte i det konkreta fallet. ”Misstänkte” har visserligen stått med gemener, men knappast så att det varit svårt att läsa…

Sjöberg: Det finns andra fall, det gör det, där kvällstidningarna kan bli parodi på sig själva, men inte i bevakningen av mordet.

Tänkte ni, i denna process, någonsin på 33-åringen i Palme-mordet: tänk om det är samma historia igen? Att han är oskyldig?

Hamilton: Dagligen.

Sjöberg: Ja, dagligen.

Wifstrand: Självklart. Det var ju den första association man fick.

Tycker ni att denna insikt hos er färgade rapporteringen om 35-åringen?

Hamilton: Ja.

Sjöberg: Ja. I så mån att vi, särskilt när det framkom frågetecken, satte in resurser för att aktivt jobba på det spåret.

Wifstrand: Ja, jag tycker det också. Mediekritiken hos till exempel Stig Hadenius har gått ut på att rapporteringen om 35-åringen varit helt ensidig och förfärlig, men det är helt enkelt inte sant. Den har varit komplex och sammansatt.

Tror ni att det kommer att bli några förtalsprocesser, att 35-åringen stämmer några medier?

Gerdin: Om det blir processer är omöjligt att säga. Men om det skulle bli det så är jag tveksam till att det blir några fällande domar

Wifstrand: Vi kan väl börja med att fria några: han kommer inte att stämma TV3 och han kommer inte att stämma Dagens Eko.

Gerdin: Expressen då?

Wifstrand: Nej, just det! Expressen kommer han nog inte heller att stämma.

Sjöberg: Det vet man aldrig. Han kan mycket väl stämma oss. Det finns saker i vår rapportering som han är kritisk till.

Hamilton: Han har ju onekligen försvagat sitt eget case genom att framträda på det här sättet. Men å andra sidan verkar han ju vara en person som är van vid att försörja sig med icke-traditionella metoder.

Wifstrand: Vilket man på ett häpnadsväckande sätt låtit bli att fråga honom om i de intervjuer som gjorts.

Gerdin: Jag tänkte just komma till det: hade du tänkt ställa någon fråga om de intervjuerna?

Vi tar den på en gång: Vad tycker ni om de intervjuer som gjorts med 35-åringen?

Hamilton: Det finns en bild i Expressen, som är rätt förfärlig, där två reportrar på ett hotellrum intervjuar 35-åringen, som har ryggen mot kameran. Reportrarna är så förtjusta, de är så lyckliga om att få vara med om detta att hela situationen blir närmast devot.

Gerdin: Jag reagerade också på den bilden, den var obehaglig. Men generellt, för alla de intervjuer som gjorts, i Ekot, hos Aschberg och i Expressen, kan man ju säga att här har vi de verkliga kalkonerna i den här historien, om man pratar om trovärdighet och ett journalistiskt etiskt fiasko. Och jag tror inte att de journalister som gjort de här intervjuerna är så dåliga att de låter bli att ställa några kritiska frågor, utan den enda förklaring jag kan se är att man har gjort en uppgörelse. Och då skiter jag i pengarna, utan den allvarliga uppgörelsen är att man fått lova innan att inte ställa vissa frågor, att inte ställa några följdfrågor, att inte ta upp hans kriminalitet…

Sjöberg: Fel!

Gerdin: Men varför låter journalisterna bli att ställa de här frågorna? Det är likadant i alla intervjuer.

Sjöberg: Det finns ingen uppgörelse i våra intervjuer med honom. Vi tyckte det var jätteviktigt att han fick ge sin bild. Det är en fullständigt självklar journalistisk ambition, när man en hel vecka vänt ut och in på en persons liv.

Gerdin: Men om det är så, att det inte fanns någon uppgörelse om vad ni fick fråga om, då är det ju jävligt dålig journalistik. Under en hel vecka har vi alla gett en bild av den här människan. Sedan släpps han och intervjuas – och då är allting som bortblåst. Då är han en Ulf Lundell-figur som tittar ut över havet och det finns inte någon form av ifrågasättande eller kritiska frågor!

Sjöberg: Vi ställde frågorna. Vi kan inte tvinga honom att svara.

Gerdin: Nej. Ingen av er gjorde det.

Sjöberg: Jo.

Gerdin: Men varför skrev ni inte ut dem i tidningen då?

Hamilton: En politiker som inte svarade skulle ni aldrig låta komma undan så enkelt.

Wifstrand: Varför göra det med honom, när han ohämmat sitter och ljuger? Vi vet ju, på den beskrivning som alla tagit fram, att det delvis är en mytoman, och då ska man alltid vara försiktig med vad man ger för utrymme. Det gäller inte minst Sveriges Radio. Här upplåter de för första gången utrymme åt en vanlig människa i Ekots Lördagsintervju och så blir det 35-åringen. Att då låta den vara helt okritisk, då har man hamnat i galen tunna. Det är fel att ge honom utrymme under så fria former, att helt släppa relevanskraven och den kritiska hållningen.

Hamilton: Jag tycker att intervjuerna har varit lite präglade av dåligt samvete.

Gerdin: Läsarna, tittarna och lyssnarna får ju en väldigt konstig bild. Jag tror att de får ett oerhört gott intryck av honom och att de därför tänker att allt de där jävla medierna har skrivit om honom har varit fel.

