Inte i hatets tjänst
Det som hänt i USA är fasansfullt. Ändå får inte journalistiken gå i tjänst hos hatet.
En journalistisk bok har betytt mera för mig än alla andra och det är Stig Dagermans Tysk höst. I boken har en serie reportage, ursprungligen skrivna för Expressen, samlats. Läsaren får följa den unge reportern i ett sargat Tyskland. Året är 1946 och Tyskland är lagt i ruiner. Fattigdomen är svår, många svälter. Därtill har tyskarna pålagts en skuldbörda, större än något folk tvingats bära förut.
Dagerman uppehåller sig mycket vid denna skuld och frågar sig om nazisternas ohyggliga brutalitet under andra världskriget ger de allierade rätten att döma och straffa ett helt folk.
Nej, blir Dagermans svar. Reportagen genomsyras istället av en stor medkänsla med de hårt drabbade människor han möter. Tydligt är budskapet att människor i första hand måste söka försoning; den civiliserades plikt är att analysera och söka orsaker och vara försiktig med att döma.
bryt
Flera gånger har Dagermans bok kommit för mig de senaste dagarna. Är det överhuvudtaget möjligt att tänka klart efter en händelse som terroristattacken i USA? Hela tiden slår skakande bilder emot en, av oskyldiga som drabbats och anhöriga som i rasmassorna söker svar.
Att attacken ägde rum i hjärtat av världens mäktigaste land har givetvis inneburit en enorm uppmärksamhet. USA är dessutom ett av världens öppnaste och medietätaste länder, vilket medfört en intensiv bevakning dygnet runt.
bryt
Med risk för att låta cynisk går det att påstå att terroristattacken var en idealhändelse för medierna. Det rör sig om en katastrof, allt sker plötsligt och bilderna är sensationella. Stig Dagerman berör frågan i samband med sina tysklandsreportage i ett brev 1946 till vännen Werner Aspenström:
”Jag har svårt att förstå de människor som jag nu träffar på de allierade presshotellen och som menar att en liten hungerstrejk är intressantare än mångas hunger. Medan svältupploppen är sensationella är svälten inte sensationell och vad fattigt och bittert folk här tänker blir intressant först när fattigdomen och bitterheten brister i en katastrof. Journalistik är konsten att komma för sent så tidigt som möjligt. Det lär jag mig aldrig.”
bryt
Dagermans ord är värda att lyssna till. De belyser en ofta förekommande medial, och möjligen allmänmänsklig, svaghet. Vi har onekligen svårt att intressera oss för och leva oss in i ett långt utdraget helvete, det som många på jorden lever i.
Dessa ägnar vi allför sällan en tyst minut. Medierna står nu inför en stor utmaning, den att försöka vidga frågan efter den första tidens självklara koncentration på attacken och de omedelbara följderna av den.
Alla handlingar, hur bestialiska de än är, beror på någonting. Dessa samband skall journalisterna söka.
Att tala om en ondska, existerande helt utan sammanhang, är inte nog.
Det som hänt i USA är fasansfullt. Ändå får inte journalistiken gå i tjänst hos hatet.
Chefredaktör
