Jelena Kostiutjenko: ”Jag har stort hopp för mitt hemland – men först måste vi förlora kriget”

Vi träffas i en hotellobby i ett plötsligt soligt Stockholm och Jelena Kostiutjenko ser trött ut. Hon lider fortande av sviterna av den misstänkta förgiftningen hon utsattes för under en resa till München i oktober 2022 och som hon själv skrivit om i Dagens Nyheter och flera andra europeiska tidningar. Hon orkar bara arbeta några timmar om dagen.

– Det gör mig riktigt arg. Jag gillade att jobba mycket, långa dagar. Nu går det inte.

Hon har bra och dåliga dagar men de bra dagarna blir fler, säger hon. Ilskan ger energi.

– Jag är rasande på att de kriminaliserade mitt yrke. Jag är så arg på att de bokstavligen förbjöd sanningen. Jag är arg på att de tog mitt älskade Ryssland ifrån mig och att jag inte kan återvända hem till mitt land och min familj.

Hur hanterar du den ilskan?
– Genom att skriva en bok. Genom att …

Hon sitter tyst en stund och tittar ner i bordet och verkar brottas med sina tankar. Hon muttrar en svordom och skakar på huvudet.

– Jag önskar att jag kunde säga att jag hanterar min ilska genom att göra motstånd, genom att slå tillbaka mot repressionen. Men det är inte helt sant. Det finns en förväntan på mig att jag ska slåss mot Putinregimen som gjort detta mot mig, mot alla dödshot som gjort mitt liv svårt. Men att slåss … det är barnsligt. Jag vill bara få tillbaka mitt land.

– Jag vet att mitt land kan och borde vara annorlunda. Kriget i Ukraina borde vara över. Alla kriminella som startade kriget borde åtalas. Alla propagandister som gjorde kriget möjligt och fortsätter att göra det möjligt borde också åtalas.

Jelena Kostiutjenkos reportagebok Mitt älskade land är en tegelsten på över 450 sidor, om uppväxten i Jaroslavl, arbetet på Novaja Gazeta och om Ryssland utanför Moskvas ringled.

– Boken handlar om min kärlek till mitt land och hur den kärleken förändrats och har förändrat mig. Jag vill visa hur det ser ut när fascismen tar över ett land. Vilka var varningstecknen vi missade? Jag förlorade mitt land till fascismen och jag vill inte att någon annan ska tvingas genomlida samma sak, säger Jelena Kostiutjenko.

Du älskar Ryssland?
– Putin säger: ”Om du älskar Ryssland, döda ukrainare. Om du älskar Ryssland, håll tyst, lyd order, ljug om du behöver.” Men grejen med kärlek är att den aldrig kräver mord, lydnad, lögner eller tystnad. Kärlek kräver bara liv. Ja, jag älskar mitt folk. Jag har mött så många olika personer under mitt arbete som journalist, jag har sett fruktansvärda saker men också mycket skönhet i Ryssland.

I boken reflekterar Jelena Kostiutjenko över sina egna reportage och avslöjanden, vänder blicken inåt och berättar om det liv hon älskade och tvingades lämna bakom sig.

– Jag insåg att jag inte kunde gömma mig bakom mina intervjupersoner som jag brukar. Det skulle inte vara ärligt. Så jag bestämde mig för att skriva om mig själv, också.

Var det svårt?
– Det var bland det svåraste jag har gjort. Jag blev journalist för att få betrakta andra och slippa betrakta mig själv. Jag grävde djupt i mina minnen och gillade inte vad jag hittade.

Vad skiljer din bok från andra reportageböcker om Ryssland?
– I västvärlden förknippas Ryssland med Putin, Kreml och Moskva. Vi har ett uttryck i Ryssland: ”Moskva är inte Ryssland, Ryssland är inte Moskva.” Jag tar läsarna till andra platser, som de förmodligen aldrig hört talas om och människor de aldrig ägnat en tanke åt: tonåringar som bor på ett övergivet sjukhus i en förort till Moskva, ett homosexuellt par som mördas i Krasnodar, en kvinna som försöker hitta sin döde makes kropp i Donbas, den utdöende folkgruppen nganasaner som bor på Tajmyrhalvön i norr och har förlorat sitt språk, människorna som bor vid de röda döda floderna i Norilsk. Det är också Ryssland, det riktiga Ryssland, och det är inte mindre viktigt.