Sjöberg: Vi kan inte ta ansvar för helheten, bara för vår egen helhet. Jag tycker att intervjun i Expressen var bra och relevant.

Är det rätt eller fel att betala 35-åringen för hans medverkan?

Sjöberg: Han ska ha samma rättigheter som övriga som medverkar. Han fick honorar för sin debattartikel och för den här dagboken han skrev och vi betalade hotell och resor. Det tycker jag är självklart.

Har rapporteringen om 24-åringen varit bättre än den om 35-åringen?

Hamilton: Ja. Den har varit klokare och mer relevant. Jag kan inte erinra mig något exempel på irrelevans i bevakningen.

Gerdin: Är skillnaden så stor? Vi har redovisat hans bakgrund och brottsregister, det gjorde vi med 35-åringen också, vi har pratat med folk i hans närhet. Jag ser ingen större skillnad.

Hamilton: Jo, det finns en skillnad. 35-åringen var så medialt tacksam: det fanns så många kopplingar till Stureplan och en del tidningar förstökte till och med förknippa honom med kungahuset. När det gäller 24-åringen har vi helt enkelt inte fått tag på lika mycket. Och: de vänner som intervjuats den här gången har haft en direkt koppling till själva händelsen, till eventuella bekännanden, gömmande av bevismaterial och så vidare.

Wifstrand: Det är för tidigt att säga. Skildringen av 24-åringen är fortfarande mitt i ett skeende. Men det är svårt. Man tänker sig för både en och två gånger innan man skriver om hans psykiska ohälsa och så vidare. Det finns många inslag om honom som är knepiga att hantera.

Sjöberg: Kort svar: hittills ganska jämförbart. Det är inga stora skillnader.

Finns det en risk att rapporteringen blir mer spekulativ till sin natur om den häktade inte är namngiven?

Wifstrand: Jag hoppas och tror att när man namnpublicerar så sjunker åtminstone inte kraven när det gäller relevans.

Sjöberg: Risken är större att den blir spekulativ utan namnet. Om man publicerar namn och bild kräver det större noggrannhet. Då måste det vara absolut korrekt.

Gerdin: Till en del kan jag hålla med om att man nog tillåter en del mer om man inte kör namnet. Men det är ju inte så att vi medvetet går in och säger: vi skiter i att köra namnet, så kan vi pumpa på hur mycket som helst. Vi jobbar inte så. Jag såg Lasse Weiss i programmet Hetluft. Han sade något i stil med att de här, och så viftade han mot Aftonbladet och Expressen, de har aldrig tänkt en pressetisk tanke i hela sitt liv. De funderar inte i de banorna. Men jag hävdar precis tvärtom: att kvällstidningarnas sätt att jobba gör att vi sitter i pressetiska frågeställningar varje kväll, året runt.

I den extremt pressade nyhetssituation som råder precis när en misstänkt ministermördare just gripits och det är några timmar till deadline: bryr ni er om huruvida PON eller GRN fäller er om ett halvår, eller om det rentav blir en förtalsprocess? Är det något man över huvud taget reflekterar över eller kör man bara så det ryker?

Hamilton: Ja. På en gång.

Sjöberg: Ja. Omedelbart. I synnerhet i sådana lägen.

Gerdin: Den första tanken, när man får namnet, är: hem med så mycket uppgifter som möjligt om den här killen. Sedan tar man diskussionen: vad publicerar vi.

Wifstrand: Är man utgivare har man det i ryggmärgen. Man glömmer aldrig bort att man är utgivare. Morgon, middag, kväll är jag det. Till och med när jag sover, med tanke på hur dåligt våra tryckerier har fungerat. Och just i de här lägena skärper man till sig ordentligt och blir inte så slapp och rutiniserad som Dagens Nyheter ibland annars har anfäktats av att vara.

För att avsluta diskussionen: vilken lärdom bör medierna dra av rapporteringen och debatten?

Sjöberg: Att man inte bör låta sig ryckas med för mycket i det oerhört uppskruvade Internet- tempot.

Hamilton: Att hela tiden ta ansvar och komma ihåg att det är vi som får stå till svars för vad vi publicerar, oavsett vad alla andra gör.

Wifstrand: En bra lärdom är: låt läsarna säga vad de anser om oss. En annan, mer intern aspekt, är att jag har fått intern kritik av mina medarbetare för att jag som utgivare inte gett dem tillräckligt med stöd, i det dagliga arbetet med en sådan här bevakning, dygn efter dygn efter dygn. Det har fått mig att fundera en del.

Gerdin: Jag har inte riktigt landat än, faktiskt. Vi befinner oss fortfarande mitt i hela historien. Men när vi landat kommer jag att sätta mig med medarbetarna och i detalj gå igenom vår rapportering och ställa det mot de punkter vi har i vår interna policy om hur vi ska jobba. För att jämföra: hur stämmer det vi gjorde med det vi vill vara som tidning. Och där är jag rätt säker på att det kommer att skilja ganska rejält på vissa punkter, på vad vi vill vara och vad vi har varit.

MARTIN JÖNSSON

mj@journalsiten.se