Brukspatron är tillbaka
Det fanns en tid då arbetaren stod med mössan i handen och var mån om att arbetsgivaren, patron, skulle se vänligt på honom eller henne. Eller kanske ännu hellre, inte se alls.
Om något gick snett, om man inte tittade ner tillräckligt djupt kunde det leda till avsked, sänkt lön eller något annat livsavgörande. Hotet om katastrof fanns hela tiden; kanske frun/mannen/barnen gjorde något som förargade den som bestämde, kanske chefen bara inte gillade ens utseende.
Men så utvecklades samhället. Arbetarna samlade sig och började ställa krav. Först på rättvisa löner, sen på reglerad arbetstid. Och så småningom fick vi en ordning där arbetsgivare och arbetare kunde sluta avtal om rimliga arbetsvillkor. Vi fick en lagstiftning som gav rättigheter även till arbetarna.
I vår bransch, mediebranschen, byggdes så småningom nya svårigheter upp. Folk blev utlasade och hamnade i eviga vikariekaruseller. När bemanningsföretagen sedan trädde in i branschen fanns förhoppningen att det kanske kunde leda till något positivt; att man med en fast anställning i ett bemanningsbolag ändå skulle kunna få lån till bostad, ta tjänstledigt, vara föräldraledig.
Visserligen till lägre lön och sämre villkor, men ändå – en fast tjänst var något tryggt.
Trodde vi, hoppades vi.
I stället fick arbetsgivaren, den faktiska arbetsgivaren, inköparen av tjänsten, på nytt möjligheten att fritt välja och vraka bland arbetarna. Om någon inte passar, så kan kundföretaget lätt ta någon annan, en som passar bättre. Och så förlorar till slut den mindre passande sin plats. Varför, och vad det var som inte passade, vet ingen. Kanske var det en känsla, kanske något annat.
Inga arbetsrättsliga regler gäller då. Bemanningsföretaget kan bara beklaga och konstatera: ”Tyvärr, vi kan inte hyra ut dig, vi har arbetsbrist. Du får lov att gå.”
Kundföretaget pekar på nästa person på bemanningsföretaget och säger: ”Vi prövar gärna henne.”
Och om hon inte passar, så väljer man en ny. På det sättet får man lydig personal, personal som inte tar strid, inte står upp för sin rätt, som blygt står med mössan och hoppas att ingen ska se att de knyter näven i fickan.
Hur gick det här till?
Är detta verkligen vad en modern företagsledare vill? Jag vet inte. Men jag vet att Linnea Wannefors i Gävle, som vi skriver om i magasinet och som du kan se i ett TV-inslag här, råkade ut för detta. Hennes chef säger på en inspelning att hon blir uppsagd på grund av en känsla, inte för att hon gjort något fel eller betett sig illa. En känsla.
Det gör mig så ledsen. Mössan är tillbaka i handen på arbetaren. Låt oss gemensamt ta och kasta bort den igen.
I ett debattsvar till Helena Giertta under rubriken "Personalpooler är inte bemanningsföretag" skriver Henrik Bäckström, förbundsdirektör på Bemanningsföretagen, om sin syn på bemanningsbranschen. Läs hans inlägg här.
***
STICK:
FLER GILLAR SR
91 procent av svenskarna tycker att Sveriges Radio är mycket eller ganska viktigt för nyhetsförmedlingen. Det är fyra procent fler än för ett år sedan. Det skänker lite hopp efter Orvestoundersökningen som visar på fortsatt tapp för såväl dagstidningar som tidskrifter. Och det finns ju fler tröstesiffror: som att många medier växer starkt mobilt. Svenskarna är uppenbart fortsatt intresserade av det innehåll som skapas.
NAZI-FRÅGE-GATE
Den märkligaste debatten den senaste tiden var den som ifrågsatte SVT-reportern Rolf Fredrikssons fråga till kronprinsessan Victoria. I mina ögon är den nästan självklar. Var och när skulle den kunna vara mer passande, än under en Auschwitz-ceremoni? Kronprinsessans svar visade också att frågan var rätt. Vi måste se vår egen historia och reflektera över den. Oavsett om vi är kungliga eller har annan bakgrund.
Att prinsessan Madeleine däremot fortsätter att vägra svara på frågor från Sveriges Radio i sitt hertigdöme, är upprörande. Kanalchefen för SR Gävleborg, Leif Erikssons, öppna brev borde få hovet att ändra attityd när det gäller Madeleines tystnad.
