”Att skriva boken har varit en kamp”

– Jag har länge tänkt att det är en historia värd att berätta, säger Anna de Lima Fagerlind, som är journalist på tidningen Finansliv till vardags.

För drygt fyra år sedan bestämde hon sig för att göra ett försök att skriva boken. Hon hade avslutat  ett vikariat och frågade en före detta klasskompis som arbetade på förlaget Natur & Kultur om han kunde ge henne några råd om hur hon skulle gå till väga. Han tyckte att hon skulle skriva ett synopsis, ett testkapitel och ett brev om sig själv och skicka in det.

– Han bad mig att skicka det till honom först så skulle han ta det vidare till någon på förlaget och se om de var intresserade. Jag gjorde det och de nappade. Jag behövde aldrig vända mig någon annanstans.

Arne Sucksdorffs film marknadsfördes i Sverige som en dokumentärfilm trots att den inte var det. Barnen i huvudrollerna flögs till Stockholm för att vara med och möta pressen. För Anna de Lima Fagerlinds pappa Toninho fick resan till följd att han och hans yngre bror Marcos drygt ett år senare placerades som fosterbarn i varsin svensk familj. Deras mamma ville att de skulle få möjlighet att studera. Idag har båda bröderna flyttat tillbaka till Brasilien.

– Jag hade en massa brev, tidningsartiklar och bilder från filmen som pappa lämnade kvar till mig när han flyttade till Brasilien. Jag gick igenom det och sedan bokade jag en resa till Brasilien och åkte ner och gjorde de första intervjuerna med pappa och min släkt där. Jag fick hjälp av pappa eftersom jag inte pratar flytande portugisiska. Pappa intervjuade jag hela tiden, varje dag under den tid jag var där. Jag har även intervjuat Arne Sucksdorffs äldsta barn.

Hon ville förklara sin intention med boken för hans barn och att den bild hon ger av Arne Sucksdorff inte är helt smickrande.

– Jag upplever honom inte som någon skurk, men han marknadsförde filmen på ett inte sanningsenligt sätt. Min bild av honom stämde rätt väl överens med deras. Han var en konstnär som satte filmen före allt. I hans värld var inte det viktigaste att barnen fick pengarna de blivit lovade, det viktigaste var att förmedla berättelsen.

Filmen är hon uppväxt med och har sett många gånger.

– Jag tycker det är en fin film. Men den är ju inte sann. Ja, den är ju sann så till vida att det fanns – och finns – många barn som hade det på det sättet. Men barnen i filmen levde ju inte så.

Mycket av det som kom fram i intervjuerna var nytt för henne.

– En del var nog nytt även för min pappa, min släkt har nog inte pratat så mycket om det här. De har olika upplevelser av vad som hände och olika perspektiv.

Det svåraste med boken var själva skrivandet, tycker hon.

– Det har varit en kamp, det är stor skillnad jämfört med att skriva artiklar. Det är svårt att berätta någon annans historia. Att ta sig rätten att tolka någons liv, kanske framför allt med min farbror som inte lever och kan tycka till.

Men pappa, som fick läsa boken innan den gick i tryck, var nöjd.

– Han sa att han kände igen sig och att det kändes äkta, det kändes jätteskönt. Det har varit det viktigaste för mig – att det skulle kännas ”på riktigt”.