Vi betalar för teknik, inte nyheter

Men det är inte klassen på journalistiken, eller informationen överhuvudtaget, som gör oss betalningsvilliga – den har redan blivit gratis och kan, av allt att döma, endast i exklusiva undantagsfall återfå sitt pris i pengar.

Nej, det är tekniken vi betalar för.

Vi köper mer teknologiska produkter än någonsin, från hårdvara och lagring till mjukvara och bandbredd. En genomsnittlig fildelare lägger ut mer pengar på sitt musikintresse i dag än en genomsnittlig skivköpare gjorde för tio år sedan, och på nästan allt han eller hon köper – datorer, hårddiskar, mp3-spelare, lagringsmedia – tas "privatkopieringsavgifter" ut: flera hundra miljoner slussas årligen "tillbaka" till upphovsrättsinnehavarna.

Att vi ännu inte sett liknande system för journalistikens kreatörer beror på att tidningsföretagen länge låst sig vid att enda distributionsvägen för nätjournalistik är ett webbläsarfönster.

Men vem vill betala för att kunna logga in på låsta sajter när det finns så många olåsta sajter som alternativ? Där blir inte heller tidsfördröjningen en faktor eftersom den ena browser-upplevelsen är den andra lik.

Först med ett teknologiskt mervärde kan man ta betalt för realtidsversionen av nyheten, "första tjing" (eller, rättare sagt, första ping).

Som alla andra frälsta iPhone-ägare shoppar jag en hel del tredjepartsprogram till telefonen. Program som sällan kostar mer än några tior – men som kan sälja i hundratusental eller rentav miljoner. Ett sådant är BNO News, specialiserat på realtidsnyheter. I våras hade de 30 000 abonnenter, i dag runt en miljon. Just nu växer deras räckvidd med närmare 10 000 nya läsare om dagen. Och det är inte nyhetsbulletinerna i sig som lockar folk att köpa BNO News, utan kittlingen i att använda en kul teknisk lösning, nyheter snabblevererade med automatiska "push"-uppdateringar.

När BNO News några veckor efter iPhone-lanseringen gick ut med att man skulle börja ta ut månadsavgifter om 15 kronor var min första reaktion att radera programmet. Men i stället insåg jag snart, liksom många andra, att jag blivit beroende och att jag gärna betalar 180 spänn om året för världens just nu snabbaste nyhetstjänst.

På samma sätt vill jag i dag plötsligt betala för att få läsa vad Aftonbladets webb skriver om mitt favoritfotbollslag – när jag köper Sportbladets iPhone-program, som samlar allt detta material inklusive livematchrapporteringar.

Allt mer journalistik kommer att konsumeras utanför webbläsarna. Själv älskar jag att läsa New York Times i form av avgiftsbelagt blädderbart Adobe Air-program, trots att exakt samma material finns gratis på nätet. Och plötsligt plöjer jag SVT Texts sammelsurium av TT-notiser som aldrig förr, tack vare ett briljant program som faktiskt får hederlig gammal text-TV att kännas 2009.

Mest spännande är det nya, decentraliserade gratisverktyget PubSubHubBub, ett "publish/suscribe"-system i form av en "hub" där en tidning kan distribuera nyheter i realtid till prenumeranter, som betalar för realtiden snarare än nyhetsinnehållet. Medan allt annat på nätet, från e-post till rss-feeds, uppdateras med intervaller sker distribution via en PubSub-hub i realtid till alla plattformar samtidigt.

Nyhetsbyrån AP eller New York Times skulle kunna posta sina stories till en publish/subscribe-hub i stället för direkt på nätet, och hubben uppdaterar alla sina medlemssidor i realtid så att betalande abonnenter alltid får nyheterna innan nyhetsaggregatorerna kan hitta dem. Detta är vad Googlerädda Stampen borde titta på.

Men, viktigast av allt: nästa och nästnästa års nya innovativa lösningar känner vi ännu inte ens till. Exempelvis spås möjligheterna att utveckla nya program för Googles öppna mobiltelefonplattform Android vara långt större än för Apples låsta iPhone. Och det är här det gäller för medie-branschen att vara vaken.

Det är inte de bästa nyhetsproducenterna som kommer att överleva, utan de tidningsföretag som lierar sig med den bästa tekniken.