Gå direkt till textinnehållet

Att städa framför sin egen dörr

Medierna själva måste ta starkare initiativ när det gäller självsaneringen. Annars kanske någon annan gör det.

Kritiken mot medierna efter rapporteringen om mordet på Anna Lindh har stundtals varit svepande och till och med oresonlig. Men detta får inte vara skäl nog att skaka av sig den.

Den olust kritiken speglar, med en tydligt underton av ett växande, djupt känt medieförakt, måste tas på största möjliga allvar. Och de väsentliga frågor som läsare, debattörer och mediekritiker ställt de senaste månaderna måste inte bara besvaras, utan framför allt leda till en märkbar förändring. Framför allt en fråga: fungerar mediernas självsanering?

Om svaret på den frågan i majoritetens ögon är nej kan konsekvenserna bli mycket allvarliga, med skärpt lagstiftning tillkommen i en våg av nationell vrede. Kanske inte den här gången, men väl nästa, om mönstren i rapporteringen upprepas.

bryt

Självsaneringen är det enda rimligasystemet för en fri och oberoende journalistik. Men det bygger på att de sanerande instanserna åtnjuter största möjliga respekt, såväl internt som externt. I dag finns tre självsanerande instanser: Pressens opinionsnämnd (PON) , Yrkesetiska nämnden (YEN) och Pressens textreklamkommitté (TRK). Samt en myndighet med sanerande uppgift: Granskningsnämnden för radio och TV (GRN). Av dessa är det i princip bara PON som har både den förankring i allmänheten som krävs och det genomslag i journalistkåren och hos utgivare som krävs för att dess beslut ska ha reell betydelse. GRN är för politisk, TRK för tandlös och YEN för anonym.

Men inte ens PON har sådan tyngd att dess utslag förmår förändra det redaktionella beteendet. Dels är det bara pressen som omfattas av dess prövningar, dels är det bara en liten del av klandervärda artiklar som verkligen anmäls och blir ärenden, dels är det alltför vanligt att tidningar köper sig fria från klander genom att göra egna uppgörelser med dem som känner sig drabbade. Dessutom är lärdomen av PON-utslagen ytterst begränsad.

bryt

Liknande övertramp sker om och om igen – och i en accelererande takt i tider av upplageproblem och hård konkurrens. Det senaste året har kvällstidningarna Aftonbladet, Expressen, GT och Kvällsposten (hos PON ses de båda senaste fortfarande som egna tidningar, inte editioner) noterats för 18 fällningar. Det är den högsta siffran sedan 1995-96, då upplagestriden mellan AB och Expressen rasade som hårdast. Då noterades AB för flest fällningar, i dag är det Expressen. Något som Thorbjörn Larsson (då chefredaktör för AB, i dag styrelseordförande för Expressen) kommenterade i Journalisten i våras med orden ”Man tar lite större risker när man måste”. Det synsättet utgör naturligtvis den allra största risken, för det innebär att man ser pressetiken som något förhandlingsbart, som man kan tänja på när man ser det påkallat.

bryt

I fjol fördes en diskussion om att införa en Etermediernas opinionsnämnd, som skulle granska radio och TV på samma sätt som PO/PON gör för pressen. Men den frågan verkar vara död i dag. De samtal mellan parterna som skulle inledas har inte ens påbörjats. Det är synd. En etermediernas opinionsnämnd – eller rent av en Mediernas opinionsnämnd, för alla medier – vore viktig för att ge det självsanerande ämbetet största möjliga tyngd. Att inrätta en sådan är, självklart, inte oproblematisk. Journalistförbundet har stadgar som spelar in, etermedierna lagar och sändningstillstånd – och alla parter är ovilliga att skjuta till mer pengar för att bygga upp nya institutioner.

Men frågan borde åtminstone utredas, av Pressens samarbetsnämnd och etermedieföretagen i samverkan. För en sak är helt uppenbar: medierna själva måste ta starkare initiativ när det gäller självsaneringen. Annars kanske någon annan gör det.

mj@journalisten.se

P.S.

Intervjun med kritikern och häcklaren Joe Queenan i senaste numret av Bon bör läsas noga av alla som tycker att Linda Skugge var elak när hon recenserade Björn Ranelid. Så här säger den store Q om sin upplevelse av att befinna sig på en konsert med den amerikanske smörsaxofonisten Kenny G: ” Tänk dig att befinna dig i ett rum med 5 000 människor som tycker att Kenny G är bra. Det är som att närvara vid partidagarna i Nürnberg i september 1935. Du känner dig lätt lite utanför.”

Det, käre Ranelid, är att vara elak.

Fler avsnitt
Fler videos