Queerteorin är en myt
Sarah Olsson känner sig (Journalisten 5/2013) kränkt å genusvetenskapens vägnar av min kritik av queerteoretikerna. Men en som långt före mig framfört sådan kritik är Yvonne Hirdman, historieprofessor och känd för sin genusforskning, som i en intervju i Forskning & Framsteg (5/2010) avfärdade queertänkandet som ”ovetenskapligt”.
Att detta tänkande skulle vara ”etablerat och vedertaget” ens bland genusforskare är alltså grundfalskt.
Olsson hänvisar till ”barn med tvetydiga kön”. Enligt bland annat Läkartidningen handlar det om cirka 0,2 promille av alla nyfödda barn. Ett på 5 000. Att göra bisak till huvudsak, att dra generella slutsatser utifrån extrema undantag är inte vetenskap snarare, vidskepelse – om Olsson föredrar det epitet framför ”stollighet”. Påståendet att könsindelningen är 500 år gammal är också ovetenskapligt nonsens. Ett enda exempel: Birger Jarl, som för 800 år sedan stiftade lagar om kvinnofrid (tyvärr lika aktuell i dag) och om att vid föräldrars död ”syster må ärva hälften mot broder” skulle nog ha blivit mycket häpen över Olssons påstående. Olsson jämför könsindelningen med en myt liknande myten att jorden var platt. Men i ett upplyst samhälle är det säkert vanligare att konstiga sekter sprider myter som vinner föga gehör.
Queerteorin är en sådan myt. Att dess företrädare ser sig som ett ”avantgarde som skådat ljuset” är enbart patetiskt. Vad gäller ”hbtq” så bekräftar Olsson, liksom andra som svarat på mitt inlägg i Journalisten (4/2013) att begreppet är omstritt bland hbt-personer.
Att använda uttrycket blir i praktiken ett ställningstagande för en viss falang inom hbt-rörelsen. Men när ”utomstående” debattörer skriver ”hbtq”, till exempel Peter Weiderud i Omar Mustafa-debatten, är det knappast ett medvetet ställningstagande utan ren aningslöshet. Ansvariga redaktörer bör uppmärksamma detta.
Benkt Lundgren