Dyrköpt dumpning
Tre hundra (300) kronor för ett reportage med bilder. Det är väl ändå för lite? Det måste du ju kunna hålla med om?
Jag ställde frågan till Thomas Peterssohn i en PK-debatt i Härnösand. Men han kunde inte svara ja på frågan.
VDn för Mittmedia, som äger 29 tidningar, verkar inte kunna se någon nedre gräns för hur lite en journalistisk insats kan kosta.
I eftersnacket menade han att koncernen kanske fokuserade för mycket på fast anställd personal.
Huga.
Tydligare än så kan det nästan inte sägas. När arvodena pressas så pressas lönerna och hotas tryggheten.
Och när lönerna inte kan pressas på grund av starka klubbar, lagstiftning, starka journalistiska varumärken, eller vad det kan vara, ja då bildar företaget ett internt bemanningsbolag, och sänker lönerna så i stället.
I Journalistens sammanställning visas svart på vitt hur klyftan mellan olika delar av journalistbranschen vidgas. 16 000 i löneskillnad om du jobbar på DN på det interna bemanningsbolaget Marieberg Media jämfört med om du är anställd direkt av tidningsbolaget.
Vi ser också en stor skillnad mellan storstad och landsort generellt och i synnerhet mellan Stockholm och landsort. Visst kan man argumentera för att det är avsevärt dyrare att bo i Stockholm än i andra delar av Sverige. En 70 kvadratmeter stor lägenhet i närförorten Skärmarbrink kostar till exempel 4,7 miljoner kronor. Vilket motsvarar kostnaden för ett riktigt stort hus i vissa delar av landet.
Men. Är det rimligt med en löneskillnad på över 10 000 kronor? Jag har svårt att tro det.
Ändå når arvodena för en frilans ofta inte ens upp till den lägsta lönen för en bemanningsanställd på en mindre tidning.
Mediekoncernerna gör allt för att få ned kostnaderna.
Jag tror inte det är av ondsinthet. Ägarna, som ofta är stiftelser, drivs av en vilja att skapa så mycket lokal journalistik som möjligt. Även i den förändrade mediebranschen. I sin strävan dit ska kostnaden ner och färre ska göra mer. Kortsiktigt är det förstås billigare att köpa billigt än dyrt även när det gäller journalistik.
Men det är den extra kollen som en reporter hinner göra före publicering, eller den noggranna genomläsningen som tar bort syftningsfel, eller den kompletterande intervjun, som skapar förtroende hos publiken. Långsiktigt blir det oerhört dyrt att köpa billigt när det gäller journalistik.
Och då har vi inte ens pratat om vad lönedumpning i sig för med sig för negativa konsekvenser.
När trycket att publicera blir för stort är risken överhängande att tilliten till innehållet naggas i kanten. Alla förstår det. Men vem förväntas påminna om detta i praktiken, i vardagen?
Med osäkra anställningar, låga löner och arvoden och ett högt uppdrivet produktionskrav så skapas lätt en redaktionell miljö där de flesta håller med chefen eller gör det de blir tillsagda.
När Dagspressdistriktet på årets avtalskonferens krävde ett förbud för interna bemanningsföretag, så kändes det som ett ljus i mörkret. Det vore ett första steg att vända utvecklingen rätt. Då skulle vi åtminstone lämna en del av den uppdelade arbetsmarknaden.
STICK
Skamligt att Vilks lever som en fånge
Lars Vilks lever som en fånge i sitt eget land. Niklas Orrenius text om honom i Dagens Nyheter den 28 november påminner om betydelsen av att vi visar honom vårt stöd. Yttrandefrihet betyder inte att hålla med den som yttrar sig, utan att ge hen rätten att yttra sig. Lars Vilks bor i ett land med utsträckt yttrandefrihet, som han borde kunna åtnjuta. Men han hindras av ett ständigt terrorhot. Det är skamligt.