Anwar Hossain: ”Jag fruktar för mitt liv

Anwar Hossain är trött. Trött på att vänta och trött på att kämpa. Han har inte sovit någonting under natten, liksom många andra nätter sedan han fick beskedet om utvisning.

Den 5 maj förra året meddelade Migrationsverket Anwar Hossain att han inte kunde stanna i Sverige. Han hade då varit här i sex år, för att plugga journalistik. Just nu läser han journalistikvetenskap på JMK, Stockholms universitet.

I Bangladesh pluggade han matematik i staden Sylhet, men skrev samtidigt för tidningarna Mukthakantha, Ittefaq, Independent, Daily Star och Daily Prothom Alo. Efter att han skrivit om studentpolitiken i det numera styrande partiet Awamiförbundet blev han misshandlad och skjuten i knäet.

– Mannen som sköt mig siktade först på mitt bröst. Jag tittade honom rakt i ögonen och efter ett tag sänkte han pistolen och sköt i marken i?stället. Kulan rikoschetterade och träffade mitt knä, säger Anwar Hossain.

Efter att han blivit skjuten flyttade Anwar Hossain till huvudstaden Dhaka. Där fortsatte han skriva för Mukthakantha, som har sitt huvudkontor där. Men snart hittades han av partiet och misshandlades igen.

– Då började jag se över möjligheterna att lämna landet. Jag sökte till journalistutbildningen i Stockholm och blev antagen.

2004 flyttade Anwar Hossain till Sverige och började läsa internationell webbjournalistik på JMK. Tre år senare började han blogga om den dåvarande militärregimen.

– Medierna i Bangladesh var väldigt kontrollerade vid den här tiden. Jag ville skriva om det som hände i landet som de inte kunde skriva om, säger Anwar Hossain.

Hans plan var att utbilda sig här och sedan återvända till Bangladesh och arbeta som journalist när läget hade lugnat sig. Men 2009 tog Awamiförbundet över makten, samma parti vars anhängare skjutit Anwar.

Innan de tog makten lovade de att stoppa de utomrättsliga mord som blivit så vanliga under militärregimen. Paramilitära styrkor utförde ett stort antal mord på uppdrag av regimen, och påstod i efterhand att de som dödats var brottslingar som gjort motstånd vid gripandet. Men det enda som hände när Awamiförbundet kom till makten var att offren byttes ut, till de förra politiska ledarna.

Då startade Anwar Hossain en ny blogg, extrajudicialkilling.info, denna gång bara inriktad på bevakningen av utomrättsliga mord. Han tog kontakt med andra journalister som torterats eller hotats och bjöd in dem att skriva på bloggen.

– De blev väldigt glada, det var ett sådant här forum de väntat på. Nu är det en väldigt känd hemsida i Bangladesh.

Men bloggandet hade ett högt pris. Anwar Hossain anklagas nu för ett mord som begicks i Bangladesh i januari 2009. Då befann Anwar Hossain sig i Sverige. Skulle han dömas för mordet riskerar han att avrättas.

– Jag är rädd för att om jag blir utvisad så kommer de att ta mitt pass och då kan jag inte bevisa att jag var här när mordet begicks. Eller så kommer de att döda mig direkt, säga att jag gjorde motstånd.

Anwar Hossain riskerar att bli ett av offren för de utomrättsliga mord han själv skriver om. Men Migrationsdomstolen ville först inte ens titta på arresteringsordern. Eftersom det cirkulerar många falska dokument från Bangladesh antog Migrationsdomstolen att Anwar hade fejkat mordanklagelsen.

– De ville inte göra någon muntlig utfrågning och inte heller någon undersökning av dokumenten. Det stämmer att det har kommit många falska dokument från Bangladesh, men 100 procent av dokumenten är så klart inte falska. Om de baserar alla bedömningar på det så har människor som jag inte en chans.

Efter att JMKs studentkår startade en namninsamling och tog kontakt med medier för att uppmärksamma Anwar Hossains situation ändrade sig Migrationsdomstolen. Han fick ett datum för muntlig utfrågning, den 14 januari. Men strax före jul tog domstolen tillbaka beslutet. Det blev ingen utfrågning, i?stället fick Anwar Hossain skicka in de dokument han hade för översättning och undersökning.

Något datum för beslut har Anwar Hossain inte fått. Nu kan han bara vänta. Att hålla igång studierna under tiden är svårt, och han har tagit ett jobb som diskare på en restaurang för att klara ekonomin. Han är glad och tacksam över det stöd han har fått från andra studenter, lärare och kolleger och säger att han inte vet hur han ska tacka för all hjälp . Och han försöker hålla modet uppe, men uppgivenheten börjar ta över.

– Jag vet inte vad som kommer hända. Jag kan inte återvända till Bangladesh, jag fruktar för mitt liv. Samtidigt har jag ingen framtid här. Och jag har inte sett min mamma på sju år.