Zigenarbesök i byn
I hela mitt liv har jag hört människor tala illa om zigenare. När kringresande zigenare kom till byn därhemma i 60-talets början för att ge föreställningar gick larmet på min skola. ”Håll noga reda på era värdesaker”, var lärarnas stränga uppmaning till oss elever. ”Och håll er borta från deras tält och husvagnar, man vet aldrig vad som kan hända”, var en andra order.
I hela mitt liv har jag hört människor tala illa om zigenare. När kringresande zigenare kom till byn därhemma i 60-talets början för att ge föreställningar gick larmet på min skola. ”Håll noga reda på era värdesaker”, var lärarnas stränga uppmaning till oss elever. ”Och håll er borta från deras tält och husvagnar, man vet aldrig vad som kan hända”, var en andra order.
I Konsumbutiken bredvid skolan blev det hektiskt, föreståndaren kallade in extra expediter, för att bättre kunna kontrollera kvinnorna i långa kjolar.
Det lilla av annat vi lärt oss om zigenarna var i ett slag som bortblåst. Ivar Lo-Johanssons och Anna Riwkin-Bricks zigenarskildring i text och bild var glömd. Det spelade heller ingen som helst roll att Hasse & Tage i revyform försökt sprida en ljusare bild av den lilla trängda folkspillran.
Vi barn var alla förundrade och rädda under zigenarnas besök. Och våra sinnen var skärpta till det yttersta; skulle gästerna företa sig något dramatiskt som vi sedan skulle kunna berätta om?
Samma stämningar har omgett zigenarna även under mina journalistår. Vid få tillfällen har jag kunnat se något som påminner om ett uppriktigt intresse för att mera nyanserat skildra zigenarna. Däremot kan jag erinra mig åtskilliga gånger då diskussionen har handlat om att i något negativt sammanhang ”skriva ut att det är zigenare inblandade”.
Med stor olust minns jag också en särskild händelse. En äldre kollega skrev om en zigensk kvinna med flera barn som blev hemlösa när det hus de bodde i brann ner till grunden. Kollegan tog en bild av den drabbade familjen vid brandplatsen och skrev om den svåra situation familjen hamnat i.
Efter publiceringen hörde många av sig till redaktionen och budskapet från den mest högröstade delen av läsekretsen var entydigt: ”zigenare är inget att tycka synd om”.
Ett av telefonsamtalen lät dock till en början annorlunda. En man sade sig vilja komma till familjens undsättning. ”Jag har en obebodd stuga, inte så liten, på min tomt. Där kan familjen få bo.”
Jag var smått förvånad över den tillmötesgående tonen, men bleknade när mannen tillade: ”Jo, förstår du, jag tänkte retas med min granne. Han skulle nog inte bli så glad om en stor zigenarfamilj flyttade in på granntomten”.
Fördomar finns inte bara hos den så kallade allmänheten. Vid de romska kulturdagarna för en tid sedan konstaterades att mediernas fördomar om romer (begreppet som håller på att ersätta zigenare) är oförändrade. Romer uppmärksammas nästan bara i samband med kriminalitet eller bidragsberoende.
De negativa uppfattningarna och föreställningarna om romerna är så djupa att de oftast skymmer mänskliga, historiska och sociala perspektiv. Beskrivningen av och berättelsen om romerna, zigenarna, behöver inte romantiseras, men vidgas. Och förmänskligas.
Chefredaktör
