Inte bara en notis
August Strindberg hade det inte alltid lätt i umgänget med andra. Hans litterära produktion är heller ingen Sörgårdsidyll, det är en stenig väg han låter människor vandra.
August Strindberg hade det inte alltid lätt i umgänget med andra. Hans litterära produktion är heller ingen Sörgårdsidyll, det är en stenig väg han låter människor vandra.
För ett tag sedan såg jag om den klassiska TV-versionen från 60-talet av Hemsöborna. Och mötte på nytt det vidlyftiga folklustspelet med Allan Edwall, Sif Ruud, Edvin Adolphson, Sven Wollter, Håkan Serner med flera i rollerna.
I Hemsöborna finns ett drag som genomsyrar all stor berättarkonst: författaren tycker om sina figurer hur de än uppträder. Carlsson är beräknande, men även ynklig. Han är ömsom odräglig, ömsom något som påminner om sympatisk.
Framställningen är både svart och vit och däremellan gråtonad.
Strindberg vrider och vänder på personligheterna; hur fungerar de och varför agerar de som de gör. När en berättare tänker så rycks läsaren, tittaren, lyssnaren med.
”Det nya landet är bland det bästa som visats i TV i modern tid. Serien har mycket att lära oss journalister.”
Samma drag går igen i till exempel Per Anders Fogelströms Stockhomsserie. Författaren försöker fånga hela vidden av ett mänskligt öde; hur till exempel en förtrampad själv börjar trampa på människor i sin närhet.
Ett annat exempel är Stig Claesson i Vem älskar Yngve Frej. Där framställs ibland personerna på ett sätt som annorlunda och mindre kärleksfullt hanterat skulle kunna uppfattas som kränkande.
Men Slas klarar balansen eftersom han respekterar skomakarn och de andra; han eftersträvar en förståelse för dem som är de allra sista i en trakt.
Ett aktuellt exempel på samma tema är TV-serien Det nya landet. Peter Birro och Lukas Moodysson tycker om Ali och Massoud.
I serien är de inte bara flyktingar, utan människor som hamnat i en mycket svår situation. De handlar som flertalet skulle ha gjort i en liknande situation.
De blir inte bara en tidningsnotis om bedragare från främmande länder som lurar godtrogna att köpa tegelstenar i tron att de köpt radioapparater.
Det nya landet är bland det bästa som visats i TV i modern tid. Serien har mycket att lära oss journalister. I mediekretsar förekommer påståendet ”det måste sägas” och med detta menas oftast att vi skall avslöja något nedsättande om invandrare och flyktingar.
Vad Det nya landet visar är att det också är avgörande hur en sak sägs. Om det finns en vilja till förståelse och en inlevelseförmåga kan komplicerade historier berättas. Det finns många som är intresserade av berättelserna. Det nya landet hade ju en miljonpublik.
Sverige har en stark berättartradition att ta spjärn i. En väldig våg svepte framför allt fram på 30-talet med skildringar av verkligheter som aldrig förut ansetts vara värda trycksvärta.
Det nya landet förebådar förhoppningsvis en våg av levande, mångfacetterade och tankeväckande nutida berättelser om människor i världar där utsattheten är som störst. Det finns så mycket att säga och det räcker inte bara med det fiktiva, journalistiken har ett stort uppdrag som väntar.
