Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Helena Giertta
Chefredaktör

För kungen i tiden

Journalister brukar säga att folk inte vill veta sanningen om kungen, det skulle bara minska upplagorna och slå tillbaka på budbäraren. Problemet är snarare sanningen i sig. Ingen journalistisk granskning kan någonsin få fram Den stora mediesanningen om kungen.Den finns inte.

När firandet snart är över för den nyblivne 60-åringen vill även Journalisten få en intervju med kungen.
Hittills har vi fått ett preliminärt ja och vinkeln är enkel: Är medierna för mesiga? Eller är de för tuffa? Eller både och?

Monarkister ser på journalisterna på sitt sätt och republikanerna på sitt men gemensamt är att ingen är särskilt nöjd (läs Paul Frigyes artikel om kungabevakningen). Det är för mycket av det som inte gagnar och för lite av det som särintressena tjänar på. Som alltid.

bryt

Annons Annons

Porträttintervjuerna inför födelsedagen den 30 april har inte heller varit sprudlande informativa om saker ingen har vetat om vår monark. Men varför skulle intervjuerna vara det? Varför skulle kungen avslöja något av känslig natur för en journalist i samband med sin födelsedag? Kungen vet att medierna vill ha något om äktenskapet, barnen, jobbet, uppväxten, framtiden, intressen och så något lite avväpnande. Och precis det får reportrarna.

Kungen kan inte säga något om favoritfärg eller favoritlag och inte kan han berätta vilken som är den värsta grönsaken. Då blir det som för Bush senior, som dränktes i broccoli efter att ha hackat på denna nyttigheternas nyttighet.

Hovet efterlyser mer bevakning av kungaparets oglamorösare arbete, som människor vet för lite om i dag, enligt informationschefen Nina Eldh. Den sortens bevakning har säkert sin publik, som det mesta här i världen, men hur skulle den gå till? De som vill och kan göra daglig, konsumentanpassad och riktig journalistik av kungaparets arbetsdagar är värda något pris. Och skulle säkert få det. Eller en medalj.

bryt

Någon medalj tror jag däremot inte på till Expressens kulturchef Per Svensson för boken Han som aldrig fick bli kung, om Carl XVI Gustafs pappa.

Boken är Svenssonsk och därmed välskriven och snabbtänkt. Men det blir för mycket, även för mig, trots att jag cynism-härdats på Tidningen Z. Jag tänker inte på bilden där arvprinsen Gustaf Adolf sitter tillsammans med Hitler och Göring utan på ett stycke i kapitlet Pappan. Där skriver Per Svensson: ”Det finns en klyscha som gör gällande att varje individ är unik. Prins Gustaf Adolf dementerar den. Han var en djupt ooriginell människa…”. Och i kapitlet Scouten slår Svensson fast: ”Kan man leva ett helt liv utan att säga något eget? Ja, varför inte. Och arvprinsen fick ju bara leva ett halvt liv.”

Jag är ovan att läsa sådana hårdheter på svenska och i sågandet framstår arvprinsen plötsligt som just unik, i sin scoutiga pappighet.

Per Svensson har skrivit nystande om tiden, Sverige och nazismen, men har inte hittat något han tycker är själfullt om arvprinsen, som dör i en tafflig flygolycka när vår kung inte ens har fyllt ett år.

bryt

Journalister brukar säga att folk inte vill veta sanningen om kungen, det skulle bara minska upplagorna och slå tillbaka på budbäraren. Per Svensson är journalist och har skrivit en riktigt kallhamrad bok, så det påståendet är därmed motbevisat.

Problemet är snarare sanningen i sig.

Ingen journalistisk granskning kan någonsin få fram Den stora mediesanningen om kungen.

Den finns inte.

Däremot tror jag att han äter en hel del broccoli.

ma@journalisten.se

Fler avsnitt
Fler videos