2004 var åsikternas år
Albert Einstein hade en formel för framgång som fastslog att det är en ekvation bestående av summan av X (arbete), Y (lek) och Z (förmågan att hålla käften). Den gällde för matematiker, men att döma av de debatter som präglat medieåret 2004 gäller den även för journalister. Det har ju varit ett Åsikternas år. Eller snarare: ett åsikterna om åsikternas år.
Albert Einstein hade en formel för framgång som fastslog att det är en ekvation bestående av summan av X (arbete), Y (lek) och Z (förmågan att hålla käften). Den gällde för matematiker, men att döma av de debatter som präglat medieåret 2004 gäller den även för journalister.
Det har ju varit ett Åsikternas år. Eller snarare: ett åsikterna om åsikternas år. Där det inte så mycket handlat om hur de åsikter journalister har präglar deras arbete, utan mest om huruvida man ”erkänt” att man haft åsikterna. Eller för att tala med Einstein: en negativ Z-koefficient drar ner värdet av X-koefficienten.
I fallet med Cecilia Uddén var det ju inte så att det fanns en kraftfull och sakligt grundad kritik av hennes rapportering. Visst, det fanns personer som tyckte att den var alltför Bush-kritisk, men det hela hade aldrig lett till några fällningar i Granskningsnämnden och innan hon själv satte foten i munnen i P1 Morgon och öppet uttalade att hon föredrog Kerry (det vill säga glömde bort vikten av Z-faktorn) fanns det ingen ”Uddén-affär”.
Samma sak var det med SVT-medarbetaren Per Gudmundsons numera stoppade blogg. Ingen hade, mig veterligen, hävdat att Per Gudmundsons privata åsikter, påverkade den journalistiska kvaliteten på de program han var redaktör för i SVTs temakanal 24, eller att programmens innehåll på något sätt var i strid med SVTs sändningstillstånd. Det enda som hände var att Gudmundson berättade för sin chef att han på sin fritid drev en blogg, där han kommenterade samhälls- och kulturfrågor i stort och smått, på ett ytterst personligt och välskrivet sätt. Z-faktorn igen, med andra ord. Om Gudmundson hållit käften hade sannolikt inget hänt.
”Du får väl starta en anonym blogg eller nåt”, kommenterar en av läsarna på gudmundson.blogspot.com. Och där har vi pudelns kärna: hur ska ledningen för public service-företagen kunna kontrollera vilka åsikter deras medarbetare framför? Vill de verkligen kunna det? Är det okej att delta i en e-postlista? Att delta i en demonstration eller politiskt möte? Hur ska detta kontrolleras? Av en liten armé av SVT- och SR-kontrollanter?
I det här numret får Sveriges Radios VD Peter Örn frågan om public service-företagen verkligen kan reglera vad deras anställda gör på deras fritid. Han svarar, till min oförställda förvåning, ett klart och tydligt ”Ja” på den frågan. ”Särskilt om opartiskheten är en viktig förutsättning för anställningen”.
Jag tror att både Peter Örn och Jan Axelsson, som ställde Per Gudmundson inför ultimatumet att sluta blogga eller sluta på SVT, har fel. Och att den policy de försvarar är lika omöjlig att genomföra fullt ut som feltänkt.
Problemet är inte att journalister har åsikter. Inte heller att de öppet uttalar dem. Åsikterna blir bara ett problem om de leder till en dålig, uppenbart partisk journalistik på ett sätt som drar ner dess trovärdighet. Först då kan man agera.
Detta hoppas jag kommer att bli lärdomen av Åsiktsåret 2004. Men jag är rädd för att pendeln svänger i precis motsatt riktning. Och att Einsteins Z-faktor blir den som präglar framtiden.
mj@journalisten.se
P.S I onsdags skrevs ett nytt kapitel i den så kallade Plame-affären, då en appellationsdomstol i Washington tog upp överklagandet från journalisterna Judith Miller (New York Times) och Matthew Cooper (Time), som tidigare fällts för att ha vägrat vittna i rätten i målet om hur uppgifter om CIA-agenten Valerie Plame läckt ut i medierna. Att avslöja en hemlig agents identitet är ett brott i USA och åtalsjuryn jagar medierna med blåslampa. En av domarna i målet konstaterade i rätten i onsdags att han inte förstod varför medierna skulle vara privilegierade när det gällde möjligheten att slippa vittna inför en åtalsjury. Matthew Cooper var inte svaret skyldig: ”Ingen journalist ska riskera fängelse för att han försöker sköta sitt jobb.” Men om domen står fast riskerar han och Miller just det, i upp till 18 månader.
