Åsa Linderborg om kungaboken: ”Jag har rena händer”

”Är du inte klar med den där boken snart?”, har Aftonbladets kulturreporter Åsa Linderborg fått höra av journalistvänner. Sverige är ett av få länder med monarki och kungahusets makt är stor – men svenska journalister är ointresserade, konstaterar hon.

– Jag tycker att journalister borde vara intresserade av kungahuset. Det handlar om vårt statsskick. Ett väldigt speciellt feodalt system där ämbetet går i arv inom en familj – samtidigt som vi brukar kalla oss världens mest demokratiska och progressiva land.

Den 690-sidiga biografi hon skrivit om kungen är den första som varken är en pamflett eller devot, menar hon. För boken, som placerar kungahuset och kungen i sin samtid och också är en skildring av det svenska samhället, har hon plöjt tidningsarkiv från 1932 och framåt.

– Ingen känner ju kungen. Så jag har gjort en berättelse om hur han konstrueras i offentligheten – det här är huvudsakligen en studie i journalistik, en metaberättelse av hur mitt eget skrå hanterat kungen.

Så hur har journalisterna klarat bevakningen?

– Medierna är ganska konstanta i att både smeka, bygga upp – och mobba och hacka. Nu håller hela Medie­sverige på och bygger upp kungahuset på ett sätt som är generande faktiskt. Hela personkulten kring Victoria är genant. Jag gillar också henne, men vi har inte längre några intellektuella i Sverige som tar frågan om monarkin på allvar. Förut hade vi Vilhelm Moberg, Tingsten och sådana. Sedan Ulf Nilson och Annette Kullenberg dog är det i stort sett tyst, Per Svensson ropar ut i en öken.

Den granskande journalistiken har varit sällsynt. Det tycker Åsa Linderborg är en svaghet.

– Kungafamiljen är vår främsta överklassfamilj, med ett av världens tyngsta nätverk, la crème de la crème av de som äger något i Sverige. Det är klart att det nätverket betyder något i praktiken, men vi journalister bryr oss inte om att granska det. Det är också väldigt svårt, eftersom de inte släpper ett papper ifrån sig. Dessutom är mediehusen opportunister, våra läsare, lyssnare och tittare vill inte ha negativa nyheter om kungafamiljen.

Har din syn på kungahuset förändrats?

– Jag är lika mycket republikan som tidigare. Men för mig var det här en övning i empati. Att ta sig an en person som lever, som jag inte känner, och ge honom en chans. Många gånger har kungen gjort mig generad. Jag har velat förstå varför han hamnar i situationer där han gör mig generad.

Lyckades du?

– Det ska oerhört mycket till för att jag ska hånskratta åt honom efter det här.

Någon intervju med föremålet för biografin har hon inte fått. Som tur är.

– Det hade blivit en sämre bok. Jag är en dålig journalist på så vis att jag blir lojal med alla jag tar i hand. Jag hade inte fått ur honom någonting – han har övat hela livet på att inte säga något – och jag hade blivit väldigt rund i kanterna. Nu har jag rena händer, jag har skrivit från mina egna iakttagelser.