När Jelena Kostiutjenko var 14 år råkade hon köpa Novaja Gazeta, öppnade tidningen och fick syn på en artikel om Tjetjenien där det bland annat förklarades att i byn Mesker-Jurt hade soldaterna dödat 36 personer. En man hade blivit korsfäst med spikar genom händerna, men överlevt. Artikeln var signerad Anna Politkovskaja. Hon gick till biblioteket och bad om fler nummer av Novaja Gazeta.

Ur boken:

---

”Jag letade efter hennes artiklar. Jag läste dem. Det kändes som om jag hade feber, jag lade handen över pannan, men den var kall, fuktig, död. Jag insåg att jag inte visste någonting om mitt land. Att teven hade lurat mig.

Jag gick runt med den här insikten i några veckor. Jag läste, gick runt i parken, gick runt och läste igen. Jag ville prata med någon vuxen, men det fanns inga vuxna – alla trodde på teven. Jag var arg på Novaja Gazeta. Den hade tagit ifrån mig vår gemensamma sanning, och jag hade aldrig haft en egen sanning. Jag är bara fjorton, tänkte jag, och redan ett slags invalid.

Sedan bestämde jag mig för att arbeta på Novaja Gazeta.

Efter några år lyckades jag.”

---

17 år gammal fick hon jobb på Novaja Gazetas centralredaktion i Moskva. Hennes rum låg vägg i vägg med Anna Politkovskajas.

– Hon var den första personen jag såg när jag kom in på redaktionen. Jag vågade inte prata med henne. Hon var min idol.

Du blev journalist för att du ville göra samma sak mot andra det som Anna Politkovskaja gjort mot dig?
– Är det inte vad alla journalister vill? Att få folk att se verkligheten för vad den är?

Hur var det att arbeta på Novaja Gazeta?
– Som en dröm. Den varade i 17 år.

Som en dröm – i 17 år? Verkligen?
– Ja. Jobbet som journalist är aldrig tråkigt. Man får se så mycket, möta så många, gå djupt in i verkligheten och berätta om den för andra människor. För mig är det förunderligt att det är betalt arbete.

Journalisten träffade den ryska exiljournalisten Jelena Kostiutjenko på Södermalm i Stockholm tidigare i oktober. Foto: Tor Johnsson

Jelena Kostiutjenko är förmodligen den enda ryska journalist som blivit insläppt i Ukraina av den ukrainska försvarsmakten efter invasionen. Men hon hade haft för bråttom att komma in i landet och hann inte förbereda sig. Det var sent på kvällen den 25 februari 2022.

– Telefonen och kreditkortet slutade fungera och mina ryska rubel blev värdelösa i samma ögonblick jag klev över gränsen i Medyka. Så där stod jag utan pengar och utan att kunna kontakta någon.

Hon fick syn på en man som stod och rökte och gick fram till honom och frågade om han kunde dela internet med henne så att hon kunde meddela redaktionen att hon mot alla odds tagit sig in i Ukraina.

– Han frågade var min redaktion låg. Jag svarade Moskva. Han bad mig vänta medan han tog farväl av sin hustru och son som skulle fly till Polen. När han kom tillbaka delade han internet på sin telefon med mig och berättade att han var på väg till fronten. Han frågade mig vart jag skulle och jag sa att jag vill till Odessa men först till Lviv. Han förklarade att vi befann oss två mil från närmaste stad. Det gick inga bilar eller bussar, det var krigets andra dag.

– Så han tar min tunga väska där jag har min skottsäkra väst och hjälm, hivar upp den på axeln och säger: ”Okej, då går vi.”

– Vi vandrade hela natten. Efter en stund fick vi sällskap av en annan man som också tagit farväl av sin fru och son vid gränsen. Vi gick tillsammans alla tre och de försökte hålla mig på gott humör. Jag mådde fruktansvärt dåligt efter invasionen och hade starka overklighetskänslor. De tog hand om mig, köpte mig kaffe och varmkorv i en kiosk, pratade oupphörligt med mig så att jag inte skulle bryta ihop.

