Modet att avstå
Vi avstod, både på nyhets- och insändarplats. Somliga läsare blev besvikna över denna, som de tyckte, flathet.
Den vackraste visan om kärleken kom aldrig på pränt, skriver Ture Nerman i en välkänd tonsatt dikt. Istället begrovs den vackra och oskrivna berättelsen i en massgrav i Flandern med en fattig Parisstudent, heter det vidare i visan.
Det är en smått sorglig dikt, om omständigheternas betydelse och om hur det kunde ha blivit.
Raderna är fullt möjliga att omsätta på journalistik. För hur många journalister skulle inte vid summeringen av sitt yrkesliv kunna säga något i stil med: ”Den hetaste storyn kom aldrig på pränt…”
bryt
Det ligger något sorgligt i detta konstaterande, för det finns så mycket intressant, viktigt och spännande man hört som journalist, men som av skilda anledningar inte nått tangentbordet, blivit text och delgivits en läsekrets.
Som den gången det gick rykten om att en kyrkoanställd antastade konfirmandflickor. Han släppte ner stenkulor innanför deras blusar och bad sedan om att få plocka upp dem, sades det.
En hel del rykten florerade, anonyma källor saknades inte och några grovt formulerade insändare med smaskiga detaljer nådde redaktionen. Men alltid från sådana som hört saken från andra.
Vi skrev inget om stenkulorna. Vi fann ingen möjlighet att belägga påståendena, vi visste faktiskt inte hur det låg till.
Men nog ryckte det i oss på redaktionen. Vi ältade det fram och tillbaka. Här fanns ju en historia, som kanske var sann.
Detta ”kanske” var helt avgörande i slutändan. Vi avstod alltså, både på nyhets- och insändarplats. Somliga läsare blev besvikna över denna, som de tyckte, flathet. Vi hänvisade till vårt publicistiska ansvar; vi ville inte riskera att hänga ut en oskyldig. Ansvaret för det som publicerades var vårt, ingen annans.
bryt
På senare tid har jag kommit att fundera ganska mycket över vad som är publicistiskt ansvar. Håller en förskjutning på att ske, från redaktionerna, ytterst ansvarige utgivaren, till enskilda mediekonsumenter.
I takt med att nyhetstempot ökar och webbsajterna byggs ut verkar faktakontroll och journalistisk bearbetning avta. Tiden för publicistiskt genomtänkta beslut förefaller att minska.
Budskapet till läsare, tittare och lyssnare låter allt oftare: Först publicerar vi, sedan kollar vi om det vi har publicerat är relevant. Under tiden står webben öppen: tyck vad fan ni vill.
Själv har jag lärt annorlunda om journalistisk hederlighet och journalistiskt hantverk. Kolla noga, även om grejen kan spricka, tycker jag alltjämt är en utmärkt hållning. Det är bra med en aktiv nyhetsförmedling, men brådskan får inte döda eftertanken. Visst är det bra att webben öppnar för fler debattörer, men inte måste vi släppa fram vad skit som helst.
Uppriktigt sagt förstår jag inte de publicister som tycks vilja svära sig fria från ansvar. Sådana som säger: vi skriver bara som det är; det är ju sant att vi har hört det eller det och det måste ut så snabbt som möjligt, våra mottagare vill ha det på det viset.
bryt
Det är bekvämt att fösa ett påstått läsarintresse framför sig, när det egentligen handlar om att slippa anstränga sig journalistiskt och seriöst fråga sig hur sann och viktig en publicering är.
Just i denna allt informationstätare tid är det angeläget med en journalistik som vågar sovra och som väljer egna vägar bortom det enkla och det som eventuella konkurrenter har för sig.
En gång jobbade jag med en historia, som om den i någon form blivit offentlig, sannolikt hade ödelagt en människas liv. Jag var heltänd på uppdraget. En dag sade en vis arbetskamrat till mig: Det håller inte. Du har bara en massa lösa trådar. Släpp jobbet.
Mycket motvilligt följde jag hans råd. Jag var nog rätt arg. Han hade tryckt på en öm punkt, jag ville gärna nita den inblandade personen, även om soppan var i tunnaste laget, närmast vattvälling.
Hörrudu, det kan vara modigt att avstå också, sade min arbetskamrat.
Det har jag senare tänkt på många gånger.
Chefredaktör
