Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Helena Giertta
Chefredaktör

Hög tid att protestera

Offentlighetsprincipen är inte förhandlingsbar. Det löftet gav Europaminister Ulf Dinkelspiel inför omröstningen om EU-medlemskap 1994, både i riksdagen, i informationsmaterial och i nyhetsartiklar. Offentlighetsprincipen skulle inte inskränkas av ett EU-medlemskap. På den punkten var budskapet från den moderatledda borgerliga regeringen glasklart.

I dag, 20 år senare, tycks löftet vara glömt och den nuvarande moderatledda borgerliga regeringens linje en annan. Och det anmärkningsvärda är kanske inte det. Utan att protesterna mot omsvängningen varit så ljumma.
När riksdagen i förra veckan beslutade om inskränkningar i offentlighetsprincipen försökte de som röstade för förändringen förminska betydelsen. En del menade att de som var emot hade dolda avsikter med att väcka liv i frågan. Röstsiffrorna blev 263 för och 33 emot. Bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstade emot, 53 ledamöter var frånvarande.

I riksdagsdebatten hävdades att den utbyggda EU-sekretessen skulle göra det lättare för Sverige att få ut dokument som kunde vara känsliga för andra länder. Men har Sverige problem med det i dag? I så fall undrar jag vilka dokument som Sverige inte fått ut och vad EU hemlighåller för oss.
Om Sverige inte har de problemen, varför behövs då en ny inskränkning i offentlighetsprincipen? Vad är det regeringen hemlighåller? Hemligstämpeln på Tobias Billströms diskutabla aktieaffärer har inte direkt ökat regeringens trovärdighet i frågan.

Ett stort problem med den nya sekretess­lagstiftningen är gummiformen. Svenska myndigheter får rätt att hemligstämpla ”om det kan antas att Sveriges möjligheter att delta i internationellt samarbete försämras”. Om det kan antas försämra. Av och för vem? På vilka grunder? I vilka sammanhang? Det är mycket otydligt.
Förslaget innebär också att andra länder i vissa fall har vetorätt när det gäller att hemligstämpla handlingar som kommit till Sverige. Alltså ett ursprungsveto, som Sverige länge bekämpat inom EU. Vi går alltså åt fel håll när det gäller öppenheten i EU och lämnar andra offentlighetsivrare i Europa i sticket.

Det pinsamma är att samtidigt som medborgarna får sämre insyn i regeringens och myndigheternas arbete, så vill staten ta sig större rättigheter att övervaka medborgarna. Genom till exempel Säpos avlyssning av mobilnätet.
Vi ser hur regeringen steg för steg försämrar yttrandefriheten. Vi har fotograferingsförbudet, justitieministerns försök att införa en integritetslag och nu vill hon också ha en förstärkt lag mot ärekränkning, vi har också de planerade sänkta kraven för JK att väcka förtalsmål.

Vi journalister har ett ansvar att slå larm om en utveckling som på sikt hotar mediernas och medborgarnas möjligheter att granska och utkräva ansvar, som i sin tur är en förutsättning för en fungerande demokrati.

Vid utdelningen av Stora journalistpriset talade the Guardianjournalisten Duncan Campbell om situationen i England. Där finns inget gemensamt arbete för pressetik, öppenhet, yttrandefrihet. När staten gick in och förstörde The Guardians datorer efter Snowdenavslöjandet ställde ingen annan brittisk utgivare upp och försvarade tidningens rättigheter.
En liknande situation i Sverige är svår att tänka sig. Eller?
Någon massiv protest från svenska medier mot försämringarna av yttrandefrihetsgrundlagen, där offentlighetsprincipen är en viktig grundsten, har vi ännu inte sett.

 

 

LEDARSTICK

Grävande viktigare än någonsin

Göteborg stads festande i samband med en fastighetsmässa i Cannes granskades av Uppdrag granskning. För att hantera krisen tog kommunen in PR-firman JKL. Den rådde kommunens företrädare att föra sina medborgare, via medierna, bakom ljuset. Kostnaden för råden blev enligt GP lika stora som festandet i sig själv. Hårresande.
Det har inte blivit lättare att granska makten, men Göteborgsfallet visar att det blir allt viktigare.
 

Fler videos
Fler avsnitt