Jelena Kostiutjenko tystnar och tittar ut genom hotellfönstret mot Medborgarplatsen. När hon vänder sig om igen är rösten kraftlös.

– De där två ukrainska männen på väg mot fronten delade sina berättelser, sina tankar och rädslor med mig, de bar min packning, såg till att jag kunde fortsätta. Det var så många fler som hjälpte mig. Några riskerade sina liv för att få mig in i ockuperade områden och ut igen.

Varför tror du att de hjälpte dig?
– Jag vet varför, de sa det till mig. De såg mig som ett fönster, en öppning, för att kommunicera med det ryska folket. Om den ryska civilbefolkningen förstår vad som händer i Ukraina kommer de att kunna stoppa kriget, trodde de. Den tilltron till oss ryssar, samtidigt som vi dödade dem, kommer jag aldrig att glömma.

Efter fem veckor fick hon order från Novaja Gazetas chefredaktör Dmitrij Muratov att lämna Ukraina. Hon var på väg till Mariupol men det fanns trovärdiga underrättelser om att en tjetjensk styrka utanför staden fått order om att hitta och döda henne. Hennes rapportering hade väckt Kremls vrede.

– Jag ville åka tillbaka till Ryssland. Censurlagarna hade visserligen ändrats och min rapportering från Ukraina var plötsligt olaglig, men jag tänkte att jag skulle få kanske fem års fängelse; jag är ju förstagångsförbrytare och då blir straffet lindrigare. ”Med gott uppförande är jag ute efter tre. Det klarar jag”, tänkte jag. Jag vet hur otroligt dumt det låter.

Dmitrij Muratov förbjöd henne. Hon skulle inte få fängelse om hon kom tillbaka till Ryssland, menade han. Hon skulle bli dödad.

Jelena Kostiutjenko. Foto: Tor Johnsson

Hösten 2022 tog det slut. Inte bara hennes anställning, utan hela Novaja Gazeta. Utgivningen hade upphört på grund av den tilltagande censuren. I april startades en europeisk edition med bas i Riga men sajten är blockerad i Ryssland.

I september 2022 kom domarna mot de ryska journalisterna Vladimir Kara-Murza och Ivan Safronov: 25 respektive 22 års fängelse.

– 25 års straffarbete, vad i helvete? Här hade jag gått och trott på fem års fängelse. Jag kan inte återvända idag, men en dag kommer jag att kunna det.

Har du hopp?
– Ja. Jag har så mycket hopp att det grumlar mitt seende. När folk frågar mig om Rysslands framtid föredrar jag att inte svara eftersom jag vet att jag inte ser klart. Jag tror inte att jag kan vara objektiv.

Vad hoppas du på?
– Jag hoppas att Ryssland förlorar kriget. Gud förbjude att vi vinner det här kriget! Det vore en katastrof. Fascism är ett mentalt virus, en expansiv ideologi; det är inte tillräckligt med bara ett krig, det kommer alltid ett till och ett till. Det vore en mardröm utan slut. Vi kommer att förlora kriget, jag är övertygad om det. Då måste vi ryssar inse en mängd obehagliga saker om oss själva och återuppbygga det som går att återuppbygga. Det kommer att vara en lång process. Jag tror inte att jag kommer att leva så länge att jag ser slutet på den. Men ja, jag har stort hopp för mitt hemland, men först måste vi förlora kriget.

Mitt älskade land kommer ut i flera länder i höst och vinter och kommer att distribueras digitalt och gratis i Ryssland via ett nybildat förlag som ägs av den ryska exiltidningen Meduza, som under hela kriget har lyckats ta sig förbi den ryska mediemyndigheten Roskomnadzors censur.

– Det är viktigt för mig att boken når ryssar och jag hoppas att den kan hjälpa till att starta en ärlig konversation i Ryssland, om vår gemensamma erfarenhet, om brustna illusioner. Och jag hoppas att läsare oavsett nationalitet kommer att inse faran och bli mer vaksamma på fascismens tecken, säger Jelena Kostiutjenko.