Ibland måste man kunna ljuga
Som journalistutbildare har jag ofta från elevhåll fått frågan: måste jag alltid berätta att jag är journalist när jag håller på med ett jobb? Först har jag svarat ja, därefter har jag lagt till: fast det beror på. Därmed har jag klivit ut på etikens gungfly.
Som journalistutbildare har jag ofta från elevhåll fått frågan: måste jag alltid berätta att jag är journalist när jag håller på med ett jobb? Först har jag svarat ja, därefter har jag lagt till: fast det beror på. Därmed har jag klivit ut på etikens gungfly.
Journalisten bör ju som männniskor mest vara vänlig, omtänksam och att lita på. Till detta kommer att journalisten också måste kunna vara lismande när uppdraget kräver det; kallt beräknande ibland; illojal i andra ögonblick.
Men hur långt i sin förställning får man gå för att nå resultat?
I svensk television har nyligen Donal MacIntyres dokumentärer från modevärlden och fotbollsläktaren visats. Med dold kamera och mikrofon tränger han långt in i miljöer som utomstående inte har stora inblickar i.
“ …lismande när uppdraget kräver det; kallt beräknande ibland; illojal i andra ögonblick.”
MacIntyre wallraffar och risken för upptäckt tillhör dramaturgin och förstärker spänningen.
Han verkar inte sky några medel för att få sin story. På köpet hängs de medverkande obönhörligen ut, både de som är offer och de som kan uppfattas som skyldiga. MacIntyres sätt att arbeta är sällsynt och omstritt i Sverige. Nästan varje enskilt projekt i vårt land med dold kamera har givit en medial etikdebatt. Det är ett friskhetstecken.
Dolda kameror finns i journalistikens marginal och är ett alternativ först när alla andra dörrar är stängda. I ett fritt samhälle är ett öppet förhållningssätt framkomligast för journalister i de flesta sammanhang.
Ändå är det bara att inse att somligt är omöjligt att berätta utan att just föra människor bakom ljuset. Den omfattande debatten om behandlingen av unga kvinnor i modekretsar hade sannolikt inte blivit av utan MacIntyres film.
I Sverige finns exempel på hur dold kamera- och mikrofonteknik lett till att svarthandel med lägenheter förts upp på dagordningen. Och på hur politiker klätt av sig genom att säga en sak om flyktingar när kameran är på och en annan sak när man trott att den är av.
Sverige behöver fler projekt av det slaget. Dolda kameror kan inte bara avfärdas som ovärdiga och oseriösa. Men alla sådana jobb kräver stor medvetenhet. Det räcker inte med att metoden i sig ger ett modigt och tufft intryck och att det blir bra journalistisk underhållning med ett stort publikintresse.
Angeläget är ordentliga uppföljningar med plats för bemötanden och en öppen diskussion om valet av arbetssätt.
Hur motigt det än känns måste vi våga fråga oss vilka följderna kan bli för de människor som hamnar i ett offentligt sammanhang utan att i förväg veta om det.
Konsekvensneutraliteten blir extra svårhanterlig när journalisterna döljer sitt egentliga uppsåt.
